Archive for the ‘Så lite slit och släp’ Category

02
Nov

Eller i detta fallet en jäkla ovana.
Eller kanske ett tecken på att jag inte sätter tillräckligt stort förtroende till de små livens tekniska kunnande.

Jag trodde nämligen i min enfald att tvååringar på sin höjd kunde bemästra bläddrandet mellan låtar på Spotify, men de kan bevisligen både ringa upp olika nummer och svara på sms.
Dock kryptiska sms innehållande mer x y och z än folk trodde gick att klämma in i ett textmeddelande.
Nå ja.. det verkar lovande.
I den här takten har ynglingen i fråga snart lärt sig att uttala Lotta istället för Ploppla och kan säkerligen inom en snar framtid ta över bloggandet som ska starta hos oss.

Det skulle egentligen redan varit igång.
Det där med jobb-bloggen.
Men nån virrig människa skapade ett konto tre gånger och glömde bort vad hon valt för användarnamn och lösenord.
Jag är inte säker… men jag misstänker att det var samma människa som återigen tyckte att mobilen låg på ett säkert ställe tidigare i dag. På nån hylla i lagom höjd för en halvmetrare.

*  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

Och nu till nåt helt annat….
…. ni vet väl om att Salak blir Kalas om man vänder på det?
Bevisat är det dessutom.
Tre gånger om bara den här säsongen.

Nollor är för underbara!

 

26
Sep

I morrn är det dags.
Skolfotografering!

Då är det tänkt att vi ska lyckas med bedriften att få fjorton telningar vara glada och själva se så där härligt spontant avslappnade ut. Samtidigt!
Ofta sker detta framför en hysteriskt klämkäck fotograf som sällan eller aldrig riktigt har satt sig in i vad en tvååring kan tänkas tycka är kul. Eller vilka skämt som är i närheten av att vara begripliga när man just klarat av att med ett fåtal ord göra sig förstådd.
Att kalla barn vid tokiga namn är inte ett dugg kul, bara konstigt, när man just lärt sig att nästan alla mänskliga figurer har olika namn.

Just där går man bet som tvååring men man kan ju så mycket annat nyttigt;

  • man kan hjälpa kompisarna av med mössan
  • man kan dra upp och ner dragkedjan på frökens huvtröja 56 gånger utan att tycka det blir tråkigt
  • man kan dra av sig stövlarna och strumporna trots att det regnar
  • man kan hjälpa fröknarna med att stryka barn från schemat trots att det är flera timmar (och dagar) kvar tills de ska gå hem
  • man kan klättra upp själv i nån annans matstol bara för att man helst vill sitta just där just då
  • man kan smyga iväg och tvätta händerna. Ideligen. Hela tiden. Jämt.
  • man kan dansa rumpan av sig vid blöjbytet om nån i närheten bara nynnar nåt som kan liknas vid taktfasthet. Strunt samma vilka som är i närheten.
  • och massor med annat….

Men så kan man också missförstå lite.
Som när fröken säger; ”Nu måste vi smyga ut o lägga oss i vagnen för nu sover redan de andra.”
Hela vägen är man jätte jättetyst. Ända tills vi kommer fram till just den vagnen där kompisen redan ligger och sover. Då böjer man sig fram i frökens famn och skriker ett riktigt monstervrål.

Men i morrn hoppar vi monstervrålen och satsar allt på
”Cheeeeeeseeeeee” !!
Fingers cross att de där små begriper sig på det….

25
Sep

 

I dag fick jag stoppa en av våra små töser när jag tyckte
att hon ätit på tok för mycket äpplen från trädet som aldrig förr producerat så mycket frukt.
Hon tittade barskt på mig och sa;
”Lotta sluta nu. Dags åka hem!”
Dessvärre hade hon inte helt rätt. Det var nån timma kvar innan det var dags för mig att åka hem igen.
Så hon gick i väg med riktning gungställningen och så var en mössa på vift från nåt annat barn så jag var tvungen att ägna mig åt annat.
En stund senare skulle jag ställa undan två av våra sparkcyklar… av nån underlig anledning är de mycket enklare att ta ut än att ställa in för våra barn. I taket i förrådet har vi nåt så modernt som ”känsellyse” vilket betyder att det bara lyser om man kliver in där med ordentliga rörelser.
Lite snabbt o resolut stormade jag in med cyklarna och utlöste därmed lyset. Då hör jag en liten röst i ena hörnet ”Ojdå… här kommer du!”
Och där sitter fröken Äppelnjutare i mörkret med en hel hög äpplen omkring sig.
Förbjuden frukt smakar uppenbarligen allra bäst.

06
Sep

Idag hade jag den stora äran att göra det igen!
Jag fick vika undan för en sån där alltigenom överviktigt sysselsättningskrävande man. Och då är det bara att inse att om det så skulle röra sig om en akutsituation i grannskapet så finns det INGENTING som kommer i närheten av hans dödsviktiga uppdrag där med grästrimmern. Framförallt inte sju små barn som ska sövas utomhus 25 meter därifrån.

Inte utan att man nästintill blir lite oxtokig där o då och har lust att slita trimmern ur hand på honom för att placera den i en lämpligare gren än dikesgrenen.
Nu ska det i ärlighetens namn tilläggas att det fanns nåt som kunde få honom att upphöra med detta så livsviktiga uppdrag.
En kvart efter min förfrågan och därmed också en kvart med en del hyssjande, vyssjande, pyssjande och lite svavelossvärande i det tysta så inföll ju nämligen hans matrast.
Och tänk den fanns det inget som kunde stoppa.

26
Aug

Vore det inte kul att måla om entrén?
Jooooo! Vilket lyft det skulle kunna bli!
Så lät det i våras när Folkets hus styrelsen hade årsmöte.
Vi hade hunnit beta av de där mindre upplyftande diskussionerna och hade kommit till smörgåstårtan och övriga frågor.
Målningsdiskussionen fick på allvar i gång oss där. Kladdiga papptallrikar och kvarglömda citronskivor skyfflades fort undan för att ge plats åt almanackor och kalendrar i jakten på lediga dagar att fylla med putsande, spacklande och rollande.
Upprymda var vi.
Måla som är sååå kul. Vem har inte sett de trevliga reklamsnuttarna på tv:n som pratar om dryga och lättutstrykna kulörer i all världens färger.
Vi var förresten inte bara upprymda. Vi var i ärlighetens namn rätt naiva också.
Redan datum nummer ett (vi hade bokat TVÅ eftersom vi tänkte att det kanske kunde ta lite tid… med betoning på lite…. hmm….) sprang vi på första stöttestenen; val av färg.
Nu valde vi i o för sig.
Men det slutade med att vi givetvis valt nåt som vi inte själva tyckte var riktigt så snyggt som vi varit övertygade om. Så vi fick välja om.

Såhär sju målartillfällen senare börjar vi förstå meningen med ordet DRYG i sammanhanget… drygt är egentligen bara förnamnet. Om det kombineras med segt och tradigt kommer man lite närmare sanningen.
LÄTTSTRUKET har det också visat sig vara. Tror jag har lyckats smetat färg på precis allt. Som inte ska ha färg på sig; byxor, tröjor, hår, handväska samt fotsulor!
Men faktiskt även lite där den ska vara. Så det så.
Nu är ljuset i tunneln i annalkande och vi börjar se resultatet av våra mödor.
Resultatet har varit positivt. Inte bara för väggarna och taken utan för att vi också fått chans och tid att lära känna varann bättre, hittat vindar vi inte trodde fanns, skrattat, suckat, ojat oss och kommit på nya ideer. Som att det nog är bra om vi till nästa möte tar bort ”övriga frågor” på dagordningen.

23
Aug

Två år.
Det måste nog vara den ideala mentala åldern!

När man kan få bli sådär vansinnigt arg, sprudlande glad, otröstligt ledsen och återigen sprudlande glad under loppet av tre minuter utan att nån höjer minsta ögonbryn.
För att inte tala om alla varelser i omgivningen som är värda att spilla sin ömhet på; från dagiskompisar och fröknar till en pytteliten padda eller en nyfiken tjurkalv. De är min själ värda en blöt slängkyss allihop. Flera gånger om dan.
Eller livets förunderliga mysterier; som att det mitt i koflocken kan dyka upp en ”däst” bara sådär. Och om man bara låter tillräckligt övertygad så finns det ingen fröken i världen som kan va hårdhudad nog att säga emot.
Så slutligen musiken. Vem bryr sig om att pappa ser lite skeptisk ut när fröken berättar hur helhjärtat man gett sig hän åt popgruppen Timotej.
Det blir bara för pappsen att byta repertoar på vrålåkets bilstereo.

Efter en stunds fundering och självrannsakan så slås man av att jag vet många i min bekantskapskrets som tycker att jag svänger runt till betydligt sämre musik än den som Timotej kan prestera.
Sen finns det några som under bilåkande med mig upplevt en hel del av de där ”men åhhh… herre gud så söt…”-stunderna. Det kan ha handlat om annat än tjurkalvar, men fyrbent det har det ofta varit.
Så är jag säker på att det i alla fall finns en som oftare än önskat fått uppleva de där tre minutrarnas känslostorm. Han har nog däremot höjt båda ögonbrynen och mest troligt skakat lite på huvudet ibland.
Då återstår bara ”dästen” då.
Ja…. tror inte jag kan svära mig fri från den heller faktiskt.
Nu har nog inte mina önskningar kretsat så hårt runt just en häst, men jag har allt lyckats lura mig själv rätt duktigt emellanåt i livet.

Detta skulle alltså innebära att man är på en tvåårings nivå.
Det är inte undra på att man trivs på jobbet.

 

22
Aug

Det är rätt skönt när man känner till sina styrkor.
Och just förmågan att trassla till det skulle jag utan att överdriva kunna ha högst på min CV-lista. Min tajming brukar för det mesta vara rätt *piiiip* usel.

Därför blir man lite smått överraskad när man förstår att nån annan ser helt andra egenskaper hos en.
Överraskad och positivt överrumplad.
Nya funderingar som nu ska stötas och blötas.
Och beslut att ta… helst innan man sitter fast i persiennen igen.

21
Aug

Störtregn i flera timmar bildar en lätt kladdig sörja av vår gräsmatta på jobbet. Sådär lite halvtrevligt att skicka ut småkottarna i. Tycker vi personal. Ungarna själva tycker att ler och vattenpölarna är himmelriket givetvis!
Och efter att ha hittat två små sötnötter i vätan är jag i dag benägen att hålla med dom.
En liten grodbebis och en paddbebis skuttade runt på gården.
Det blev en stunds beundran från oss alla….
Och för er som undrar så; Nej! Jag tog inte chansen. Tyckte i så fall att den blivande prinsen riskerade att vara alltför ung. Och dessutom var jag inte helt säker på vilket som var grodan och vilket som var paddan. Vore grymt irriterande att smacka fel i det läget.

18
Aug

Under den perioden i mitt liv när jag och mitt ex var småbarnsföräldrar så fick vi till slut ingå en liten deal för att överhuvudtaget klara av att föda våra söner.
Ja, alltså inte själva förlossningsdelen ( där är jag smärtsamt medveten om att det var jag som drog det tyngsta lasset) utan i själva inhandlandet av utfodringsmedel till de två juvelerna.
Efter en liten runda i vår Ica-butik gav sambon upp.
Hade vi fått handla i hans takt så hade det tagit tre minuter och tjugoåtta sekunder. Och då hade det i alla fall hunnit med att strula lite i vanlig ordning för tanten före honom i kön!

Nu tog istället mataffärsäventyret uppemot en halvtimma. Utan strulande tant i kassan.
Problemet var i stället en massa andra tanter och för den del gubbar.
Hela lokalen tycktes vimla av jobbföräldrar, jobbfarföräldrar och jobbmorföräldrar, fastrar och mostrar och grannar och gud vet vad till barn man haft under åren.
Det skulle tittas på sovande söner, sovande söners knappt synliga anletsdrag skulle jämföras,  pratas om de egna barnens framsteg och snedsteg, ges småbarnsråd av alla de möjliga slag och viskas förtroligheter om folks egna förlossningsupplevelser.
Jag anar att det var det sistnämnda som helt tog kol på tålamodet hos sambon. Han norpade i alla fall snabbt upp varukorgen och försvann raskt iväg mellan hyllorna för att avsluta iplockandet av varor.

Väl ute i friheten igen hann de automatiska dörrarna inte ens slå igen förrän han vänligt men bestämt sa; ”Inte en gång till!”
Det fick lov att bli en taktisk förändring. Endera småhandlades det var för sig eller så storhandlades det gemensamt på bortaplan.

 

Men som med allt annat finns det fördelar och nackdelar.
Mitt jobb har lärt mig en alldeles fantastisk liten sak att ta med mig ut i verkligheten ibland.
Den underbara förmågan att slå dövörat till.
Kan man inte det så kan man glömma att försöka ta sin halvtimmas rast i samma hus som förskoleavdelningen ligger kan jag säga.

Denna lilla gyllene förmåga får jag bruka med jämna mellanrum även på fritiden.
Det är rätt bra… för då slipper man i alla fall notera allt som hävdas runt ett pokerbord en sen fredagkväll.
Det räcker att man snappar upp det viktigaste; som att AA och skräpkort måste va den bästa Omahahanden preflop, att Samantha Fox och Sabrinas rivalitet på åttiotalet inte enbart handlade om musikalitet och att allt som skrivs eller läggs upp på Facebook är sanning!

Så det så… försök att snacka dig ur det!

På tal om dövöra, jobb och snacka sig ur nåt….
bara måste skicka med detta lilla guldkorn.
YouTube Preview Image

15
Aug

Det är så här tre dagar in på det nya arbetsåret som entusiasmen är på topp. Varje arbetsuppgift är ett spännande uppdrag och de pedagogiska dilemmana små mumsbitar att knapra i sig.
Det var därför med lust och iver jag idag tog mig an våra småherrar på jobbet som en tid har lyckats bli oense om allt från mjölkpaket till duplobyggen. Det brukar börja lite lugnt i stil med att nån av dem säger; ”min bil”. Oftast hinner exakt en o en halv sekund gå innan nån annan bestämt säger ”nej min bil” varpå en tredje än mer högljutt hävdar äganderätt på det tidigare helt ointressanta fordonet. Nummer ett brukar då lägga till ett ordentligt wajnande i rösten medan nummer två handgripligen försöker sig på att erövra bilen och den tredje passar på att snappa till sig det som nummer två bara fem minuter tidigare kunde offrat livet för.

Men skam den pedagog som kastar in handduken för ett sånt ynka litet dilemma. Nej då. Här kavlade vi upp ”nu-förstår-ni-barn-ärmarna” och började på ett tydligt, informativt och begripligt sätt att hålla föredrag.
”Nej men vet ni.
Det är ju dagis grejer. Ni lånar ju dom när ni är här!
Nu är det Kalle som har bilen och sen när han lekt färdigt med den så kan Pelle ta den sen.”
Och plötsligt hände det.
Hade det varit på film så hade det definitivt börjat spelas nåt vackert men samtidigt pampigt musikstycke under vilket vi alla förenats i en slowmotiande gruppkram eller nåt.
Nu blev det vare sig musik eller gruppkram för vi blev där i samförståndet liksom avbrutna av andra viktiga saker.
Men det var ändå med stolt rygg, ett gott självförtroende och salig min som jag reste mig från golvet för att ta mig an nästa uppgift.

Friden och lugnet hade lagt sig över vår förskola.
Ända tills det var dags att gå ut.
Den lilla bilen var utbytt  mot en taxicykel. En av tre cyklar som det går att köra andra barn på och därmed också de cyklar som står helt klart högst i kurs.
Även här har vi vuxna fått anledning att inpränta demokrati och solidaritet bland de små telningarna genom ett tiominuterssystem.
Delvis lite krångligt att begripa när man är liten….
själva biten när det är dags för en själv att få cykla är glasklar för alla, det är när man kommer till delen när de tio minuterna gått och det är dags att lämna över fortskaffningsmedlet till nästa förväntansfulla kompis som drivkraften att bli en god medborgare inte är lika tydlig.

Så även denna dag alltså.
Trots mitt alldeles lysande arbete någon timma tidigare.
Jag såg hur den annalkande intressekonflikten tornade upp sig i horisonten och tänkte att det var läge att stämma i bäcken.
Så när jag skyndade mig över gräsmattan för att göra om samma pedagogiska och så för framtidens samhälle viktiga procedur ytterligare en gång så hör jag den ene högt skrika ”Min LÅN”.

Så kära medmänniskor; hav hopp inför framtiden – vi är med andra ord på väg.

02
Jul

Fyra är mindre än fem.
Visst är det, visst är det!!??!

För övrigt är jag kär i min ex-svärfar.
Vem annars fixar framfjädrar i ett huj och tycker att man kan lämna bilen med en dags försprång ”så ordnar det sig”.
Så nu ska Roffe återigen lämnas bort.
Men bara för en dag och så kommer han tillbaka tillpiffad och redo.
Med bra fjong i tack vare de nya delarna.
Så enkelt skulle det alltid va….
Eller kanske inte….
Stackars ex-svärfar….

01
Jul

Redan som små lärde vi oss att fem nästan är mindre än fyra.

Fem kan va så förbannat varierande;
fem oboykorn till frukosten är i stort sett ingenting!
fem minuters samtal med en efterlängtad röst är mindre än nada
fem fluffiga kuddar är så nära ett ultimat sängarrangemang man kan prestera i ensamhet med händerna på täcket
fem fantastiska kollegor förgyller var dag ens vardag
fem minuters väntetid låter som en saga när man provat på Telias kundservice
fem mils omväg för ett nattligt samtal om förunderliga underligheter är ingen uppoffring
fem blindperioders pokerspelande utan en vettig hand kan va tröttsamt trots trevligt sällskap
fem oense tvååringar kan va smått huvudvärksframkallande
fem oense femåringar kan va rejält huvudvärksframkallande
fem oense tonåringar kan va migränanfallsframkallande
och fem arbetsdagar kvar till semester kan vara en fucking evighet.

13
Maj

Ibland kan jag inte motstå att ta mig an projekt som jag inte är helt säker på att jag klarar av att ro i land. Liksom bara för grejens skull och lite för att överbevisa mig själv. Dessvärre brukar det oftast sluta att jag inte överbevisat vare mig själv eller nån annan, då jag är en fena på att kasta in handduken i förtid.

Mitt nuvarande projekt är särbons trädgårdsland.
Tänkte att vi (läs jag, ty särbon har inga som helst överbevisarbehov) skulle kunna försöka odla ätbara saker istället för nässlor, maskrosor, tistlar och smultron.
Nog för att nässlor är ätbara och smultron också och dessutom goda, men det finns begränsningar för hur mycket de kan få sprida ut sig.

Med andra ord så skulle namnet på denna blogg för tillfället lika gärna kunna vara
”i snårigt trädgårdsland”, för det är där jag befunnit mig nu ex antal timmar under några dagar.
Och för en gångs skull önskar jag att jag hade tänkt på det där snitsiga med före och efter bilder.
Eller kanske inte ”efter” utan snarare ”just nu” bilder.

Just nu är dock hallonen klara så här långt. Rymlingarna är infångade, uppgrävda och placerade där JAG tycker att de ska vara placerade och ett skyddande halmtäcke är lagt.
Gräslöken har rensats på den gräslök som var gräslök i fjol men som nu bara var nåt visset.
Rabarbern som så tappert stått emot all ogräs har fått fortsatt förtroende och lite mindre tistlar att konkurrera med.
Den nya persiljeplantan som kollegorna överraskat med har fått plats.
Smultronen har hänsynslöst gallrats å det hårdaste och mitt i allt slitet upptäcktes plötsligt en frisk oregano som stod där och spred väldoft.

Nästa steg får allt bli en jordfräs så det finns en chans att få plats med lite lök, morötter och sallad.
Men nästa steg får allt vänta lite.. för nu känner jag i hela kroppen att jag stegat färdigt för denna helg.

11
Maj

Det här med upprördhet är rätt fascinerande.
Som vuxen lägger man ner rätt mycket energi på att försöka sig på konststycket att inte bli upprörd över småsaker… eller åtminstone försöka få omgivningen att tro att man inte är det minsta påverkad.
För även om det kokar inom en när nån tränger sig före i Ica-kön så är vi ändå så där opåverkbart svenska. Möjligtvis att vi avslöjar lite av vårt upprörda inre genom en irriterad suck, knyck på huvudet eller höjda ögonbryn samt en kraftigt hopbiten käke, men vi ler ändå lite falskt och klingar att ”det gör då ingenting minsann… du har ju ändå så lite varor” medan blicken vandrar över den överfyllda kundvagnen.  Det finns egentligen bara ETT undantag som bekräftar denna nationella regel;
BILKÖRANDET.

Där i skydd av den egna karossen hytts det med nävar och skvalar av okvädningsord som skulle få den mest obstinata högstadieeleven att rodna.

På tal om högstadieeleverna ja.
De allra flesta av våra gängliga tonåringar har ännu inte helt mognat in i den svenska svalheten och då kan det bli riktigt upprörda diskussioner om i stort sett allt som går att diskutera mellan himmel och jord. Inget är för smått att ägna trettionio minuters lektionstid åt att argumentera för eller emot. När man sen varit så upprörd så är det ju inte mer än rätt att man åtminstone får sluta EN minut tidigare.

Jag har nu lämnat högstadiet och befinner mig på en betydligt lägre nivå, nämligen förskolan. Där kan man gråta hejdlöst över det mesta. Som att platsen i samlingsringen inte är till belåtenhet eller över det hjärtskärande faktumet att man delar fröken med alla andra.

Häromdan blev jag klar över vad man som femåring tycker är det mest upprörande och livshämmande som finns. Att disciplinerat gå på led i tvåhundratjugo meter.
Upprörda protester fullkomligt haglade från de nio bestämda telningarna, som jag skulle ha med mig, när jag hade mage att hävda att de fick hålla i varann och gå försiktigt på kanten utmed riksvägen. För även om jag jobbar på direkta bonnavischan så kommer där med jämna mellanrum ett gödsellast, bönder som transporterar allehanda åbäken som används till Gud vet vad bakom breda traktorer eller en och annan stressad hemtjänstbil på väg ut på serviceärende.
Jag tog till det bästa knep en förskolepersonal kan använda sig av – sin akuta dövhet.
Jag tågade helt enkelt bestämt på och så fick de unga opportunisterna trots muttrande protester infinna sig i ledet efter att jag givetvis först försäkrat att de skulle få släppa varann så fort chansen bara kom.
218 meter senare tycker jag att risken för påkörning bör vara obefintlig och jag säger därmed; ”Nu kan ni få springa själva om ni vill!”.
Bland glädjetjuten som följer hör jag då en liten gosse lättat säga
”Åh vad skönt, nu får vi släppa oss!”

09
Feb

Jag börjar inse att jag håller på att bli gammal.

Nu är jag fullt medveten om att 40-årsdagen obönhörligen närmar sig med stormsteg men det är ändå inte det som gör att man lite smått börjar känna av det här med åldern.
Nej… det har mer med andra saker att göra…
som det här med bilradion och dess utbud av musik. Den fullkomligen skvalar av musik som inte riktigt är lika trallvänlig och musikaliskt tilltalande som jag vill minnas att det var bara för något år sen. På den tiden när man dessutom kände igen vissa artistnamn som nämndes när låten spelats färdig. Nu har man inte en susning vem de pratar om.

Läste på Aftonbladet häromdan en rubrik som löd ”har du koll på kändisarnas sexdebut?” och jag insåg att jag med lite funderande knappt kunde komma ihåg min egen… och den var jag ändå jäkligt intresserad av till skillnad mot de som jag antar fanns att läsa om i tidningen.

Sen det här med arbetet.
Denna vecka har jag lyckats få till sex timmars övertid och jag är mer än lovligt skittrött på kvällen. Det är med tvång som jag bestämt över mig själv att jag inte får gå direkt upp och lägga mig när jag kliver in genom dörren efter att ha kommit hem. Det är med stor stolthet jag kan konstatera att jag faktiskt lyckats tvätta och torktumla lite också!

Med detta i åtanke känns det gött att veta att vår svenska överman nyss gått ut och berättat att han inte ser några anledningar till att vi inte ska höja pensionsåldern till 75.
Det tycker jag bli utmärkt bra.
Den dagen ska jag skaffa mig en husbil. Parkera den en och en halv meter från ytterdörren på jobbet. Sen kan herr Reinfeldt räkna med att jag ska jobba järnet i åtta timmar… för att sen i halvdött tillstånd vägra lyssna på annat än nostalgikassetband från Tracks och tiden det begav sig.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu