Archive for augusti, 2012
31
Aug

En gång när livet tog emot lite så läste jag en sån däringa ”med-korta-små-klokhets-meningar-så-kommer-du-snart-må-mycket-bättre-bok”.
Många av er har säkert full koll på vad det är för liten bok med havshorisontsbilder som illustrationer som jag menar och för er som inte har en susning om vad jag talar om kan jag bara säga ett stort GRATTIS… and keep up the good work! Skulle nån av er dessutom vara villig att sprida hemligheten med hur ni gör för att aldrig hamna i motvind så är ni välkomna att ringa mig. För de där vackra bilder med korta citat böckerna har liksom aldrig hjälpt i långa loppet.
MEN… det går minsann att hitta små ljusglimtar i dom.
Som den här lilla texten;
”Det finns en person du ska leva med hela livet. Varje dag, varje minut och varje sekund.
Lär dig älska den personen. Ty han eller hon är ditt sanna öde.”

Nu var den kanske egentligen så där bra bara för att den inte var en mening kort.
Det är så rysligt svårt att få till jättemycket visdom på bara en mening.
Hur det än var så fastnade den där texten lite.
Jag tror att det ligger rätt mycket i det. Eller egentligen ligger allt i just det. Faktiskt.

Så när livet är otrevligt nog att på olika sätt loska en rätt i nyllet så gäller det att plocka fram det där.
Hur överjäkliga vissa dagar än må vara så är det i alla fall riktigt trevligt att få tillbringa dom med en person som man både tycker om och förstår sig på (här ska vi i ärlighetens namn erkänna att det emellanåt varit liiiite si och så…. det händer att man får ta sig små samtal med sig själv i enrum på kammaren också och försöka reda ut ett och annat).

Hur orättvist känns det inte då när ens egna undermedvetna visar sig vänsterprassla!
Bara sådär. Mitt i badrummet framför ögona på en. Eller rättare sagt framför näsan på en.
Doftminnen påstås vara bland de minnen man först skaffar sig i livet och de som är de starkaste.
Efter i dag är jag benägen att hålla med. Jäkla lukt. Och inte ens den ständiga jobbsnuvan som de underbara monstren på jobbet begåvat en med kunde göra sitt jobb att stänga ute doften.

Återstår väl bara en sak att göra.
Det får bli en dejt med mig själv i tv-soffan. Med lite tur kan vi reda ut det här så vi kan somna sams igen.

30
Aug

Två underbara forskningsrön har förgyllt tillvaron den senaste veckan.
Först var det danska forskare som kommit fram till att optimal viktminskning lättas nås genom att träna mindre och bara några dagar efter det nåddes vi av beskedet att lite choklad var dag är nyttigt.
Exakt VAD det var nyttigt för har jag glömt bort men för en gottegris som mig så var dessa resultat som ljuv musik.
Ända tills jag fick höra fortsättningen….
att det i båda studierna handlade om män.
Det var ju oerhört rättvist och hyggligt!!!! :(

Så medan karlarna ligger på sofflocket och smaskar praliner och vi kvinnor får trängas i elljusspår och på spinningkurser så tänker jag på allvar börja överväga att konvertera till hinduismen.
Och i mitt nästa liv ska jag reinkarneras till en man!

Det gäller bara att hinna med religionsbytet innan man dör i en hastig och outforskad (vem hinner med att forska om sånt när vi måste ha koll på viktminskningar) kvinnlig hjärtinfarkt.

28
Aug

Den här sommaren ska på allvar avslutas med utomhuskonsert.
Inte med vem som helst utan mäster Lasse himself.
Och inte när som helst utan på hans sista spelning för den här turnen.
Och inte var som helst utan bara några hundra meter från där han växte upp i Linköping.

Det kan omöjligt bli bättre.
Och enligt östgötanyheterna tycks inte syrran och jag va ensamma om att tycka det. En vecka innan det är dags är redan 10.000 biljetter sålda.

Lite solsken på det så kommer det bli ett magiskt, underbart och oförglömligt minne.
Eller va f-n… jag packar ner regnstället och får det förtrollande oavsett väderlek.

Vi avslutar med en låt som kan summera en hel del av sommarens tankar. Och för er som tänker klicka så kan jag förvarna om att några rörliga bilder det blir det inte tal om.
Men det är precis som det ska va med Lasse…. det är meningen att man ska lyssna.
YouTube Preview Image

26
Aug

Vore det inte kul att måla om entrén?
Jooooo! Vilket lyft det skulle kunna bli!
Så lät det i våras när Folkets hus styrelsen hade årsmöte.
Vi hade hunnit beta av de där mindre upplyftande diskussionerna och hade kommit till smörgåstårtan och övriga frågor.
Målningsdiskussionen fick på allvar i gång oss där. Kladdiga papptallrikar och kvarglömda citronskivor skyfflades fort undan för att ge plats åt almanackor och kalendrar i jakten på lediga dagar att fylla med putsande, spacklande och rollande.
Upprymda var vi.
Måla som är sååå kul. Vem har inte sett de trevliga reklamsnuttarna på tv:n som pratar om dryga och lättutstrykna kulörer i all världens färger.
Vi var förresten inte bara upprymda. Vi var i ärlighetens namn rätt naiva också.
Redan datum nummer ett (vi hade bokat TVÅ eftersom vi tänkte att det kanske kunde ta lite tid… med betoning på lite…. hmm….) sprang vi på första stöttestenen; val av färg.
Nu valde vi i o för sig.
Men det slutade med att vi givetvis valt nåt som vi inte själva tyckte var riktigt så snyggt som vi varit övertygade om. Så vi fick välja om.

Såhär sju målartillfällen senare börjar vi förstå meningen med ordet DRYG i sammanhanget… drygt är egentligen bara förnamnet. Om det kombineras med segt och tradigt kommer man lite närmare sanningen.
LÄTTSTRUKET har det också visat sig vara. Tror jag har lyckats smetat färg på precis allt. Som inte ska ha färg på sig; byxor, tröjor, hår, handväska samt fotsulor!
Men faktiskt även lite där den ska vara. Så det så.
Nu är ljuset i tunneln i annalkande och vi börjar se resultatet av våra mödor.
Resultatet har varit positivt. Inte bara för väggarna och taken utan för att vi också fått chans och tid att lära känna varann bättre, hittat vindar vi inte trodde fanns, skrattat, suckat, ojat oss och kommit på nya ideer. Som att det nog är bra om vi till nästa möte tar bort ”övriga frågor” på dagordningen.

23
Aug

Två år.
Det måste nog vara den ideala mentala åldern!

När man kan få bli sådär vansinnigt arg, sprudlande glad, otröstligt ledsen och återigen sprudlande glad under loppet av tre minuter utan att nån höjer minsta ögonbryn.
För att inte tala om alla varelser i omgivningen som är värda att spilla sin ömhet på; från dagiskompisar och fröknar till en pytteliten padda eller en nyfiken tjurkalv. De är min själ värda en blöt slängkyss allihop. Flera gånger om dan.
Eller livets förunderliga mysterier; som att det mitt i koflocken kan dyka upp en ”däst” bara sådär. Och om man bara låter tillräckligt övertygad så finns det ingen fröken i världen som kan va hårdhudad nog att säga emot.
Så slutligen musiken. Vem bryr sig om att pappa ser lite skeptisk ut när fröken berättar hur helhjärtat man gett sig hän åt popgruppen Timotej.
Det blir bara för pappsen att byta repertoar på vrålåkets bilstereo.

Efter en stunds fundering och självrannsakan så slås man av att jag vet många i min bekantskapskrets som tycker att jag svänger runt till betydligt sämre musik än den som Timotej kan prestera.
Sen finns det några som under bilåkande med mig upplevt en hel del av de där ”men åhhh… herre gud så söt…”-stunderna. Det kan ha handlat om annat än tjurkalvar, men fyrbent det har det ofta varit.
Så är jag säker på att det i alla fall finns en som oftare än önskat fått uppleva de där tre minutrarnas känslostorm. Han har nog däremot höjt båda ögonbrynen och mest troligt skakat lite på huvudet ibland.
Då återstår bara ”dästen” då.
Ja…. tror inte jag kan svära mig fri från den heller faktiskt.
Nu har nog inte mina önskningar kretsat så hårt runt just en häst, men jag har allt lyckats lura mig själv rätt duktigt emellanåt i livet.

Detta skulle alltså innebära att man är på en tvåårings nivå.
Det är inte undra på att man trivs på jobbet.

 

22
Aug

Det är rätt skönt när man känner till sina styrkor.
Och just förmågan att trassla till det skulle jag utan att överdriva kunna ha högst på min CV-lista. Min tajming brukar för det mesta vara rätt *piiiip* usel.

Därför blir man lite smått överraskad när man förstår att nån annan ser helt andra egenskaper hos en.
Överraskad och positivt överrumplad.
Nya funderingar som nu ska stötas och blötas.
Och beslut att ta… helst innan man sitter fast i persiennen igen.

21
Aug

Störtregn i flera timmar bildar en lätt kladdig sörja av vår gräsmatta på jobbet. Sådär lite halvtrevligt att skicka ut småkottarna i. Tycker vi personal. Ungarna själva tycker att ler och vattenpölarna är himmelriket givetvis!
Och efter att ha hittat två små sötnötter i vätan är jag i dag benägen att hålla med dom.
En liten grodbebis och en paddbebis skuttade runt på gården.
Det blev en stunds beundran från oss alla….
Och för er som undrar så; Nej! Jag tog inte chansen. Tyckte i så fall att den blivande prinsen riskerade att vara alltför ung. Och dessutom var jag inte helt säker på vilket som var grodan och vilket som var paddan. Vore grymt irriterande att smacka fel i det läget.

20
Aug

Nån klok människa ska nån gång ha sagt att en bild säger mer än tusen ord.
Det kan va sant. Tillsammans med den tillhörande texten är i alla fall denna bild en klockren illustration på den gångna helgen.
För vad spelar väl färskpressad apelsinjuice i luggen, nyklippt blött gräs i ansiktet och banankladd i näsan för roll om man har trevligt under tiden? Om man bara vågar sig in i leken så kan man förresten upptäcka oanade talanger hos sig själv. För inte trodde jag att jag kunde briljera med potatis. Och dessutom vara själv om det!

Men ingen regel utan det gyllene undantaget tyvärr…
vissa saker måste nog ändå få ske ”the old fashion way”!
Hur jobbiga de än tycks vara.
Men att visa respekt ger respekt tillbaka.
Kan nog ligga en del i det…

18
Aug

Under den perioden i mitt liv när jag och mitt ex var småbarnsföräldrar så fick vi till slut ingå en liten deal för att överhuvudtaget klara av att föda våra söner.
Ja, alltså inte själva förlossningsdelen ( där är jag smärtsamt medveten om att det var jag som drog det tyngsta lasset) utan i själva inhandlandet av utfodringsmedel till de två juvelerna.
Efter en liten runda i vår Ica-butik gav sambon upp.
Hade vi fått handla i hans takt så hade det tagit tre minuter och tjugoåtta sekunder. Och då hade det i alla fall hunnit med att strula lite i vanlig ordning för tanten före honom i kön!

Nu tog istället mataffärsäventyret uppemot en halvtimma. Utan strulande tant i kassan.
Problemet var i stället en massa andra tanter och för den del gubbar.
Hela lokalen tycktes vimla av jobbföräldrar, jobbfarföräldrar och jobbmorföräldrar, fastrar och mostrar och grannar och gud vet vad till barn man haft under åren.
Det skulle tittas på sovande söner, sovande söners knappt synliga anletsdrag skulle jämföras,  pratas om de egna barnens framsteg och snedsteg, ges småbarnsråd av alla de möjliga slag och viskas förtroligheter om folks egna förlossningsupplevelser.
Jag anar att det var det sistnämnda som helt tog kol på tålamodet hos sambon. Han norpade i alla fall snabbt upp varukorgen och försvann raskt iväg mellan hyllorna för att avsluta iplockandet av varor.

Väl ute i friheten igen hann de automatiska dörrarna inte ens slå igen förrän han vänligt men bestämt sa; ”Inte en gång till!”
Det fick lov att bli en taktisk förändring. Endera småhandlades det var för sig eller så storhandlades det gemensamt på bortaplan.

 

Men som med allt annat finns det fördelar och nackdelar.
Mitt jobb har lärt mig en alldeles fantastisk liten sak att ta med mig ut i verkligheten ibland.
Den underbara förmågan att slå dövörat till.
Kan man inte det så kan man glömma att försöka ta sin halvtimmas rast i samma hus som förskoleavdelningen ligger kan jag säga.

Denna lilla gyllene förmåga får jag bruka med jämna mellanrum även på fritiden.
Det är rätt bra… för då slipper man i alla fall notera allt som hävdas runt ett pokerbord en sen fredagkväll.
Det räcker att man snappar upp det viktigaste; som att AA och skräpkort måste va den bästa Omahahanden preflop, att Samantha Fox och Sabrinas rivalitet på åttiotalet inte enbart handlade om musikalitet och att allt som skrivs eller läggs upp på Facebook är sanning!

Så det så… försök att snacka dig ur det!

På tal om dövöra, jobb och snacka sig ur nåt….
bara måste skicka med detta lilla guldkorn.
YouTube Preview Image

15
Aug

Det är så här tre dagar in på det nya arbetsåret som entusiasmen är på topp. Varje arbetsuppgift är ett spännande uppdrag och de pedagogiska dilemmana små mumsbitar att knapra i sig.
Det var därför med lust och iver jag idag tog mig an våra småherrar på jobbet som en tid har lyckats bli oense om allt från mjölkpaket till duplobyggen. Det brukar börja lite lugnt i stil med att nån av dem säger; ”min bil”. Oftast hinner exakt en o en halv sekund gå innan nån annan bestämt säger ”nej min bil” varpå en tredje än mer högljutt hävdar äganderätt på det tidigare helt ointressanta fordonet. Nummer ett brukar då lägga till ett ordentligt wajnande i rösten medan nummer två handgripligen försöker sig på att erövra bilen och den tredje passar på att snappa till sig det som nummer två bara fem minuter tidigare kunde offrat livet för.

Men skam den pedagog som kastar in handduken för ett sånt ynka litet dilemma. Nej då. Här kavlade vi upp ”nu-förstår-ni-barn-ärmarna” och började på ett tydligt, informativt och begripligt sätt att hålla föredrag.
”Nej men vet ni.
Det är ju dagis grejer. Ni lånar ju dom när ni är här!
Nu är det Kalle som har bilen och sen när han lekt färdigt med den så kan Pelle ta den sen.”
Och plötsligt hände det.
Hade det varit på film så hade det definitivt börjat spelas nåt vackert men samtidigt pampigt musikstycke under vilket vi alla förenats i en slowmotiande gruppkram eller nåt.
Nu blev det vare sig musik eller gruppkram för vi blev där i samförståndet liksom avbrutna av andra viktiga saker.
Men det var ändå med stolt rygg, ett gott självförtroende och salig min som jag reste mig från golvet för att ta mig an nästa uppgift.

Friden och lugnet hade lagt sig över vår förskola.
Ända tills det var dags att gå ut.
Den lilla bilen var utbytt  mot en taxicykel. En av tre cyklar som det går att köra andra barn på och därmed också de cyklar som står helt klart högst i kurs.
Även här har vi vuxna fått anledning att inpränta demokrati och solidaritet bland de små telningarna genom ett tiominuterssystem.
Delvis lite krångligt att begripa när man är liten….
själva biten när det är dags för en själv att få cykla är glasklar för alla, det är när man kommer till delen när de tio minuterna gått och det är dags att lämna över fortskaffningsmedlet till nästa förväntansfulla kompis som drivkraften att bli en god medborgare inte är lika tydlig.

Så även denna dag alltså.
Trots mitt alldeles lysande arbete någon timma tidigare.
Jag såg hur den annalkande intressekonflikten tornade upp sig i horisonten och tänkte att det var läge att stämma i bäcken.
Så när jag skyndade mig över gräsmattan för att göra om samma pedagogiska och så för framtidens samhälle viktiga procedur ytterligare en gång så hör jag den ene högt skrika ”Min LÅN”.

Så kära medmänniskor; hav hopp inför framtiden – vi är med andra ord på väg.

14
Aug

 

En lunchrast i november nån gång på åttiotalet så brakade det loss fullständigt.
Novembertristessen hade väl tagit tag i oss mellanstadieungar ordentligt. Fotbollsplanen var för geggig för att använda, småbollarna som man fick vid terminsstarten hade för länge sen studsat bort, snön lyste med sin frånvaro och ingen av oss iddes försöka oss på att reda ut det tilltrasslade långhopprepet.
Det fanns helt enkelt inget annat för oss att göra än att sitta ner och öva på våra sociala kompetenser. Vilket inte gick nåt vidare. Vi retade ihjäl oss på varann och på våra olater. Och eftersom olater är det farligaste man kan uppleva i den åldern och retligheter ligger överst i verktygslådan kunde det nog bara sluta på ett sätt. Och det gjorde det.
Men även denna rast tog till slut just slut och den välsignade inringningssignalen ljöd.
Intet ont anande stod vår mellanstadiefröken därinne och tog emot oss. Säkert hade hon planerat in nåt alldeles fantastiskt matematiskt som hon på ett pedagogiskt skulle dela med sig av.
Men som den erfarna och kloka lärarinna hon nu var efter så många år inom yrket, så la hon allt annat åt sidan. Hon förstod mycket väl att ingen av hennes upprörda elever var i sinnesmod att lära sig nåt om matematiska begrepp.
Hon satte sig istället ner och började tålmodigt att lyssna igenom alla de oförrätter som vi alla tyckte hade begåtts. När våra upprörda röster gnällt färdigt så log hon lite och så började hon berätta historien om en gammal släkting hon hade;

Hon skulle en dag ta sin kopp kaffe men upptäckte att sockerskålen var tom. När hon sträckte sig upp för att nå det nyinköpta bitsockerpaketet på översta hyllan i skafferiet så råkade hon tippa till det så att det for i golvet och sprack. Hela innehållet for ut där på köksgolvet.
”Ojojoj”, mumlade gumman, ”men det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat varit strösocker”.

Nu är jag rätt förtjust i min gamla mellanstadiefröken.
Vi tillhörde en av hennes sista årskullar men hon lever fortfarande och det händer ibland att vi springer på varann ute i mataffären. Då ler hon alltid och hälsar på en med ens förnamn och så frågar hon hur det är med pojkarna. Det värmer en alltid lite att veta att fröken tänker på en. Hur gammal man än blir.
Därför tar det lite emot att erkänna att den där sockerhistorien kanske inte riktigt gick hem där och då. Men det berodde förmodligen helt på de upprörda känslorna i lokalen.
Man kan säga att hon gjorde en Friggebodlight där.

Nu är det ju ändå så att vissa saker dröjer sig kvar och jag kom att tänka på den där historien i dag efter att ha träffat en kollega som hade tråkiga nyheter.
Vi vet alla att livet inte alltid är så snällt. Det är inte ens i närheten av rättvist ibland.
Men den här kollegan hade gjort valet att titta på sina sockerbitar och tänka att det kunde vara förbaskat mycket värre.
De tyngsta sakerna i livet har vi som människor ingen chans att besluta över, men vi kan bestämma hur de tyngsta sakerna ska få påverka oss.

Inget i livet är för evigt.
Inte ens de utspridda sockerbitarna. Ta fram sopkvasten, sopa upp dem, spara en till kaffet, sätt dig ner med koppen, skicka en tanke till dina gamla lärare vars utlärda anekdoter förr eller senare alltid kommer att bli förstådda och låt livet gå vidare.

13
Aug

Kanske någon flitig bloggläsare kan dra sig till minnes vad jag hävdade redan de första dagarna på det Os som vi nu lämnat bakom oss?
Att de här spelen skulle (precis som alla andra spel de senaste årtiondena) hålla på långt efter att den olympiska elden falnat.
För det är nu som fas nummer två tar över.
Analyserandet av blodprover och kiss-tester.

Och själva spelen har inte ens 24 timmar på nacken förrän en av spelens krönta mästarinnor visar sig ovärdig alla hyllningar.
Den finlemmade vitryska kulstöterskan Ostapchuk.

Vem i hela fridens namn hade kunnat ana nåt sånt?
Den lilla tösen knaprandes anabola sterioder. Tänka sig.
Så nu får en guldmedalj i Vitryssland packas tillbaka i det flotta etuiet för att transporteras till nån som förhoppningsvis är den mera värdig. Får hoppas att den goda Valerie högtidligt klättrar upp på sin köksstol där hemma när paketet levereras, letar fram den nyzeeländska nationalsången på Spotify och ber nån när och kär att hissa fanan därutanför medan sändebuden hänger den om hennes hals.

Ibland är det inte kul att ha rätt.
Emellanåt gör det faktiskt till och med lite ont.
Men mest ont gör det nog ändå att veta att man förmodligen inte sett det sista av fröken Ostapchuk. Inte för att jag på nåt vis planerar att bege mig till Vitryssland inom en snar framtid utan för att de alltför tillåtande dopingreglerna säkert gör det möjligt för henne att finnas i lineupen på nåt kommande Os, Vm eller Em.

Det är i dessa stunder man extra får beundra de atleter som inte tar den lätta vägen.
För jag vill i min blåögdhet fortsätta att tro att de inte bara finns, utan även att de utgör den stora massan och att det är de som åker fast som är undantagen från den rena regeln.
Man får beundra dem inte bara för deras ork att tävla mot eventuella fuskare,
utan även för deras förmåga att undvika att stöta kulan i bakhuvudet på de fuskare som återkommer.

11
Aug

Bara två dagar kvar av dessa olympiska sommarspel.
Än kan, och ska, medaljskörden utökas ytterligare.
Men det kan bli lite läge att summera spektaklet, som min morfar skulle ha kallat det hela.

Jag börjar så smått inse att jag börjar bli alltmer lik min underbara morfar som med sin lagoma dos av cynism betraktade sin omgivning på ett jordnära och humoristiskt sätt.
När jag föddes hade han redan fyllt 71 år men jag är glad och tacksam att han fick leva ett långt liv så att vi hann få många år tillsammans. Båda mina söner hann födas och bli uppvisade för hans granskande ögon. De godkändes båda två…. trots att han till en början frågade mig om det inte hade varit roligare med ”en av var sort?” när jag ringde honom från BB och berättade om den yngstes ankomst i denna värld. Det krävs lite år på nacken för att våga säga det där som alla andra förmodligen också tänkte.

Nu skulle det ju dock inte handla om morfar.
Utan vi skulle ju summera.
Mitt medaljtips innan det drog i gång var åtta medaljer. 1 guld, 2 silver, 5 brons.
Två dagar kvar har den svenska truppen kommit upp i sju medaljer och så vet vi att vi snart kan kassera in en handbollsmedalj. Det skulle väl sluta på åtta då. Ja där ser man!!  :)

Sen får man väl bara tacka sin lyckliga stjärna att man inte var tvungen att dessutom gissa kring vilka halsar de där ädla metallerna skulle dingla.
Även jag hade ju trott att det i alla fall skulle bli en medalj i simbassängen och då till Sjöström.
Att Alshammar inte skulle klara det kändes givet redan på förhand. Skada eller inte skada så tror jag inte hon hade klarat pressen. Det är nåt speciellt med Os, tryck och Alshammar. Det har förut bevisat sig inte fungera och jag tror det gått troll i det. Lika bra att nacken krångla så hon i alla fall kunde lämna London med ett nederlag pga yttre faktorer och inget annat. Ge nu upp bara. Snälla.
Vill inte tvingas va med om fler bittra simtårar i Rio.

Skador och sjukdomar ja… det är som vanligt på ett Os.
Aldrig annars pratar vi så mycket om folks tillfälliga febertoppar, trasiga ledband, spökande ljumskar, förkylningar och krassliga magar.
I år fick vi även uppleva hur en medaljfavorit föll bort på grund av tramp.
Det var i alla fall lite nytt och fräscht i sjukrapporterandet, men inte desto mindre surt.
Stackars Rolf-Göran.
Och därmed höll den svenska fanförbannelsen i sig.
I Sydney var det Anna Olsson som fick äran… och därmed inte lyckades i paddlandet.
I Aten var det Frölanders tur. Nu deltog han bara i lagkappen men utan framgång.
I Peking var Christian Olsson den som bar fanan och ja… nej… det gör för ont.

Så kära SOK…. om fyra år när det drar ihop sig för att klura ut vem som ska få uppdraget nästa gång det ska tågas in på Maracanâstadion, välj nån som ändå inte har nån chans. Typ… Alshammar kanske?!!?

Men vem är jag att raljera?
Jag som både före och under dessa spel har hånlett var gång det svenska herrlaget i handboll kommit på tal. Det är bara att erkänna att den där åttonde medaljen var en oväntad överraskning.
Vi verkar alla lite överraskade och tagna på sängen.
Glada och uppsluppna känns det som i fornstora dagar.
Kvällstidningarna och Svt tävlar om vem som bäst kan påminna om hur många missade handbollsguld vi som nation har i bagaget. Kändisar och ickekändisar ska nu tippa slutresultat.
Och hela min blåögdhet protesterar högljutt. Låt oss nu få avnjuta en handbollsfinal och va nöjda i stället. Utan några favorittankar som ska spolieras.
Det räcker så bra om gubbarna på plan är sugna på mer än silver.
En sak finns i alla fall som talar FÖR de svenska.
Inte en handbollshand kom i närheten av den svenska fanan på invigningen.

09
Aug

Tro det eller ej.
Men igår hade jag delvis en ”tillbaka till verklighetsdag”.
En ambitiös kollega tyckte att gårdagen var en bra dag att ha höstplanering på.
Jag kan säga att jag verkligen tycker om mina kollegor, men kanske inte alla deras idéer.
Vi som protesterade högst mot detta förslag lyckades i alla fall få till en tidig start så att möjligheten att komma hem till tv-soffan så tidigt som möjligt blev så stor som möjligt.
Vi hann planera både mycket och bra.
Dessutom hanns det med att få hälsa på de småkottar som redan gjort slut på sin ledighet.
Höra lite historier om sommaräventyr, få se hur mycket de växt och se lite av vad de lärt sig.
Men innan jag återvände till min tv-soffa igen så hade jag en sak till på programmet.
För några dagar tidigare hade jag ju fått en inbjudan.
En totalt oemotståndlig inbjudan till en uppvaktning av en alldeles speciell artonåring.
Den där underbara ungen jag lämnade från mig för ett tag sen öppnade dörren och visade sig ha fortsatt att utvecklas och växa.

Så mycket som kan ske på ett o ett halvt år.
Och så kort arton månader kan vara.
Så mycket som kan ske över en sommar.
Och så kort fem semesterveckor kan vara.

Men den där dan var allt lite nyttig.
Även för en Os:oman.
Jag fick chansen att träffa folk som påminde om hur härlig även vardagen är. Med alla dessa möten med underbara människor som jag både får påverka och som påverkar mig.
Det blir gott att återvända till verkligheten.
Om några dagar.
För nu har jag återvänt till tv-soffan igen.
Och tur är nog det. För jösses sicken dålig svenskdag det var i min frånvaro.
Och så slipper vissa bekanta bli oroliga och stanna upp cyklar och bilar och bekymrat ropa
”Men är inte du hemma!”

07
Aug

En gång i en bil mellan Askersund och Åmmeberg tog jag ett livsbeslut.
Bilen rattades av en riktig golfentusiast och det visade sig snart att de övriga medpassagerarna i bilen också tillhörde detta heliga brödraskap.

Målet med vår resa var nu inte Åmmebergs golfbana… eller Mecka om man skulle försöka tyda de exalterade medresenärerna. Men det hindrade inte att vi hann med att köra en extra sväng förbi banan bara för att de tre skulle kunna sitta där i bilen och blicka ut över de vita vidderna och längta efter töväder och gröna greener.

Det var väl nånstans där, när de upprörda rösterna upphört och längtans eftertänksamma tystnad lagt sig i kupen, som de insåg att jag inte sagt nåt på ett bra tag.
Tre par ögon vändes mot en.
Och det var då som förvandlingen skedde.

Tre fullständigt normala kollegor gick i ett huj från att vara just normala kollegor till att bli tre stycken uppeldade predikanter vars enda livsuppgift tycks vara att rädda den stackars förtappade själen som råkat korsat deras livsväg.
Det var inte utan att man kände att ”här har Jehovas vittnen nåt att lära”.
Nu lyckade jag väl lite lagom svävande humma nåt när de tyckte att det var dags att börja ta fram almanackor och boka in tider att ta med mig ut på nån ranch, eller va det hette, för att prova på.
Och så fick jag in en kontring i stil med ”men hur kom det sig att ni börja?” samtidigt som jag lite fint påminde om att mötet vi var på väg till snart skulle börja.
Tror att det kallas undanmanöver och avledning eller nåt sånt på militäriskt språk och trots att jag aldrig varit i närheten av Lottakår, repövning eller mönstring så har man väl helt enkelt bara snappat upp en del genom livet.
Vad det än kallas för så lyckades det i alla fall.

Vi kom iväg till mötet och när det var dags att återigen vände in till Askersund så gjorde jag nästa taktiska manöver.
Jag böt bil.
Till en där kollegorna INTE spelade golf. Jag ville inte utsätta mig för ett återbesök på golfbanan.
Och så tänkte jag ”aldrig i hela mitt liv”.
”Aldrig att jag börjar spela golf”. Inte för att det inte verkar jättekul. Och nyttigt är det säkert också. Utan bara för att jag vet att om jag skulle åka ut till den där banan och prova på att slå några bollar så skulle jag aldrig kunna släppa klubban igen. Man kan säga att jag är medveten om att jag skulle bli en golfoman på två röda. Jag är med andra ord nykter golfoholist.

Däremot kan jag uppskatta sporten golf. På avstånd.
Tycker det är riktigt fascinerande att se hur människor under stor press lyckas prestera med de där små envisa bollarna som emellanåt tycks studsa lite hur de vill.
Man har ju ändå vågat sig på att försöka bemästra minigolf nån gång var sommar, så lite hum har man ju. Jodå.

Därför kan jag förstå hur tungt det måste kännas för de riktiga golfivrarna som inte bara tycker att deras sport är en motionssysselsättning utan en riktig sport, värdig en plats på det olympiska sommarprogrammet.
Vad tänker de när de tvingas titta på brottning?
Tre perioder a två minuter med knuff, buff o kuddinkastning.
Det är ju för sjutton va våra femåringar på jobbet gör var gång de blir lite rastlösa!
Jag har aldrig fattat att det är meningen att jag ska uppmuntra detta utifall att vi har en framtida olympisk segrare ibland oss. Nej jag har undanmanövrerat med legobyggen, trolldegsbakning och utskickning på gården.
Det är nog läge att tänka om.
Men inte hos mig. Jag hävdar fortfarande (trots Os-brons till Sverige) att brottning, i den form den nu har, inte hör hemma på det olympiska programmet.
Och skulle golfsporten bara skicka rätt personer med förmåga att övertala till IOK-mötena så lovar jag att det bara är en tidsfråga innan vi kan kora olympiska mästare i småbollsputtning.
Jag kan bidra med tre namn.

05
Aug

Det här med tur med marginalerna brukar jämna ut sig.
Det hävdar i alla fall ärrade sportjournalister ofta.

Londonspelen har nu nått halvtidsvila.
Utan nån direkt vila att tala om.
En kort natt att smälta ännu mer brittiska framgångar och ännu fler svenska fjärdeplatser och ”silver-som-nästan-var-guld”.

Vad gäller britterna först o främst.
Det är i stunder som dessa som ens värdegrundstänk lite skakar i grunden.
Jag vet att tanken är vacker att vi ska glädjas med andra. Och visst är det kul för hemmanationen, men det får väl ändå va liiite måtta på det? De har ju trots allt lite gäster på plats som också skulle vilja få lite nationell glädjeyra.
Men det som bekymrar mig lite mer är tanken på hur det lät för fyra år sen.
När det var i Kina som spelen gick och det var kineserna som var så framgångsrika.
Hur många röster om otillåtna substanser höjdes inte då?
Men nu är det Storbritannien som står för värdskapet och då är det annat ljud i källan.
Och detta till trots att de på startlinjen i herrarnas 100 meter har en löpare som ”plötsligt” lyckats få sin dopingavstängning upphävd.

Okej. Tiga kanske ändå är guld.
Men då gäller det att komma ihåg det även om fyra år när brassarna ska triumfera i Rio.

Men Rio är fyra år bort.
Det struntar vi i nu och tar tag i Londons andra halvlek.
När sportgudarna äntligen ska börja betala igen till ett medaljtörstande svenskt folk.
Centimetrar och sekunder ska äntligen gå blågul väg.

Det tycker jag låter skitbra nu när;
handbollen ska till att avgöras. (Chris Härenstam har ett underbart inflytande på det mesta)
Anna Laurell ska upp i boxningsringen.
Kanoterna ska i vattnet.
Brottargrepp ska fattas.
Bommar ska hoppas över och ligga kvar.
Seglingar ska avslutas.
Dressyrer ska utföras.
Och varför inte rivstarta denna halvlek med en praktsmäll i den kvinnliga maratonen.
I min värld vore det riktigt stort att få se en svenska på medaljpallen.
Och då gör det inget om det är på bronsplats.
Med en marginal på nio tusendelar… (om nåt sånt ens existerar?!!!)

04
Aug

Vi som följer SVT:s sändningar från London har nu hört det ett otal gånger från olika kommentatorers sida. Om svenskar som inte är på plats, trots att de faktiskt presterat så pass bra före spelen att deras medverkan hade varit befogad.
Några framtidslöften hade för framtiden mått gott av ett spel som förberedelse för Rio om fyra år.
Andra hade till o med klarat den gräns som den olympiska kommittén satt upp men nekades ändå en Londonbiljett.

Årets Os-trupp tillhör de mindre på många olympiader.
Allt på grund av SOK:s högt uppsatta deltagarkrav. Har till o med hört uppgifter om att kravet varit en plats bland de åtta främsta, men det låter ruskigt högt.
Klart är i alla fall att det hemma i svedala sitter svenskar som inte fått en chans att vara med på ett spel där deras resultat visar sig kunna räcka till olympiska finaler.
Och jag kan bara ana vad de känner när de inser detta och när de även läser resultatlistor från andra idrotter.

Ty nålsögat verkar vara betydligt vidare vad gäller vissa andra idrotter…
Om du som lag kvalificerar dig i en stor lagsport behöver du uppenbarligen inte vara orolig för SOK:s invändningar. Oavsett om både de och alla vi andra vet att skrällchansen är minimal.
Har du o dina simkollegor däremot uppnått kraven för IOK så ska du inte räkna med att ni får beträda nån startpall.

När jag hörde om detta innan OS så var min första tanke; ekonomi.
Klart som korvspat att även den svenska olympiska kommittén tvingas till åtstramningar.
Nu är ju jag ingen ekonom men……
vi skulle kunna prova oss på ett litet räkneexempel ändock.

Kalle o Pelle vill åka till London för att simma tillsammans med sina vänner.
Vännerna är redan kvalificerade individuellt till mästerskapen så kostnaderna för deras resebiljetter och uppehåll är redan budgeterade. Möjligtvis kan det va så att Kalle o Pelle behöver ha med sig nån respektive tränare för att klara uppdraget men förbundsfolk finns redan medräknat i budgeten.
22 bollspelande damer vill också jättegärna åka till London.
De behöver ha med sig förbundskapten, tränare, massörer, läkare etc. så det bör göras upp en liten budget även för dessa.
Vilka kan åka till London billigast?

Nu är det inte bara i ekonomi som mina talanger brister utan även till viss del i geografi,
men ligger inte London rätt nära Sverige?!!?!
Kanske till o med så pass nära att det rentav varit befogat att passa på att skicka lite ”coming stars” för att få känna på ett olympiskt tryck.
En liten investering inför Rio.
Rio ja…. det ligger väl så långt bort att vi bara kan ha en handfull personer på plats.
Hoppas ekonomin räcker så att det inte enbart blir SOK-delegater och kungligheter bara,
det vore ju kul att få se en o annan blågul idrottsutövare också.

01
Aug

Denna sommar måste ha varit underbar.
I alla fall för rubriksättare på kvällstidningarnas löpsedlar;
Springsteen konkurrerade ut Atkinsmetoder och LCHF-dieter.
Kändisskilsmässor tog över istället för tips om fettfria grillbuffer.
Öländska sommarvinkningar lämnade ingen plats åt plattmagsövningar.
Vädret som det gått att skriva kilometervis om och så bedrövade eller härliga OS-nyheter blev, föga förvånande, viktigare än bilder på valkar och gäddhäng.

Och vi inser att vi klarar oss ju faktiskt ändå utan de där fitnessrubrikerna.
Skulle det sen vara så att någon känner sig på tok för tung har jag ett bra tips på hur man kan vända psyket i just detta fall. Det finns nämligen ett busenkelt sätt att som överviktig i ett litet tjillevipp känna sig minst i hela världen;
1. välj en tillräckligt hög häst så att du inte kan ha fötterna i backen samtidigt som du sitter på den
2. ta dig upp (här glömmer vi allt va stilpoäng heter och drar oss inte för att ta hjälp av medmänniskor, bänkar eller stabila soptunnor)
3. placera dig med hästen i ett dike med saftigt gräs
4. försök övertala hästen att den inte ska äta av det saftiga gräset
5. ta hjälp av tyglarna för att övertala hästen att den inte ska äta av det saftiga gräset
6. ta hjälp av tyglarna och benen för att övertala hästen att den inte ska äta av det saftiga gräset

Jag lovar att du rätt snart, i det där diket, kommer känna att du inte har tillräckligt med tyngd för detta.

Därför känns en medalj i fälttävlan så tung.
Dag ett ska du få mer än ett halvt ton att röra sig i takter och riktningar som DU är intresserad av.
Dag två ska ett tjugotal hinder skuttas över på tio minuter, utplacerade i kuperad terräng utmed en slinga om en halvmil.
Dag tre är det slutligen ännu mer hinder som ska forceras. Utan att de trillar.
Allt detta framför ögonen av tusentals icke tysta åskådare.
Allt detta på hästryggen. På en häst som förmodligen bara skulle vilja stå i ett dike med saftigt grönt gräs.
Därför skulle hon haft en medalj i 800kilosklassen.
Den där lilla taniga fröken. Hur hon lyckas få underbara Wega från dikesätningen är ju en gåta.
Men lyckas gör hon tydligen.

I tre hela dagar lyckas hon. Till punkt o pricka.
Tills sista hindret. Och kan en bom falla på olika sätt så föll den här tungt. Rejält tungt.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu