Archive for the ‘Toppar o dalar’ Category

15
Jan

Ibland hittar man de där klockrena bilderna.
Som i dag när den här bilden dök upp på Fejsers.

Enough said!   :)

06
Jan

 

 

 

 

 

 

 

Jag är mycket väl medveten om att vi två
hamnade lite på fel fot med varann under
fjolåret.

 

Men i kombo med denna underbara text  —>
så går det inte att göra annat än att konstatera att;

God Karma is still the shit!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

02
Jan

För en person som kraftigt ogillar när folk lägger nycklar på bordet, undviker att slå upp paraplyn inomhus och aldrig i livet skulle få för sig att sätta på sig vänster sko före den högra så känns kommande år rätt rejält osäkert.

13 har aldrig klingat riktigt bra.
Men såhär två dagar in på det så är jag i alla fall beredd att ge det chansen.
Och so far så tycker jag att det bevisat att det nog kan va värt det.

Att tolvan är uträknad, avvinkad och passerad till handlingarna känns däremot ruggigt gott.
Den placerade sig inte i topp som helhet även om avslutningen var överraskande hjärt och plånboksvärmande.
Men nu påstår ju optimisterna att det är i motvind man lär sig att segla.
Inför detta år vill jag då meddela att jag inte bara fått de kunskaper jag tror mig behöva utan även att jag aldrig påstått mig varit intresserad av nån sjöfartskarriär.
Kräkas hejdlöst kan jag hitta andra anledningar att ägna mig åt.
Tack så mycket för det.

Den efterlängtade ledigheten är snart slut.
Dygnet måste börja vändas tillbaka o allt ska så smått återgå till vardag.
Dock hoppas jag att det är med undantag för två saker. Lova kan jag inte… men hoppas klarar jag.

Avslutningsvis kan man inte annat än konstatera att man lär sig nya saker runt ett pokerbord hela tiden. Om man bara vill vill säga.

08
Dec

Jag tror inte det finns nån som är mer värdelös på att stå fast vid sina principer än vad jag är.
Ja inte de där riktigt grundläggande sakerna som att jag tror på lika lön för lika arbete och att färgen på ditt skinn har nada att göra med storleken på ditt hjärta.

Nu menar jag heller inte de där med att jag ska bara äta godis på lördagar eller varje söndagsmorron så tar jag en uppfriskande powerwalk på tre timmar. Finns icke en chans att jag skulle lyckas leva upp till sånt, vilket jag för längesen insett, accepterat och lärt mig leva med.

Nej jag menar alla de där principerna som hamnar i mellanläget.
Principer som alltid är jätteenkla att veta att man kan leva upp till så länge man inte befinner sig i just den situationen.
Vi kan ta ett exempel bara för att det inte ska bli så j-a luddigt;
”jag skulle aldrig kunna köra för fort”.
Det var jättelätt att benhårt påstå så länge jag inte hade nåt körkort… och var väldigt försenad till jobbet.

Nu vill jag nog inte va mer öppenhjärtig än så här.
Ty sist jag bröt mot en sån där ”jag skulle aldrig” så inser jag nu i efterhand att jag fått betala ett högt pris för det.
Just den principen är därmed också inte bara återtagen utan även rejält uppflyttad i kategoriordningen. Så nån jäkla nytta  var det i alla fall med det! Tack så mycket.

Med detta i tanke…
att det senaste gången brakade fullständigt åt helvete vore det kanske en god ide att ta sig en eller annan funderare på nästa steg i principtestandet.
Eller ska jag skita i det kanske?
Eller ska det få räcka som det är?

Om det nu ens finns nåt att principtesta runt?
Och skulle jag i så fall tycka att det vore värt det?

Jag önskade lite tydlighet häromdan.
Sån där övertygande tydlighet när man liksom gestikulerar och är… just övertydlig.
Det tycker jag om!
Inga jäkla krusiduller och duttande och dattande.

Och så kommer jag ihåg hur det var sist när jag fick som jag önskade när jag hade en önskan som gick i uppfyllelse!

Nej man kanske bara ska skita i önskningarna.
Bryta sina principer och ännu en gång bevisa för sig själv att man aldrig ska säga aldrig eller få det överbevisat att man hade rätt från början.

Det är bara det att ”va var det jag sa” känns så jäkla platt när man mästrande ska säga det till sig själv.

02
Dec

Tyvärr är inte alltid varningslamporna visuellt lika tydliga, men nog fanken inser man i efterhand att de alltid fanns där. Dessutom blinkade de hyggligt informativt emellanåt också vill jag minnas.
Ibland var man till o med så klarsynt att man lyckades sätta ord på det.
Men den medfödda blåögdheten är svår att göra sig av med. Tydligen.

Ska önska mig en sån däringa lampa med tillhörande siren av tomten i år.
Då vore det väl själva fan om det ska forsätta gå att blunda och hålla för öronen en längre tid.

28
Nov

När det är väldigt mörkt är det trevligt med lysen på bilen.
Upptäckte jag häromdan.

Roffe har just för tillfället gått och blivit lite kinkig.
Man kan säga att vår smekmånad är till ända och han kinkar medan jag tjurar. Nåt så fantastiskt tjurar jag just nu när han inte riktigt kan va vänlig att förklara för mig exakt VAD det är som är bekymret.

Bilservicefarbrorn tippade på reläet.
Vilket även det mekarkunnige exet gjorde.
En tur till skroten blev nödvändig.
Med pappa vid ratten i slask och halkväder fick hjärtat att åka upp i halsgropen några gånger.
Vilket i o för sig kan va bra då den kroppsdelen ett tag inte riktigt funkat som man önskat. Det bidde lite payback-time där i passagerarsätet.

Hemma igen var det dags att dra en suck av lättnad.
Tills de där relähelvetet förväntades leverera och visa resultat.
För jädrar va lite levererande det blev av det.
Inte ett skit faktiskt. Och det passar ju kalas det när vi nu njuter (hmmm) av årets mest becksvarta dygn.

21
Nov

 

Ett litet tips till vuxna människor som inte har nåt trevligt att säga; försök att inte säga nåt alls!
Ett litet tips till vuxna människor som bara måste säga otrevliga saker i parti och minut; sök hjälp!
Det finns säkert nån charmkurs att gå på.

18
Nov

 

Karma       
som man önskar
att det skulle vara

 

 

 

 

 

 

Karma
som det just nu
envisas vara….

 

 

 

 


 

 

”Good Karma is the shit”

Jag har i alla fall ivrigt hävdat det under många år.
Karman själv tycks inte alls hävda det på minsta vis.
Eller också har det nånstans blivit nåt fel. Som att nån highjackar mitt Karmakonto och craschar det.
Kanske ska man hoppas på det.
Och att det ska upptäckas och Karmabestraffas. Hårt och brutalt.

Ett litet tag till ska jag hålla fast vid den tron och hoppas på det.

 

13
Nov

Tisdag morgon i mörkaste november.
Eller som min mor så väl uttrycker det; ”I dag är det mörkare än i ett sotararsle”.

Bara att inse att nån spontant sprudlande glädje inte överdrivet spritter runt i kroppen.

Men ingen ide att ge upp för det.
Bara att putsa av skylten med de fem glädjereglerna och stirra sig blind på regel nummero fem.

10
Nov

inte att va modig som ett lejon eller klok som en uggla.
Stark som en oxe har jag bevisligen varit ett tag nu så det kan jag redan. Tack!
Och envis som en åsna också. På gott och på ont.

 

Nej i dag vill jag va en guldfisk.
Som slipper komma ihåg va som skedde för tio sekunder sen.
Eller ett halvår sen.
Eller två år sen.

 

 

 

 

 

01
Nov

 

Buddha.
Ja jag säger då bara det. En sån fantastiskt sympatisk liten stor man det måste ha varit.

I dag har jag följt i Buddhas spår.
Delvis i alla fall.
För i dag har jag varit riktigt tacksam.
Och riktigt jäkla sugen på att få bli ytterligare lite tacksam.

Tacksam för extraljusen på bilen som gjorde att jag vid två tillfällen på vägen hem upptäckte rådjur som var på väg upp på vägen. Vid ena tillfället riktigt tacksam för bromsarna på bilen också.
Sen vore det trevligt att få bli lite pengamässigt tacksam snart.
Det handlar om retroaktiv lön.
Sen ett tag tillbaka.
Åtta månader för att vara exakt.

DET skulle jag vilja va tacksam över kära Askersunds kommun.
Gärna snart… eller nu… eller helst redan igår.

Kära ekonomikontor; make me Buddhistisk!!!
(även om jag är rädd att Buddha inte förespråkade så där värst mycket materialism…
ja ja även solen har sina fläckar…..)


30
Okt

Ta det här med vintertid… eller normaltid eller va det nu är vi åter har fått.
Är inte den där ynka timmen vi envisas med att dutta fram o tillbaka för jädra löjlig?

Ska vi nu hålla på och krångla och ändra kan vi ju lika gärna göra det med ackuratess (sjukt nöjd att få med ett så avancerat högskoleprovsord i min simpla blogg)?
Jag tycker vi satsar stort och antingen skuttar fram ett halvår eller skuttar bakåt ett halvår.
Det går bra vilket som.

I dag är btw en lågmärkesdag.
Hemma från jobbet och nerbäddad i sjuksängen och saknar de där jobbjuvelerna. På tal om dom så har de en ny favoritsång.
Den har det där vinnande konceptet klatschig sång kombinerad med resoluta rörelser.
Det är bara att konstatera att är man under tre är man inte mycket för det finstilta inte.
Det är med andra ord mest troligt inte en treåring som uppfunnit konceptet sommar/vintertid.

Jo sången ja.. den har förresten med strofen
”tick tack, tick tack, klockan går”  (här ska man samtidigt tydligt och markant vippa huvudet från sida till sida).
Så kom inte och säg att inte jag klarar av att hålla en röd tråd genom mina inlägg!

Som sagt.. ungarnas favvo är den. Min med. I lagoma doser.
Jag kan tycka att den räcker efter fjärde gången.
Men se det tycker inte dom.
De tycker inte ens att den räcker efter fyrtiofjärde gången.
Hmm…..
helt plötsligt inser jag att det finns en liten fördel med att ligga här hemma…

28
Okt

I en svensk låt finns strofen ”jag tror på godhet och bättring”.

I mina öron har det alltid låtit så vackert att man på snudden blir småreligiös.
Det har berört mig, men sällan rört mig.

YouTube Preview Image

Tills nu tror jag.
Nu både hoppas och tror jag på godhet och bättring.
Både för mig själv och för en del människor i min omgivning som jag respekterar och tycker om.
Alla sidor hos alla människor är i alla situationer inte alltid de vackraste, klokaste eller hjärtligaste.
Inte hos mig heller… och det är i de stunderna jag hoppas att de jag håller av ser på mig,
tar ett extra djupt andetag och även de tror på godhet och bättring.

16
Okt

 

Hittade den här för några veckor sen på en facebooksida som kallade sig humorsidan.
Den är förmodligen lite underfundigt rolig även om jag har svårt att se det just nu.

För mig blir det som den där gången som jag såg Björn Kjellmans taffliga försök att få till det med bästa kompisen i filmen Adam och Eva. Ni vet den där scenen när de trots otaliga ställningar försöker nå klimax men det i stället slutar i kramp.
Nu vet jag att den är skitrolig.
När jag såg den bröt jag ihop i värsta gråtattacken för att det just då och just där var för mycket i livet.

Idag ser jag som sagt inte humorn i den där texten .
Men ge mig nån månad eller två.
Eller ett par dar… nån timma. Ett år eller till nästa vecka.
Inte vet jag hur lång tid det tar att lyckas.

14
Okt

S T A L K E R !!!!!

Och vet inte riktigt vad som förväntas av mig.
Ska jag tillkännage att jag insett att jag blir förföljd?
Medför det några förpliktelser…
är det meningen att jag ska bli upprörd eller skrämd.
Eller kanske smickrad??!?

I så fall funkar det dessvärre inte.
Jag känner bara tragisk ”dig-va-det-fan-riktigt-synd-om”-känsla.

Och jag inser att svenskaspel inte gjorde stalkersarna nån tjänst när de annonserade allt railande vid pokerborden.

Ska fundera nån dag till på hur jag ska reagera.
Just nu lutar det nog ändå åt att jag sänder honom en tjusig tischa att stoltsera i.

06
Okt

När folk frågar en lite om hur man är så brukar jag alltid hävda att jag är bra på att passa tider.
Inte så att jag är den som är ute i ”morsantid” men brukar dyka upp sisådär med två-tre minuter tillgodo.
För er som aldrig bestämt en tid med min mamma kanske jag ska förklara fenomenet morsantid;

Säg att vi ska va nånstans klockan 13:00.
Och att det tar fem minuter att ta bilen dit… säg sju o en halv utifall att det skulle råka vara rödljus på stans BÅDA trafikljus.
”Då ses vi hemma hos dig kl. 12:30″ säger mamma.
Man kontrar med en liten försiktig ”ah, men tror du att vi behöver en hel halvtimma….”
Och får ett blixtsnabbt ”Jaja då säger vi tjugo i” med en bestämd ton som fullständigt osar av ”slut på förhandlandet, unga fröken!”
Så man gör sig i ordning för att vara i ordning klockan tjugo i ett… bara för att höra mammsen knacka på dörren klockan tjugo över tolv.
Och så glider hon in och säger samma mening varje gång…. ”jaha… är du inte färdig än…..”

Min mamma har helt klart uppfattningen att jag ALDRIG lyckas att passa nån tid.
Och jag börjar inse att hon har rätt. Men mer rätt än hon nånsin kunnat ana är jag rädd.

För några år sen så dejtade jag en kille som en lördagseftermiddag kom med den utmärkta iden att vi skulle besöka hans föräldrar. Kanske bland det värsta man kan tänkas utsättas för en lördagseftermiddag… eller vilken annan dag eller tid som helst i veckan…. men jag hade inget annat förslag  och han var påstridig så det slutade med att vi hamnade där i ett kök på den östgötska bonnavischan. I sällskap med hans utomordentligt trevliga föräldrar.

Kommer inte riktigt ihåg vad som diskuterades där vid fikat men nån dag senare så berättade han för mig att hans mamma ringt och tackat för besöket.
Och ibland är man bara för nyfiken för sitt eget bästa, så jag frågade honom om hon sagt nåt om mig.
”Jaaa!” svarade han glatt. ”Hon tyckte du verkade rekorderlig!”

SAAAY WHAAAAT!??!?!??!?!
Han tyckte uppenbarligen att det var ett fantastiskt toppbetyg att få.
Medan jag kände mig enbart förundrad. Smått desorienterad funderade jag på vilket årtionde vi befann oss i egentligen?
I mina öron lät det mer som ett utlåtande om en gammal arbetshäst och uttalandet ”rejält fruntimmer” blinkade liksom en varningstext framför ögonen på mig.
Jag återvände aldrig till det där fikabordet.
Vi avslutade istället romansen och gick vidare i livet anno 90-tal.

Men så häromdan var det dags igen. Nån hade vänligheten att kalla mig ”Flotta Lotta”.
Finns ens flotta kvar i svenska akademins ordlista?!!??!
Och då menar jag inte försvarsmaktens flotta.

Jag inser som sagt att mamma haft rätt hela tiden.
Jag är för jäkla mycket försenad.
Jag skulle ha varit född nån gång vid seklets början och hamnat på bonnagård i Östergötland som ett rekorderligt fruntimmer på tjugotalet för att tjugo år senare bli känd som Flotta Lotta.

Tänk att mammor alltid ska visa sig ha rätt!
Även om de uppenbarligen lever i en annan tidszon.

02
Okt

Till den ärtiga person som en gång påstod att morronstund har guld i mun skulle jag här och nu vilja framföra ett varmt och hjärtinnerligt ”dra åt hel-e”.

Man kan egentligen säga att hela cirkusen startade i går kväll när det började närma sig läggdags och min trogna sängpartner skulle pluggas in.
(Till alla er som nu satte kaffet i vrångstrupen kan jag genast meddela att det inte handlar om nåt mer obscent än en bettskena.) Efter gårdagens tandläkarbesök visade sig tydligen lagningen bli till belåtenhet för bettet, mig o tandis, men skenan var uppenbarligen inte nöjd.
Klockan elva på kvällen var det bara att inse att det nog inte gick att ringa och hävda att ”svårt att somna” gick under tillräckliga ursäkter för ett akutbesök.
Det var bara till att göra ett försök i alla fall. Och när jag lagom var på gång att sakta sjunka in i sömnen så ljöd ett avgrundsvrål utanför sovrumsfönstret.

Inte för att jag inte fullkomligt älskar min katt men där o då ska erkännas att jag i halvdött tillstånd tänkte ”näää jag skiter i det. Han får va kvar ute i natt….”
Det var ett tappert försök att vända sig om och åter falla i sömn.
Tappert och totalt lönlöst.
För Torres har aldrig förut gett upp ett försök att övertala nån om att fylla på en matskål eller öppna en dörr som han ämnar passera.

Dessutom så insåg jag vid fjärde vrålet att det var nåt med lätena som inte lät riktigt bekant. Det var bara att kravla sig ur sängen och bege sig ner för trappan för att finna herr Högljudd sittandes uppflugen på farstutrappan. Dock inte med nosen tryckt mot fönstret i dörren som annars är ytterligare ett tydligt tecken på att han minsann ska in. Nej denna gång i ett uppburrat tillstånd med ändan vänd mot dörren.
Det var sedan nedanför trappan som hans medbrottsling i vrålande satt.

Den i trakten ökända ”Röda hanen”.
Man kan även kalla honom verklighetens översittare Måns.
Det är inte första gången jag nattatid har fått rädda Torres från honom och jag får varje gång en känsla av att mitt agerande inte riktigt är till belåtenhet för min unge kattherre.
Han ser liksom alltid duktigt besvärad ut när jag kommer farande med kisande blick eftersom glasögonen inte hunnits tas på, med håret på ända och med morronrocken hafsigt igenknäppt.
Denna gång slapp han ju i alla fall mitt sluddrande till följd av bettskenan!
Tycker själv att det i stället var med rejäl pondus jag kunde kliva ut där på trappan och meddela att det fick lov att vara slut på ”lejonvrålen” och att det var dags för Torres att komma in o lägga sig!

”Röda hankatten” pep snabbt iväg och satte sig en bit bort för att betrakta Torres lite skamfilade reträtt in i hemmets trygga vrå.

Dags för insomningsförsök nummero två.
Vilket visade sig gå förvånansvärt bra.
Lugnet och friden infann sig och behölls dessutom i flera timmar.

Tills det var dags för den räddade katten att visa sin uppskattning till sin befriare genom att helt sonika bli akut magsjuk där i sovrummet.
…… alla ni som vet hur det låter när en katt ska ge sig på konststycket att kräkas vet att ”akut” kräkning är rätt långt från den verkliga sanningen och på den fronten är Torres dessvärre inget undantag.

Därför tänkte jag vid första hulken att det är lugnt. Jag hinner lyfta ut honom och så sträckte jag mig efter lampan.

Min uppoffring visade sig totalt meningslös. Inte minsta blinkning fick jag till svar. Så medans katten obönhörligen fortsatte hulka på vid fotändan så tänkte jag ”skam den som ger sig” och gav mig på lampan på andra sidan sängen.
Med samma resultat…. eller snarare brist på resultat.

 

Så det var bara att återigen lite hafsigt glida in i morronrocken, även denna gång glömma glasögonen och ge sig bort mot proppskåpet för att där upptäcka att den lampan utan mankemang lös på första försöket. Och efter en check i skåpet som inte visade på några fel så kom jag efter lite svärande och mycket funderande ihåg att jag dragit ut en sladd igår när mobilen skulle laddas.

Tillbaka i sovrummet var katten färdig med sitt och låg nu återigen skönt sovandes.

Denna gång vid huvudändan… klart förståeligt efter en titt nere vid fotändan.

Tvätta är kul.
Framförallt klockan halv fem på morronen.

Så det blev ett snabbt hoprafsande och med famnen full med sängkläder… och fortfarande utan glasögon på så lyckades jag på vägen ut ur sovrummet riva ner en spegel som gick i kras.

 

Någon som ville samåka till jobbet idag eller kanske är sugen på en middag i kväll?

Om jag nu bara hittar linserna eller ”glysera” förståss….

30
Sep

Yttre påverkan känns som ett gott försvarsalternativ idag.
För inte kan jag påverka att naturens ordning påbjuder att månen ska va full en gång var månad. Och att det just infaller just nu.

Nix pix.
Det är utanför mitt ansvarsområde.
Tack o lov.
Jag kan nog inte heller ställas till svars för de känslor som känns, orationella beslut som tas och konsekvenser som eventuellt kommer att följa.
Allt! Precis allt är på grund av fullmånens otrevliga bieffekter.

Vi kan väl i alla fall låtsas att det är sant.
För annars är jag rädd att jag har stött på ett litet problem….
Jag har hamnat i en situation som jag nog måste reda ut. Eller om jag ska välja att inte reda ut…
Nån typ av beslut måste jag nog ta i alla fall; agera eller strunta i det.

Men det är nog ändå inte bra att ta beslut just nu. Så långe månjäveln ser ut som han gör.
Jag väntar nog en vecka eller två  och låter chanserna till ett klokt beslut öka betydligt.

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu