Archive for the ‘Musik… eller kanske mest mäster W’ Category

11
Nov

Snälla älskade rara Lars Winnerbäck.

Fortsätt att vara stark på din väg mot överexploatering.
Sluta aldrig idogt tacka nej till påhitt som Dobidoo, Så ska det låta, allsånger här o var, schlagerfestivaler och, gud förbjude, tv4:s Så mycket bättre.

Herr Ljungström bevisade i går kväll för alla som såg på att det vackraste vackra kan bli fullständigt besudlat om oturen är framme.
Så mycket sämre trodde man faktiskt inte att det var möjligt att få till det…

28
Okt

I en svensk låt finns strofen ”jag tror på godhet och bättring”.

I mina öron har det alltid låtit så vackert att man på snudden blir småreligiös.
Det har berört mig, men sällan rört mig.

YouTube Preview Image

Tills nu tror jag.
Nu både hoppas och tror jag på godhet och bättring.
Både för mig själv och för en del människor i min omgivning som jag respekterar och tycker om.
Alla sidor hos alla människor är i alla situationer inte alltid de vackraste, klokaste eller hjärtligaste.
Inte hos mig heller… och det är i de stunderna jag hoppas att de jag håller av ser på mig,
tar ett extra djupt andetag och även de tror på godhet och bättring.

05
Sep

En knapp vecka in i september.
Sommaren är ofrånkomligen förbi… när jag drog iväg till jobbet i morse vid kvart i sex var det fortfarande mer mörkt än ljust och nästan varje morron är det långbyxorna som vinner kampen framför de mer korta varianterna. De få gånger som solen är vänlig nog att skina mer än en halvtimma får man nästan panik i jakten efter att suga ut det sista värmen ur den.
Den här sommaren värmde mig inte direkt…
vare sig kroppsligt eller andligt. Kylan genomträngde dessvärre det mesta och jag insåg rätt snart att envis kyla inte frambringar några positiva sidor i min karaktär. Det har varit ofrivilligt men sällan vackert. Kanske går det att lära av… även om jag tvekar över om jag vill hamna i en situation där läxan ska löna sig. Förhöret får nog ställas in tror jag. Det är nog bäst så. Skulle nog ändå inte våga lyfta pennan från skrivbordet i nåt försök att prestera.

När glädjeämnena inte, i likhet med nederbörden, står som spön i backen får man vara tacksam över sin förmåga att glädjas med andra. Som lyckan över att äga en galet go liten hundvalp eller när små små (ack så ovackra) fågelungar kläcks i grannarnas undulatbur. Eller en framgång på ett olympiskt mästerskap.
Och när sommaren i sitt sista andetag väljer att bjuda på en fantastisk dag / kväll i Vidingsjö utanför Linköping då kan man nästan ana ett hopp igen i allt det mörka. För mäster Lars han vet att blanda mörker, dysterhet, skönhet och hopp;

”Ska jag dö ska jag ha levt
och inte bara hukat mig för världen.”

 

YouTube Preview Image

 

02
Sep

Det blev en magisk afton.
Kanske inte så förvånande med tanke på den goda atmosfären bland en publik som spände från åldrarna småbarn till pensionärer, en magisk fullmåne och den enda dagen på 44 dagar utan en droppe regn. Man kan inte annat än inse att även väderguden deltar i våra varma sympatier för Lasse.

För det var just en typ av vördnad till kvällens huvudperson som genomsyrade hela kvällen. Till den där mannen som hävdar att han är vem som helst. Vilket han givetvis har helt rätt i. Men för oss som samlats där får han ändå inse att han är lite mer. Han har under många år för många av oss varit en viktig del. Via sina fantastiska texter har han utan att veta om det fått tagit del av våra sorger, vår glädje och vårt rofinnande.

Och när Lasse efter ett riktigt röj går ner i tempo med ”Utkast till ett brev” från den kommande plattan då hoppas jag så att han i sina mörka dagar kan lite förstå hur de 15.000 på plats den där magiska gårkvällen fått kraft av honom. Kanske kan den tanken ge honom lite kraft tillbaka.

YouTube Preview Image

28
Aug

Den här sommaren ska på allvar avslutas med utomhuskonsert.
Inte med vem som helst utan mäster Lasse himself.
Och inte när som helst utan på hans sista spelning för den här turnen.
Och inte var som helst utan bara några hundra meter från där han växte upp i Linköping.

Det kan omöjligt bli bättre.
Och enligt östgötanyheterna tycks inte syrran och jag va ensamma om att tycka det. En vecka innan det är dags är redan 10.000 biljetter sålda.

Lite solsken på det så kommer det bli ett magiskt, underbart och oförglömligt minne.
Eller va f-n… jag packar ner regnstället och får det förtrollande oavsett väderlek.

Vi avslutar med en låt som kan summera en hel del av sommarens tankar. Och för er som tänker klicka så kan jag förvarna om att några rörliga bilder det blir det inte tal om.
Men det är precis som det ska va med Lasse…. det är meningen att man ska lyssna.
YouTube Preview Image

03
Jun

Jag ska erkänna det med en gång.

Jag är en periodare.
I olika perioder i livet kan jag inte låta bli att fullständigt berusa mig.
Men när andra envisas med att bli höga på olika mer eller mindre nyttiga substanser så nöjer jag mig med det svenska språket när det har formulerats som bäst.

Mina favoritböcker har jag i efterhand insett inte nått den statusen genom gastkramande mysterier eller tårflödande kärlekshistorier utan för flytet i språket; oavsett om författaren är svensk eller om det är en osedvanligt lyckad översättning. Att njuta språk är nästan som att äta en god krämbulle, se sommarsolen glittra i vattenytan och lukta sig yr på syrenblommorna.
Allt på en och samma gång.

Sen är också jag medveten om att det mest beskrivna i all litteratur är kärleken.
Och om detta outtömliga ämne finns ju en mängd floskler. Mer eller mindre trovärdiga. Mer eller mindre troliga. Och mer eller mindre sanna.
Men sommaren 2001 skulle det visa sig att en av alla dessa floskler är både trovärdig och sannolik.
Nämligen den om att gammal kärlek aldrig rostar. Ja den var ju inte gammal då förstås.

Vätternfestivalen i Motala skulle gå av stapeln och Niklas Strömstedt var ett riktigt dragplåster. Så klart man var tvungen att ta sig dit. Och upp på scenen kom han. Och han drog i gång en ballad. Och så tog han en till. Och en ballad till. Och så ytterligare en ballad som följdes upp med en evinnerligt lång ballad som rundades av med ännu en… ballad. Och gäspandet visste ingen ände.
Man började komma på sig själv med att undra lite över vad som möjligtvis kunde tänkas visas på tv:n därhemma. Och om det var i morron eller dagen därpå som man bokat tvättstugan.

Till slut hade herr Strömstedt kommit till slutet av sin enorma balladskatt och ingen var direkt besviken över att tillställningens höjdpunkt lämnade scenen. Jag och de övriga i sällskapet var mest rädda för att han skulle få för sig att bjuda på extranummer, trots att inte en människa i hela den (trots allt förvånansvärt stora) publiken gjorde något som helst anspråk på att önska det.
Vi hann precis börja undra lite smått varför alla hade valt att stå kvar och lyssna.
Hade alla, liksom vi, tonåringar med oss som vägrade lämna karusellerna på ännu någon timma?!
Eller var de bara helt enkelt sådär gästvänligt trevliga som man bara kan vara när man kommer från Östergötland?! Niklas hade kanske tagit illa vid sig om vi alla hade följt våra instinkter och flytt hals över huvud?

Två ärtiga (ännu ett östgötskt särdrag) konferencierer dök nu upp på scenen och vi började ana oråd helt säkra som vi var på att vi nu skulle uppmanas att uppmana till extranummer.
Vi kunde aldrig ana hur fel vi hade.

Det fanns inte en själ i hela Motala som hade den minsta tanke på tråkmånsens professionella artistsjälvkänsla. Anledningen till att alla troget stannat på sin plats framför scenen hade inte haft ett dugg med balladnissen att göra. Det visade sig att han bara varit ett långt, och nästintill outhärdligt, förspel till en Linköpingsson som inte bara skulle visa sig förgylla den kvällen utan ett otal morgnar, dagar, kvällar och nätter.
Ty gammal kärlek rostar aldrig.
Inte ens när den är så platonisk som den bara kan bli.
Och det ska gudarna veta.
Att är det nån som kan konsten att få det svenska språket att bli vackert som vattenglitter, syndigt som en nybakad krämbulle och njutningsbart som syrendoft så är det underbaraste Lasse.

Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen, om du lämna mig nu.

Om du lämnade mig nu

Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder.

Hugger i sten

Himlen faller ner, det svider till där kniven skar.
Jag har vart vaken hela natten och känt om hjärtat sitter kvar. Känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på i morron som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor. Om jag gick i andra skor.

Ingen soldat

Jag är hög nu sen dagen när du kom.
Jag är hög nu och kan inte somna om.
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
med dig, med dig, med dig

Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt.
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt.
Det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
med dig, med dig, med dig

För dig

Jag går ner till Årstaviken och sparkar höstlöv med min son.
Gud välsigne hans små fötter där han går.

Stockholms kyss

Och du frågar ”Älska dom dig i kväll?”
Och jag svarar ”De älskar mig bara nu.
Den enda som verkligen älskar mig är du.”
Du frågar ”Tog du dom med storm”
Och jag svarar ”Jag kommer faktiskt inte ihåg
Men mina fingrar säger att det var ett segertåg.”

Du hade tid

Inget värt nåt som inte inger hopp. Jag rusar inte längre erat lopp.

Faller

Ett smartare drag, en lösning, en lanterna på din gungande båt.

Timglas

Jag ville hitta en bra paroll. Nåt som tog mig upp en bit över noll.
Och hon mötte mig med sitt leende. Hon sa ”ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll”

Åt samma håll

Om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig.

Dom sista drömmarna

19
Apr

”Livet med körkort kommer bli helt annorlunda”….
fick jag höra upprepande gånger när jag i somras förberedde mig för bilägandet och dess följder.

Och jisses så rätt folk hade.
Visst var det en hel del som ändrade sig men lite förvånande så var det främst mitt musikaliska mästerverkande som geografiskt förflyttade sig.
Förut var det i den akustiskt gynnsamma duschen som schlagerdängorna och de trallvänliga trudelutterna avverkades men numer är det förarsätet som gäller.
Med tillräckligt hög volym på bilradion kan man lura sig själv rätt duktigt. Efter lite kort uppsjungning så tror jag mig nästan vara, minst, lika tonträffsäker som Carola. Minst.

Att det sen är mycket lite som slår Scotts i medtrallande uppåttjack är givetvis självskrivet.
Så för tillfället delar RoffeSaab och jag vardagsmornarna ihop med Maria.

YouTube Preview Image

* * * * Och som vanligt är det inte personerna i filmen som skrivit brevet * * * *

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu