Min söndagseftermiddag gick raskt från en stillasittande sådan till en vandring genom tid och generationer. Tillsammans med min mamma och snart sjuttonåriga son tog jag en ”infallspromenad” till ett ödetorp som ligger i skogen någon kilometer från mitt föräldrahem.
Nu är inte detta vilket ödetorp som helst… eller det är det ju, men för mig är det ett speciellt litet torp tyvärr i ett långt framskridet skede av förfall och nedgånghet.
Till den lilla ytterdörren, vars vackra glasruta av någon anledning inte längre är hel, går en liten murken trappa upp. Skulle nu dessa två små trappsteg ta på krafterna så finns där en liten sittbänk fastmonterad på den lilla verandan.
Och som jag önskar att hon fick några chanser till att sitta där och njuta i kvällssolen innan den gick ner bakom trädtopparna invid stugknuten.
Just hon som skötte, uppfostrade och vårdade sina sju små barn där i hemmet, helt utan nymodigheter som el eller vatten.
Dörren är öppen och vi kan inte undgå frestelsen att kliva in (olaga intrång säkerligen… så syndig kan man va en söndag om våren) och möts av kvarglömda tandborstar, tidskrifter och leksaker efter de senaste sommargästerna. Och att döma av dammlagret som ligger över böckerna så lär de inte återvända inom de närmaste månaderna.
Murstocken som säkert varit en dyrbar guldklimp under mörka och kalla höst och vintermånader är sprucken, det mögliga innertaket har lossnat i hörnet på det enda rum som kan kallas för sovrum. Det är det enda rummet vid sidan av ”allrummet” och det lilla köket där en ensam eldspis står i ena hörnet. Hur man fått plats med köksbord, stolar och skänkar är en gåta.
Hur är det möjligt att få plats med en stor familj på en yta mindre än mitt vardagsrum.
Och jag ser på spisen där hon stått och bakat, kokat, tvättat barn och byk, donat och utfodrat sina små och sin make.
Vad tänkte hon på?
Tröttnade hon aldrig på allt slit?
Ville hon inte bara öppna den där vackra ytterdörren, kliva nerför de (då ännu inte murkna) trappstegen och vandra iväg genom skogsbrynet och aldrig mer återkomma?
Hon måtte ha varit så tålmodig och strävsam.
För stannade gjorde hon. I alla fall ett tag till. En vår var hon återigen gravid. Familjen skulle utökas till tio och kanske var det tanken på ett åttonde barn i trängseln som gjorde att beslut om flytt togs. Innan sonen föddes i augusti gick i alla fall flyttlasset till ett torp som måste känts som en herrgård när boendeytan mer än fördubblades.
Jag lämnar köket och går ut genom dörren igen.
Ut till fågelsången som numer helt tagit över efter de barnrop som tidigare ekat genom dessa trädstammar. Till vårgrönskan som återerövrat skogen efter den mörka vintern. Till mattan av vit och blåsippor. Till de ståtliga påskliljorna som triumferande står där snödrivan bara någon månad tidigare legat.
Och just som jag försiktigt går nerför trappstegen så ser jag att det även grönskar runt verandan.
Allt annat har stannat upp i och med att människorna gett sig av. Men naturen fortsätter och den börjar så småningom dessutom sakta men säkert erövra det lilla torpet. Skogen kommer allt närmare inpå stugväggen. Men här vid farstutrappan är det inte bara den vilda naturen som stretar på. Tillsammans med påskliljorna växer här en slingerväxt som nån gång planterats dit av människohand. Den här stått här och glatt sin odlare med vackra och väldoftande blommor. Och jag hoppas att just hon hann lukta på de där blommorna ibland.
Kanske till och med tog sig tid att plocka in några av de och unna sig lite extra väldoft i köksfönstret.
Och jag tänker att det kanske går att ta skott på den. Det skulle jag tycka om.
Det skulle påminna mig om henne var gång det grönskar, var gång det knoppas och var gång det blommar.
Vi lämnar sakta torpet och återvänder till skogen.
Åtminstone kroppsligt. Men i tankarna blir jag kvar ett tag.
Jag vill nog i min fantasi tillåta mig att sitta där ett tag. På den söta farstutrappan med de väldoftande blommorna i det värmande solskenet ska vi sitta där hon och jag.
Och kanske kan hon ge mig gåtan till strävsamhet och tålamod.
Och jag kan berätta för henne om hur lite strävsam jag behöver vara nu med mikrovågsugnar, vattenkokare, tvättmaskin, torktumlare och andra mer eller mindre nödvändiga nymodigheter. Jag kunde ta fram min I-phone och visa henne foton på mina barn.
Hennes yngsta barnbarns gängliga tonårsgossar och kanske skulle hon direkt hitta likheter med sina egna söners anletsdrag.
Där vill jag sitta med min farmor tills solen sakta går ner och de väldoftande blommorna sluter sig för natten.