Till den ärtiga person som en gång påstod att morronstund har guld i mun skulle jag här och nu vilja framföra ett varmt och hjärtinnerligt ”dra åt hel-e”.
Man kan egentligen säga att hela cirkusen startade i går kväll när det började närma sig läggdags och min trogna sängpartner skulle pluggas in.
(Till alla er som nu satte kaffet i vrångstrupen kan jag genast meddela att det inte handlar om nåt mer obscent än en bettskena.) Efter gårdagens tandläkarbesök visade sig tydligen lagningen bli till belåtenhet för bettet, mig o tandis, men skenan var uppenbarligen inte nöjd.
Klockan elva på kvällen var det bara att inse att det nog inte gick att ringa och hävda att ”svårt att somna” gick under tillräckliga ursäkter för ett akutbesök.
Det var bara till att göra ett försök i alla fall. Och när jag lagom var på gång att sakta sjunka in i sömnen så ljöd ett avgrundsvrål utanför sovrumsfönstret.
Inte för att jag inte fullkomligt älskar min katt men där o då ska erkännas att jag i halvdött tillstånd tänkte ”näää jag skiter i det. Han får va kvar ute i natt….”
Det var ett tappert försök att vända sig om och åter falla i sömn.
Tappert och totalt lönlöst.
För Torres har aldrig förut gett upp ett försök att övertala nån om att fylla på en matskål eller öppna en dörr som han ämnar passera.
Dessutom så insåg jag vid fjärde vrålet att det var nåt med lätena som inte lät riktigt bekant. Det var bara att kravla sig ur sängen och bege sig ner för trappan för att finna herr Högljudd sittandes uppflugen på farstutrappan. Dock inte med nosen tryckt mot fönstret i dörren som annars är ytterligare ett tydligt tecken på att han minsann ska in. Nej denna gång i ett uppburrat tillstånd med ändan vänd mot dörren.
Det var sedan nedanför trappan som hans medbrottsling i vrålande satt.
Den i trakten ökända ”Röda hanen”.
Man kan även kalla honom verklighetens översittare Måns.
Det är inte första gången jag nattatid har fått rädda Torres från honom och jag får varje gång en känsla av att mitt agerande inte riktigt är till belåtenhet för min unge kattherre.
Han ser liksom alltid duktigt besvärad ut när jag kommer farande med kisande blick eftersom glasögonen inte hunnits tas på, med håret på ända och med morronrocken hafsigt igenknäppt.
Denna gång slapp han ju i alla fall mitt sluddrande till följd av bettskenan!
Tycker själv att det i stället var med rejäl pondus jag kunde kliva ut där på trappan och meddela att det fick lov att vara slut på ”lejonvrålen” och att det var dags för Torres att komma in o lägga sig!
”Röda hankatten” pep snabbt iväg och satte sig en bit bort för att betrakta Torres lite skamfilade reträtt in i hemmets trygga vrå.
Dags för insomningsförsök nummero två.
Vilket visade sig gå förvånansvärt bra.
Lugnet och friden infann sig och behölls dessutom i flera timmar.
Tills det var dags för den räddade katten att visa sin uppskattning till sin befriare genom att helt sonika bli akut magsjuk där i sovrummet.
…… alla ni som vet hur det låter när en katt ska ge sig på konststycket att kräkas vet att ”akut” kräkning är rätt långt från den verkliga sanningen och på den fronten är Torres dessvärre inget undantag.
Därför tänkte jag vid första hulken att det är lugnt. Jag hinner lyfta ut honom och så sträckte jag mig efter lampan.
Min uppoffring visade sig totalt meningslös. Inte minsta blinkning fick jag till svar. Så medans katten obönhörligen fortsatte hulka på vid fotändan så tänkte jag ”skam den som ger sig” och gav mig på lampan på andra sidan sängen.
Med samma resultat…. eller snarare brist på resultat.
Så det var bara att återigen lite hafsigt glida in i morronrocken, även denna gång glömma glasögonen och ge sig bort mot proppskåpet för att där upptäcka att den lampan utan mankemang lös på första försöket. Och efter en check i skåpet som inte visade på några fel så kom jag efter lite svärande och mycket funderande ihåg att jag dragit ut en sladd igår när mobilen skulle laddas.
Tillbaka i sovrummet var katten färdig med sitt och låg nu återigen skönt sovandes.
Denna gång vid huvudändan… klart förståeligt efter en titt nere vid fotändan.
Tvätta är kul.
Framförallt klockan halv fem på morronen.
Så det blev ett snabbt hoprafsande och med famnen full med sängkläder… och fortfarande utan glasögon på så lyckades jag på vägen ut ur sovrummet riva ner en spegel som gick i kras.
Någon som ville samåka till jobbet idag eller kanske är sugen på en middag i kväll?
Om jag nu bara hittar linserna eller ”glysera” förståss….