Archive for oktober, 2012
30
Okt

Ta det här med vintertid… eller normaltid eller va det nu är vi åter har fått.
Är inte den där ynka timmen vi envisas med att dutta fram o tillbaka för jädra löjlig?

Ska vi nu hålla på och krångla och ändra kan vi ju lika gärna göra det med ackuratess (sjukt nöjd att få med ett så avancerat högskoleprovsord i min simpla blogg)?
Jag tycker vi satsar stort och antingen skuttar fram ett halvår eller skuttar bakåt ett halvår.
Det går bra vilket som.

I dag är btw en lågmärkesdag.
Hemma från jobbet och nerbäddad i sjuksängen och saknar de där jobbjuvelerna. På tal om dom så har de en ny favoritsång.
Den har det där vinnande konceptet klatschig sång kombinerad med resoluta rörelser.
Det är bara att konstatera att är man under tre är man inte mycket för det finstilta inte.
Det är med andra ord mest troligt inte en treåring som uppfunnit konceptet sommar/vintertid.

Jo sången ja.. den har förresten med strofen
”tick tack, tick tack, klockan går”  (här ska man samtidigt tydligt och markant vippa huvudet från sida till sida).
Så kom inte och säg att inte jag klarar av att hålla en röd tråd genom mina inlägg!

Som sagt.. ungarnas favvo är den. Min med. I lagoma doser.
Jag kan tycka att den räcker efter fjärde gången.
Men se det tycker inte dom.
De tycker inte ens att den räcker efter fyrtiofjärde gången.
Hmm…..
helt plötsligt inser jag att det finns en liten fördel med att ligga här hemma…

28
Okt

I en svensk låt finns strofen ”jag tror på godhet och bättring”.

I mina öron har det alltid låtit så vackert att man på snudden blir småreligiös.
Det har berört mig, men sällan rört mig.

YouTube Preview Image

Tills nu tror jag.
Nu både hoppas och tror jag på godhet och bättring.
Både för mig själv och för en del människor i min omgivning som jag respekterar och tycker om.
Alla sidor hos alla människor är i alla situationer inte alltid de vackraste, klokaste eller hjärtligaste.
Inte hos mig heller… och det är i de stunderna jag hoppas att de jag håller av ser på mig,
tar ett extra djupt andetag och även de tror på godhet och bättring.

24
Okt

Fabian Bengtsson.

Efter en reklampaus på fyran så är man nästintill sugen på att börja snickra på en liten trälåda och förbjuda hemglassbilen. Jag skulle till o med kunna göra det helt utan ersättning.
Bara för att liksom rädda oss alla här i tv:ns sken.

Familjen Dafgårds däremot.
De bjöd på reklam som går att se om och om igen.

YouTube Preview Image

16
Okt

 

Hittade den här för några veckor sen på en facebooksida som kallade sig humorsidan.
Den är förmodligen lite underfundigt rolig även om jag har svårt att se det just nu.

För mig blir det som den där gången som jag såg Björn Kjellmans taffliga försök att få till det med bästa kompisen i filmen Adam och Eva. Ni vet den där scenen när de trots otaliga ställningar försöker nå klimax men det i stället slutar i kramp.
Nu vet jag att den är skitrolig.
När jag såg den bröt jag ihop i värsta gråtattacken för att det just då och just där var för mycket i livet.

Idag ser jag som sagt inte humorn i den där texten .
Men ge mig nån månad eller två.
Eller ett par dar… nån timma. Ett år eller till nästa vecka.
Inte vet jag hur lång tid det tar att lyckas.

14
Okt

S T A L K E R !!!!!

Och vet inte riktigt vad som förväntas av mig.
Ska jag tillkännage att jag insett att jag blir förföljd?
Medför det några förpliktelser…
är det meningen att jag ska bli upprörd eller skrämd.
Eller kanske smickrad??!?

I så fall funkar det dessvärre inte.
Jag känner bara tragisk ”dig-va-det-fan-riktigt-synd-om”-känsla.

Och jag inser att svenskaspel inte gjorde stalkersarna nån tjänst när de annonserade allt railande vid pokerborden.

Ska fundera nån dag till på hur jag ska reagera.
Just nu lutar det nog ändå åt att jag sänder honom en tjusig tischa att stoltsera i.

11
Okt

Jag var inte gammal när jag första gången låg under soffbordet hemma i föräldrahemmet och undrade vad det var pappa var så upprörd  och exalterad över i tv-soffan.
Det visade sig vara Wimbledontennis och jag kan såhär i efterhand tänka mig att nåt av mina äldre syskon satt bredvid och fick sig en liten lektion i den nobla sportens regler och termer. Det var nog inte egentligen menat för mina öron men jag lyckades väl på nåt vis ta åt mig det hela och blev redan där och då det som jag så ofta blir kallad; sportnörd.

Det var över trettio år sen.
Och under de trettio år som gått sen dess så har jag fått äran att växa upp med kunniga och engagerande kommentatorer som Sven Petersson, Bengt Grive, Arne Hegerfors, Tommy Engstrand, Staffan Lindeborg och Bosse Hansson. De har lärt mig otroligt mycket och guidat mig genom många härliga idrottsupplevelser. Sällan har jag funderat över deras åsikter om saker utanför frågan huruvida det var offside vid förra avblåsningen eller om utvisningen var korrekt dömd.

Deras åsikter vid sidan av skidbackar, gräsplaner och idrottsarenor har varit oväsentliga.
På grund av att de varit professionella nog att inte blanda in dem i sitt kommenterande.

Tack  o lov visar det sig nu.
Nu när Bosse Hansson väljer att dra varenda afrikansk spelare över en kant och tycka att de ”alla har samma spelstil” oavsett vart på den afrikanska kontinenten de är fostrade.
Så mycket för den fotbollskunnigheten herr Hansson.

Sen har Bosse varit tyst angående sitt ”svarting”uttalande.
Han har inte på nåt annat vis försökt sig på att förklara sig eller ursäkta sig.
Men det har han ju inte heller behövt när ärrade kollegan i form av Tommy Engstrand skulle debattera i Hanssons sak häromkvällen.
Under hela debatten gav Engstrand en känsla av avsaknad av respekt.
Respekt för den generation som han tillhör och förståelse för att ”det härliga fyrtiotalets” normer och värderingar hänger med i hans och Hanssons generationstänk.
”Mobbningen var annorlunda på den tiden.
Var man kraftig så var man Tjockis”.  Säger Engstrand och får nåt längtansfullt i blicken.

Och jag tror bara att jag vill spy.
Spy av besvikelse över trångsynthet.

Men kära Hansson, Engstrand, Hegerfors och alla andra ryggdunkande sportkollegor som håller varandra bakom ryggen….
Välkomna in i 2010-talet.
Där RESPEKT inte uteslutande och enbart betyder att man ska respektera den äldre generationen.
Här handlar det om att respektera kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder.
Kanske lite mycket att hålla ordning på när man kommit upp en bit i åren….
Så pensionering vore nog ett klokt alternativ. Och se där hjälpte ju AIK till en bit på vägen.

 

06
Okt

När folk frågar en lite om hur man är så brukar jag alltid hävda att jag är bra på att passa tider.
Inte så att jag är den som är ute i ”morsantid” men brukar dyka upp sisådär med två-tre minuter tillgodo.
För er som aldrig bestämt en tid med min mamma kanske jag ska förklara fenomenet morsantid;

Säg att vi ska va nånstans klockan 13:00.
Och att det tar fem minuter att ta bilen dit… säg sju o en halv utifall att det skulle råka vara rödljus på stans BÅDA trafikljus.
”Då ses vi hemma hos dig kl. 12:30″ säger mamma.
Man kontrar med en liten försiktig ”ah, men tror du att vi behöver en hel halvtimma….”
Och får ett blixtsnabbt ”Jaja då säger vi tjugo i” med en bestämd ton som fullständigt osar av ”slut på förhandlandet, unga fröken!”
Så man gör sig i ordning för att vara i ordning klockan tjugo i ett… bara för att höra mammsen knacka på dörren klockan tjugo över tolv.
Och så glider hon in och säger samma mening varje gång…. ”jaha… är du inte färdig än…..”

Min mamma har helt klart uppfattningen att jag ALDRIG lyckas att passa nån tid.
Och jag börjar inse att hon har rätt. Men mer rätt än hon nånsin kunnat ana är jag rädd.

För några år sen så dejtade jag en kille som en lördagseftermiddag kom med den utmärkta iden att vi skulle besöka hans föräldrar. Kanske bland det värsta man kan tänkas utsättas för en lördagseftermiddag… eller vilken annan dag eller tid som helst i veckan…. men jag hade inget annat förslag  och han var påstridig så det slutade med att vi hamnade där i ett kök på den östgötska bonnavischan. I sällskap med hans utomordentligt trevliga föräldrar.

Kommer inte riktigt ihåg vad som diskuterades där vid fikat men nån dag senare så berättade han för mig att hans mamma ringt och tackat för besöket.
Och ibland är man bara för nyfiken för sitt eget bästa, så jag frågade honom om hon sagt nåt om mig.
”Jaaa!” svarade han glatt. ”Hon tyckte du verkade rekorderlig!”

SAAAY WHAAAAT!??!?!??!?!
Han tyckte uppenbarligen att det var ett fantastiskt toppbetyg att få.
Medan jag kände mig enbart förundrad. Smått desorienterad funderade jag på vilket årtionde vi befann oss i egentligen?
I mina öron lät det mer som ett utlåtande om en gammal arbetshäst och uttalandet ”rejält fruntimmer” blinkade liksom en varningstext framför ögonen på mig.
Jag återvände aldrig till det där fikabordet.
Vi avslutade istället romansen och gick vidare i livet anno 90-tal.

Men så häromdan var det dags igen. Nån hade vänligheten att kalla mig ”Flotta Lotta”.
Finns ens flotta kvar i svenska akademins ordlista?!!??!
Och då menar jag inte försvarsmaktens flotta.

Jag inser som sagt att mamma haft rätt hela tiden.
Jag är för jäkla mycket försenad.
Jag skulle ha varit född nån gång vid seklets början och hamnat på bonnagård i Östergötland som ett rekorderligt fruntimmer på tjugotalet för att tjugo år senare bli känd som Flotta Lotta.

Tänk att mammor alltid ska visa sig ha rätt!
Även om de uppenbarligen lever i en annan tidszon.

02
Okt

Till den ärtiga person som en gång påstod att morronstund har guld i mun skulle jag här och nu vilja framföra ett varmt och hjärtinnerligt ”dra åt hel-e”.

Man kan egentligen säga att hela cirkusen startade i går kväll när det började närma sig läggdags och min trogna sängpartner skulle pluggas in.
(Till alla er som nu satte kaffet i vrångstrupen kan jag genast meddela att det inte handlar om nåt mer obscent än en bettskena.) Efter gårdagens tandläkarbesök visade sig tydligen lagningen bli till belåtenhet för bettet, mig o tandis, men skenan var uppenbarligen inte nöjd.
Klockan elva på kvällen var det bara att inse att det nog inte gick att ringa och hävda att ”svårt att somna” gick under tillräckliga ursäkter för ett akutbesök.
Det var bara till att göra ett försök i alla fall. Och när jag lagom var på gång att sakta sjunka in i sömnen så ljöd ett avgrundsvrål utanför sovrumsfönstret.

Inte för att jag inte fullkomligt älskar min katt men där o då ska erkännas att jag i halvdött tillstånd tänkte ”näää jag skiter i det. Han får va kvar ute i natt….”
Det var ett tappert försök att vända sig om och åter falla i sömn.
Tappert och totalt lönlöst.
För Torres har aldrig förut gett upp ett försök att övertala nån om att fylla på en matskål eller öppna en dörr som han ämnar passera.

Dessutom så insåg jag vid fjärde vrålet att det var nåt med lätena som inte lät riktigt bekant. Det var bara att kravla sig ur sängen och bege sig ner för trappan för att finna herr Högljudd sittandes uppflugen på farstutrappan. Dock inte med nosen tryckt mot fönstret i dörren som annars är ytterligare ett tydligt tecken på att han minsann ska in. Nej denna gång i ett uppburrat tillstånd med ändan vänd mot dörren.
Det var sedan nedanför trappan som hans medbrottsling i vrålande satt.

Den i trakten ökända ”Röda hanen”.
Man kan även kalla honom verklighetens översittare Måns.
Det är inte första gången jag nattatid har fått rädda Torres från honom och jag får varje gång en känsla av att mitt agerande inte riktigt är till belåtenhet för min unge kattherre.
Han ser liksom alltid duktigt besvärad ut när jag kommer farande med kisande blick eftersom glasögonen inte hunnits tas på, med håret på ända och med morronrocken hafsigt igenknäppt.
Denna gång slapp han ju i alla fall mitt sluddrande till följd av bettskenan!
Tycker själv att det i stället var med rejäl pondus jag kunde kliva ut där på trappan och meddela att det fick lov att vara slut på ”lejonvrålen” och att det var dags för Torres att komma in o lägga sig!

”Röda hankatten” pep snabbt iväg och satte sig en bit bort för att betrakta Torres lite skamfilade reträtt in i hemmets trygga vrå.

Dags för insomningsförsök nummero två.
Vilket visade sig gå förvånansvärt bra.
Lugnet och friden infann sig och behölls dessutom i flera timmar.

Tills det var dags för den räddade katten att visa sin uppskattning till sin befriare genom att helt sonika bli akut magsjuk där i sovrummet.
…… alla ni som vet hur det låter när en katt ska ge sig på konststycket att kräkas vet att ”akut” kräkning är rätt långt från den verkliga sanningen och på den fronten är Torres dessvärre inget undantag.

Därför tänkte jag vid första hulken att det är lugnt. Jag hinner lyfta ut honom och så sträckte jag mig efter lampan.

Min uppoffring visade sig totalt meningslös. Inte minsta blinkning fick jag till svar. Så medans katten obönhörligen fortsatte hulka på vid fotändan så tänkte jag ”skam den som ger sig” och gav mig på lampan på andra sidan sängen.
Med samma resultat…. eller snarare brist på resultat.

 

Så det var bara att återigen lite hafsigt glida in i morronrocken, även denna gång glömma glasögonen och ge sig bort mot proppskåpet för att där upptäcka att den lampan utan mankemang lös på första försöket. Och efter en check i skåpet som inte visade på några fel så kom jag efter lite svärande och mycket funderande ihåg att jag dragit ut en sladd igår när mobilen skulle laddas.

Tillbaka i sovrummet var katten färdig med sitt och låg nu återigen skönt sovandes.

Denna gång vid huvudändan… klart förståeligt efter en titt nere vid fotändan.

Tvätta är kul.
Framförallt klockan halv fem på morronen.

Så det blev ett snabbt hoprafsande och med famnen full med sängkläder… och fortfarande utan glasögon på så lyckades jag på vägen ut ur sovrummet riva ner en spegel som gick i kras.

 

Någon som ville samåka till jobbet idag eller kanske är sugen på en middag i kväll?

Om jag nu bara hittar linserna eller ”glysera” förståss….

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu