Archive for april, 2012
30
Apr

Deklarationstider brukar infalla sisådär runt den sista april.
Varje sista april.
Varje år.
Så har det i alla fall varit under de 22 år som jag lyckats skrapa ihop skatterelaterat kapital.

22 tillfällen att liksom öva in sig på.
Jag tror faktiskt inte att det finns så där särdeles många saker som jag behövt lära mig som krävt 22 försök innan det satt i ryggmärgen.
Jo givetvis såna där avancerade saker som cykla själv, dyka snyggt från poolkanten (är där uppe i 537 försök utan att ännu ha peakat), stänga särbons skåpluckor på första försöket….
Men just sånt här med datum brukar sätta sig. Jag vet med bestämdhet att jag fortfarande kan säga vilken dag min första kärlek fyller år, när mina söner har namnsdag, vilket datum jag drog till Skåne för att hämta hem min första hund och samma sak när det var i de östgötska skogarna som hund nummer två inköptes… av nån outgrundlig anledning kan jag dessutom ståta med kunskapen att finnarna firar sin självständighetsdag den sjätte december.
Trots att jag ALDRIG firat suomistil.
Inte en enda gång.
Men som sagt deklarerat har jag gjort. Många gånger.
Trots detta blev det återigen som en smärre överraskning när jag i morse, under de vanliga sömnlösa småtimmarna kom på att det var nåt som inte blivit gjort runt Fabians födelsedag.
Och tänka sig;
det var exakt samma sak som året dessförinnan.

Det är härligt med traditioner!

27
Apr

Jag och min kärlek har nu hängt ihop i nära ett och ett halvt år.
Det mesta har börjat bli vardag, sönerna har för länge sen vant sig vid tanken att se ytterligare en vuxen vid frukostbordet och föräldrar och andra anhöriga har upptäckt att det emellanåt är nån annan som svarar i telefonen när man (som man alltid gör när det ringer) befinner sig på olämplig plats.

Det är dock bara en individ som helt vägrar foga in sig i detta arrangemang.
Hans revirhävdande honkatt.

I vår gemensamma flock ingår fyra katter;

  • Torres – en liten översocial gosse som bor hos mig och som nån gång på vägen helt missade att han föddes som katt och trampar på i livet som om han vore en hund. Senaste nöjet är att åka med i bilen.
  • Oskar – åldermannen som bor hos särbon och som inte har några som helst problem med sin kattidentitet. Ska det gosas är det definitivt HAN som bestämmer när, var och hur. Att jag som människa skulle kunna få klappa honom händer bara i undantagsfall. Han har istället utformat en egen umgängesform som går ut på att man som människa sitter hukandes vid köksbordet med hakan lite kutryggigt placerad på bordskivan. Själv liksom spatserar han fram och tillbaka på köksbordet och så emellanåt slänger han sig mot en med pannan före för att sen stryka hela sin kropp mot ens ansikte. Mysigt värre, med untantag för fälltider. Då blir det en del spotta och fräsa efteråt. Och då inte från hans sida.
  • Artur – den ADHDdrabbade kissekatten som bor med husse. Finns ingen katt som tydligare kan förmedla att han vill gå ut och komma in. Och det vill han. Hela tiden vill han det.
  • Ninja – så är det då fröken. Hon som bestämt ska sova på husses arm och som kan ge de längsta och mest genomträngande blickar som en katt kan uppbåda. Emellanåt kan hon liksom lura en att tro att vi är på väg att bli tjenis och bundis, men det är uteslutande i direkt närhet med kattskålen och den illaluktande kattmaten. När den väl är serverad och uppslukad har hon återgått till förmågan att passera en utan att ens reflektera över att man finns och andas.

Tills idag.
Hela dagen började med att jag redan när jag skulle ta mitt första steg på nedervåningen fick en barsk tillsägelse genom en tjusig fräsning. Helt klart riktad mot min högerfots håll. Ansåg jag, men se det ansåg inte särbosen som bestämt hävdade att föremålet för fräsandet skulle ha varit ADHD-Artur.
För husfridens skull så svalde jag förklaringen.
Särbon gav sig sen iväg och lyckades på vägen ut ropa; ta ut katterna sen när du åker.
En enkel match tänkte jag när det började bli dags att dra i väg. Jag som klarat av att bemästra både katter, hundar och folkilskna sköldpaddor förr. Det självförtroendet hade jag ända tills jag kom upp på övervåningen och fann fröken Ninja skönt sovandes på gästsängen.
Fräsandet som för någon timme sen var en engångsföreteelse upprepades.
Om det sen berodde på ett bryskt uppvaknande, mig eller det faktum att ADHD-Artur bars i famnen kommer förmodligen bli en fortsatt diskussion vid vårt köksbord (med Oskar glatt travandes emellan oss).
Efter dryga åtta minuter till, med ett evigt snurrande runt köksbordet med dess stolar kunde jag till slut mota ut fröken bestämd genom altandörren och lämna en klart irriterat stirrande dam sittandes på altanen. Och jag hör mig själv försvara mig på det enda vis som jag bara kan i denna stund; ”Men husse saaaa att jag skulle släppa ut er. Du får skylla på honom!”
Jag gör det svenskaste av allt.
Jag skyller ifrån mig. Även till husets högsta höns.

22
Apr

Min söndagseftermiddag gick raskt från en stillasittande sådan till en vandring genom tid och generationer. Tillsammans med min mamma och snart sjuttonåriga son tog jag en ”infallspromenad” till ett ödetorp som ligger i skogen någon kilometer från mitt föräldrahem.
Nu är inte detta vilket ödetorp som helst… eller det är det ju, men för mig är det ett speciellt litet torp tyvärr i ett långt framskridet skede av förfall och nedgånghet.

Till den lilla ytterdörren, vars vackra glasruta av någon anledning inte längre är hel, går en liten murken trappa upp. Skulle nu dessa två små trappsteg ta på krafterna så finns där en liten sittbänk fastmonterad på den lilla verandan.
Och som jag önskar att hon fick några chanser till att sitta där och njuta i kvällssolen innan den gick ner bakom trädtopparna invid stugknuten.
Just hon som skötte, uppfostrade och vårdade sina sju små barn där i hemmet, helt utan nymodigheter som el eller vatten.
Dörren är öppen och vi kan inte undgå frestelsen att kliva in (olaga intrång säkerligen… så syndig kan man va en söndag om våren) och möts av kvarglömda tandborstar, tidskrifter och leksaker efter de senaste sommargästerna. Och att döma av dammlagret som ligger över böckerna så lär de inte återvända inom de närmaste månaderna.

Murstocken som säkert varit en dyrbar guldklimp under mörka och kalla höst och vintermånader är sprucken, det mögliga innertaket har lossnat i hörnet på det enda rum som kan kallas för sovrum. Det är det enda rummet vid sidan av ”allrummet” och det lilla köket där en ensam eldspis står i ena hörnet. Hur man fått plats med köksbord, stolar och skänkar är en gåta.
Hur är det möjligt att få plats med en stor familj på en yta mindre än mitt vardagsrum.
Och jag ser på spisen där hon stått och bakat, kokat, tvättat barn och byk, donat och utfodrat sina små och sin make.
Vad tänkte hon på?
Tröttnade hon aldrig på allt slit?
Ville hon inte bara öppna den där vackra ytterdörren, kliva nerför de (då ännu inte murkna) trappstegen och vandra iväg genom skogsbrynet och aldrig mer återkomma?

Hon måtte ha varit så tålmodig och strävsam.
För stannade gjorde hon. I alla fall ett tag till. En vår var hon återigen gravid. Familjen skulle utökas till tio och kanske var det tanken på ett åttonde barn i trängseln som gjorde att beslut om flytt togs. Innan sonen föddes i augusti gick i alla fall flyttlasset till ett torp som måste känts som en herrgård när boendeytan mer än fördubblades.

Jag lämnar köket och går ut genom dörren igen.
Ut till fågelsången som numer helt tagit över efter de barnrop som tidigare ekat genom dessa trädstammar. Till vårgrönskan som återerövrat skogen efter den mörka vintern. Till mattan av vit och blåsippor. Till de ståtliga påskliljorna som triumferande står där snödrivan bara någon månad tidigare legat.
Och just som jag försiktigt går nerför trappstegen så ser jag att det även grönskar runt verandan.
Allt annat har stannat upp i och med att människorna gett sig av. Men naturen fortsätter och den börjar så småningom dessutom sakta men säkert erövra det lilla torpet. Skogen kommer allt närmare inpå stugväggen. Men här vid farstutrappan är det inte bara den vilda naturen som stretar på. Tillsammans med påskliljorna växer här en slingerväxt som nån gång planterats dit av människohand. Den här stått här och glatt sin odlare med vackra och väldoftande blommor. Och jag hoppas att just hon hann lukta på de där blommorna ibland.
Kanske till och med tog sig tid att plocka in några av de och unna sig lite extra väldoft i köksfönstret.

Och jag tänker att det kanske går att ta skott på den. Det skulle jag tycka om.
Det skulle påminna mig om henne var gång det grönskar, var gång det knoppas och var gång det blommar.

Vi lämnar sakta torpet och återvänder till skogen.
Åtminstone kroppsligt. Men i tankarna blir jag kvar ett tag.
Jag vill nog i min fantasi tillåta mig att sitta där ett tag. På den söta farstutrappan med de väldoftande blommorna i det värmande solskenet ska vi sitta där hon och jag.
Och kanske kan hon ge mig gåtan till strävsamhet och tålamod.

Och jag kan berätta för henne om hur lite strävsam jag behöver vara nu med mikrovågsugnar, vattenkokare, tvättmaskin, torktumlare och andra mer eller mindre nödvändiga nymodigheter. Jag kunde ta fram min I-phone och visa henne foton på mina barn.
Hennes yngsta barnbarns gängliga tonårsgossar och kanske skulle hon direkt hitta likheter med sina egna söners anletsdrag.

Där vill jag sitta med min farmor tills solen sakta går ner och de väldoftande blommorna sluter sig för natten.

19
Apr

”Livet med körkort kommer bli helt annorlunda”….
fick jag höra upprepande gånger när jag i somras förberedde mig för bilägandet och dess följder.

Och jisses så rätt folk hade.
Visst var det en hel del som ändrade sig men lite förvånande så var det främst mitt musikaliska mästerverkande som geografiskt förflyttade sig.
Förut var det i den akustiskt gynnsamma duschen som schlagerdängorna och de trallvänliga trudelutterna avverkades men numer är det förarsätet som gäller.
Med tillräckligt hög volym på bilradion kan man lura sig själv rätt duktigt. Efter lite kort uppsjungning så tror jag mig nästan vara, minst, lika tonträffsäker som Carola. Minst.

Att det sen är mycket lite som slår Scotts i medtrallande uppåttjack är givetvis självskrivet.
Så för tillfället delar RoffeSaab och jag vardagsmornarna ihop med Maria.

YouTube Preview Image

* * * * Och som vanligt är det inte personerna i filmen som skrivit brevet * * * *

14
Apr

Den här tiden på året brukar blandas med solsken, överraskande skurar, ett liv som skuttar mellan hopp och förtvivlan samt små sprittande vårkänslor.
Nog sjutton bjuder vädret på den vanliga blandningen av hoppbringande plusgrader och humörnedsättande snöglopp och spritter av vårkänslor gör det minsann lite till och från.

Men hissåkandet från underbaraste bästa rakt ner i mörkaste avgrunden infinner sig inte under denna avslutning av april månad.
Nu kan man ju glädjas och våndas med andra…. men det blir bara inte samma sak när det inte är de värmländska pojkarna som kämpar därute på isen.
Sen tog det i o för sig inte lång stund från det att pucken släpptes i första matchens första period förräns jag insåg att mina sympatier låg hos Scchellefte.
Vilket ju inte tycks hjälpa över huvud taget. Det ser mörkt ut. Som om nån egentligen bryr sig.
Och jag inser med skräckblandad förtjusning hur det känns att INTE vara en hängiven supporter. Så lugnt och fridfullt. Inga sömnlösa nätter i funderande över hur det ska gå till att vända ett underläge. Inga missförstånd med kollegor när halva ens medvetande är fullt upptaget med att filosofera över byten i femmor och powerplayuppställningar trots att man egentligen borde ha fokuserat helt på pedagogiska dilemman och mer jobbrelaterade problemlösningar.
Vad enkelt det låter….
Och så jäääääävla booooring.
För i sanningens namn så är jag så rysligt avis på alla Brynäs och Skelleftefans nu som får uppleva den stora festen efter en lång och emellanåt lite tradig elitserie.
Må vi vara där igen 2013.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu