Archive for februari, 2012
29
Feb

För många år sen blev jag av svenska spel ombedd att skapa mig ett nick, ett smeknamn, när jag ville spela poker på deras sajt.
Detta ledde till en del huvudbry.
Det enklaste valet hade ju varit att bara ta nåt som påminde om det egna namnet, men jag hade en känsla av att vissa män i sitt spel skulle bete sig annorlunda om de visste att det var en tjej som satt på andra sidan dataskärmen. Så visade det sig också vara. Dessutom har det visat sig att vissa pojkar/män/gubbar börjar föra en, för dem, inte helt smickrande dialog när de inser att de har kvinnligt sällskap vid bordet. Men det är en annan historia.

Såhär dags i livet hade jag förmånen att dela det med ett alldeles underbart rödhårigt yrväder. Några år tidigare hade jag förälskat mig i hans moster; en tös med ett vackert ansikte, fantastiska kurvor och ett läckert rörelsemönster. Damen i fråga lystrade till just namnet Murkla.
Och därmed var det avgjort. Murkla fick det lov att bli.

På den här tiden, och en hel del år framåt, fanns det ingen människa vid sidan av pokerborden där vid datorn som hade en aning om att det var jag som var just Murkla. Men så en dag råkade jag yppa för en god vän att jag spelade nätpoker och då berättade hon om sina ”underbart roliga” måndagskvällar med livespel.
”Inte en chans”, både sa och tänkte jag. ”Jag följer INTE med!”

Nu kan fröken Taman vara oerhört övertygande och det i kombination med att jag kan vara patetiskt lättövertalad ledde givetvis till att jag följde med en måndag, för att prova nästa måndag också, och en måndag till och så vidare.
Det var någonstans i den vevan som det avslöjades att svampen/Charlotte var en och samma.
Numer finns det till och med människor i den bekantskapskretsen som enbart tilltalar mig som Murkla.
Och inte mig emot. Vem skulle inte trivas med att dela namn med en charmig skönhet?!

Men nu börjar jag så smått märka av baksidan av det här nicket i följd av att jag likt en Murkelsvamp suger åt mig av allt onyttigt.
* I min enfald trodde jag nog att man vid min, aktningsvärda, ålder skulle
ha lärt sig att rycka på axlarna åt vad folk runt omkring anser om en.
Men jag gör tydligen tvärtom. Ju äldre jag blir desto mer lyhörd och
känslig blir jag över tisslande meningar, ordval och nyanser i meningar.
* Folk som har lite bekymmer med att vara för glada i alkoholhaltiga
drycker brukar benämnas som svampar. I det här fallet har jag ingen
egen erfarenhet. Men Coca-Cola däremot. Detta förrädiskt goda påfund.
* Kombinationen att ”suga åt sig allt” och nytt jobb på en förskoleavdel-
ning kunde väl egentligen bara sluta på ett sätt.
En snörvling från ett barn, pang så blir Murklan förkyld.
Magsjuka på avdelning, svampen kramar kräkhink.
Ett barn skickas hem med feber och några dagar senare är det dags för
nästa däckning.
Det var inte helt utan triumf jag mottog samtalet att vattkopporna gick.
Haha!! Det har jag redan haft! TWICE !!!

Men så länge svinkopporna och springmasken inte angripit denna svamp så får nog nicket hänga med ett tag till.

23
Feb

Så kom hon då till slut.
Den där lilla tösen som redan från livets start bär tronarvsansvaret på sina nyfödda axlar.
Och vi blir allihop fullkomligt som galna;
vi saluterar, mumsar rosafärgade bakelser, gissar rojalistiska namn och tittar på arrangerade bilder av hur hon kan tänkas se ut i vuxen ålder.

Och så glömmer vi helt bort en sak.
Vi tycks inte alls komma ihåg att även denna lilla tös – i likhet med alla andra barn som föds i detta rike – äger rätten till sitt eget liv och leverne.
För i vårt land ska inga barn behöva fastna i sina föräldrars sociala status, inga barn ska heller omskäras eller på annat vis mot sin klara vilja indoktrineras i sina föräldrars religiösa tro och dessutom ska det stå varje barn fritt att som vuxen själv välja vem den väljer att ge sin kärlek; man som kvinna.

Så lycka till på DIN väg lilla sessa…
jag har en känsla av att du kommer behöva det.

22
Feb

YouTube Preview Image
Vid ett köksbord i lördagskväll lyckades jag och mina kortvändande vänner få höra en femsekundare av Björn Ranelids så omtalade melodifestivalsbidrag. Anledningen till att vi inte lyckades njuta mer än de fem sekunderna kom sig av att vi samtliga bröt ut i ett hopplöst skrattanfall.
Denna fullständigt självdistanslöse man fick mig dock att söka upp svt.play för att i efterhand, mer i lugn och ro, kunna bevittna eländet.
Det var i ärlighetens namn tragiskt att beskåda.
Mycket möjligt att jag faller i alla klichefäller som bara går att snubbla ner i men en halvrappande prosarabblandes man i sina bästa äldre år blir så generande att se i sina försök att efterlikna en cool snubbe från förorten i sina dansmoves.

Så i fikastundsdiskussioner har jag sedan i söndags ivrigt hejat på de (och det förefaller vara samtliga) som spytt galla på herr Ranelids så välstrukna skjortkragar. Tills en sak plötsligt slog mig… om nu alla schlagerentusiaster är så emot detta bidrag  som de påstår, VEM har då röstat fram det?!?!
Och det slår mig att det vid sidan av den glittriga, evinnerliga lördagsföljetongen finns en motfalang. Någonstans därute med telefonröstandet som främsta vapen har jag allierade!!!
Det finns fler som tycker att det inte gör nåt om vi låter oss skämma ut oss så till den milda grad i eurovisionfinrummen att vi aldrig mer kommer ha mage att visa upp oss i de sammanhangen igen!

Så säg mig kära vänner…
när går denna final av stapeln så ska jag och min I-phone göra vårt för att se till att Björn får bättra på brännan i Azerbadjan. Go Mirakel, go!!!
*jubel och vift med färgglada ballons*

22
Feb

Ja då.
Trots ett hårdnackat motstånd så lyckades jag till slut inte motstå frestelsen att ladda ner WordFeud-appen i mobilen.
Och…*PLING*… vänta lite, ska bara…. nu är man*PLING*…. ojdå måste nog…. obönhörligen *PLING*…. ett öjneblick bara… fast!

Hinner trots spelandet ändå fundera lite;
om folk bara visste hur lätt de genom ord och uteblivna ord kan såra en kan man bara hoppas att de lät bli.

13
Feb

Sitter på jobbet och har fått veckans första rast.
Känns lite skönt att få vila öronen från det eviga surret och, den något tjatiga, cdskivan som körs på repeat till ungarnas förtjusning.
Till min förtjusning har åtminstone skivan bytts från Eric Saade till en massa trallvänliga låtar om diverse djur som stampar fötter, rystar på kroppar och smyger i djungeln.

Räknar lite ned tills klockan blir ett och Roffe-saab och jag ska vända hemöver igen.
Då blir det vila ett par timmar och mental förberedelse på ett pokerpass på hemmaplan. Jag har gett mig den på att ta med mig spelet som jag lyckas prestera i Västerås, Linde och Kumla hem till hotellet i Askersund.
Tajt, Ovisat så länge jag inte synats och Koncentrerat = T.O.K-spel med andra ord.

11
Feb

I dag står storturnering i Västerås på programmet.
Plats för 77 pers och så lilla jag. Ett valfritt inköp men jag funderar starkt på att välja det högre. Skulle kännas surt om man nu klonkade att ha snålat med inköpet och få se tvåan susa hemåt med betydligt mer i plånboken.

Och om ordspråket i rubriken stämmer så lär jag klonka big time!
Så må min skrockfullhet betala sig i dag…
Plz, plz, plz.

09
Feb

Jag börjar inse att jag håller på att bli gammal.

Nu är jag fullt medveten om att 40-årsdagen obönhörligen närmar sig med stormsteg men det är ändå inte det som gör att man lite smått börjar känna av det här med åldern.
Nej… det har mer med andra saker att göra…
som det här med bilradion och dess utbud av musik. Den fullkomligen skvalar av musik som inte riktigt är lika trallvänlig och musikaliskt tilltalande som jag vill minnas att det var bara för något år sen. På den tiden när man dessutom kände igen vissa artistnamn som nämndes när låten spelats färdig. Nu har man inte en susning vem de pratar om.

Läste på Aftonbladet häromdan en rubrik som löd ”har du koll på kändisarnas sexdebut?” och jag insåg att jag med lite funderande knappt kunde komma ihåg min egen… och den var jag ändå jäkligt intresserad av till skillnad mot de som jag antar fanns att läsa om i tidningen.

Sen det här med arbetet.
Denna vecka har jag lyckats få till sex timmars övertid och jag är mer än lovligt skittrött på kvällen. Det är med tvång som jag bestämt över mig själv att jag inte får gå direkt upp och lägga mig när jag kliver in genom dörren efter att ha kommit hem. Det är med stor stolthet jag kan konstatera att jag faktiskt lyckats tvätta och torktumla lite också!

Med detta i åtanke känns det gött att veta att vår svenska överman nyss gått ut och berättat att han inte ser några anledningar till att vi inte ska höja pensionsåldern till 75.
Det tycker jag bli utmärkt bra.
Den dagen ska jag skaffa mig en husbil. Parkera den en och en halv meter från ytterdörren på jobbet. Sen kan herr Reinfeldt räkna med att jag ska jobba järnet i åtta timmar… för att sen i halvdött tillstånd vägra lyssna på annat än nostalgikassetband från Tracks och tiden det begav sig.

04
Feb

Hemmamatch mot serieledarna till ett reducerat pris en ledig lördagkväll när tv:n valde att visa en av 634 melodifestivalsdelar.
Det blev på tok för svårt att motstå så jag valde att trotsa kylan (19 rysliga minusgrader) och tvingade med mig svågern på Rofferesa.
Erkännas ska att jag inte hade några större förhoppningar om att få åka hem med vinst men ack så fel jag hade.
Nog jäklar såg det stundom kämpigt vimsigt ut men turligt nog bara i anfallszon. Ett ribbskott och en darrande puck bakom Nihlstorp i första var vad Skellefteå gavs och med ett sånt försvarsspel så känns det ändå som om vi kan ha i slutspelet att göra.
MEN anfallet… ack ack ack….
hej och hå vad det sjabblades med puckar, gjordes onödiga dragningar, sköts utanför och halkades runt än hit än dit.
Tills kapten Wallin slutligen kom fri och äntligen bestämde sig för att skita i dragningarna och bara sköt. Smack, rött ljus och halleluja.
I tredje ramlade ytterligare två puckar in… båda på grund av juniorvärldsmästarn Eric Thorell.
Go hemresa utan några bekymmer trots köande och kugghjulsmetod.

03
Feb

Har återigen rusat hem efter ett besök hos frisören.
Han var vänlig nog att utan några större ”men-hur-fan-har-du-stallt-till-dig-miner” trolla bort gråa hårstrån och tragiska försök att undvika en icke helt smickrande men dock naturlig utväxt.
Man småpratar lite om jobb, tv-händelser och (gud förbjude) inte att förglömma vädret medan färgen omsorgsfullt penslas i tills man ser ut som en pudelrockare som bara råkat få en treliters hink med chokladsås insmord i hårbotten. 
Schamponerandet är som vanligt alldeles underbart och under själva klippningen är det alltid lika fascinerande att se med vilken koncentration en frisör utför sitt arbete. Då har förlängesen kallpratet liksom sinat ut dessutom så det sker under djup tystnad. Här är enda kruxet att se lagom uppmuntrande ut var gång frisören skickar en en blick genom spegeln; man vill ju inte gärna se skräckslagen, orolig eller förbannad ut, men alltför uppmuntrande inbjudande känns heller inte bra.

Det är vad som händer efter allt detta som tidsmaskineriet oundvikligen sätter in. Då kommer rullborsten och fönen fram för nu ska här SLUTPIFFAS!!
Och jag tänker varje gång….
”nej men herregud människa, du har ingen aning om vad du ger dig in på!!!”
Att föna det här kråkboet till nåt som skulle kunna liknas vid en tämjd historia är nästintill lika enkelt som att korsa Saharas öken utan att ha färsk vatten med sig i bagaget. Det går, men det är ett jävla hästjobb!
Till en början, när man va sisådär i tonåren så tyckte jag alltid att det var så pinsamt att beskåda dessa försök. Jag tyckte liksom synd om dem.
Nu är jag äldre och mer mottaglig för tillfällen för komisk tragedi… även om det nån gång inkluderar mig själv.
Så jag lutade mig glatt tillbaka i frisörstolen och förberedde mig på spektaklet. Och mycket riktigt… det tog inte lång tid förrän herr frisören började få små svettpärlor i pannan och den under klippningen så lugna blicken numer speglade panik när den sökte runt bland de bångstyriga hårtestarna.
Den här gången gjorde det kalla vädret sitt till att skådespelet blev än bättre. Kalluften i lokalen, det blöta håret och fönens varma luft gjorde att för varje drag han gjorde så blossade det upp ett ångmoln runt oss.
Tre gånger hann han fråga mig åt vilket håll luggen skulle fönas innan han lite nervöst fnittrande försökte ursäkta det hela med ”det är mycket hår det här”.
Jag var snäll. Idag igen. Så istället för att svara ”Ja jag vet, det är mitt.” så log jag bara och nickade lite försiktigt.

Men skam den som ger sig!
Det var en synnerligen nöjd liten man som till slut kunde studsa iväg och hämta den lilla spegeln för att jag hänfört skulle kunna bevittna resultatet av hans mödor även bakifrån.
Och återigen hade min frisyr förvandlats till Dallas-Pamelas….
bara sisådär 28 år för sent.

02
Feb

Det händer inte alltför sällan att jag säger ”aldrig mer att jag….” för att finna mig själv göra exakt just det någon vecka senare.

 

Inser med stormförtjusning att jag förbättrat mig nåt enormt.
Det var ju faktiskt betydligt längre sen än nån vecka sen sist.
Dessvärre tycks inte ålderserfarenhet påverka positivt, men men, man kan ju inte få allt här i livet.

01
Feb

Just nu är det riktigt svårt att hitta nåt positivt i tillvaron.

Skulle väl vara att det är nära till toaletten och att matkontot för tillfället hålls imponerande lågt.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu