Archive for januari, 2012
31
Jan

Två gånger på raken har jag lyckats hamna på finalbord där ett bubbelpris har diskuterats fram. Lagom när summan är bestämd har min korttorka varit över och jag har tryckt in allt, fått syn och tvingats att tacka o ta emot tröstpriset.

Känslan var därför inte den bästa när jag hamnade i samma situation i kväll.
Spelare nummer sju hade inte ens hunnit lyfta rumpan ur stolen förräns debatten runt bordet var i full gång huruvida det skulle plockas från fem prishögar och göras ett litet bubbelpris.
ÅH ve o fasa, tänkte jag tyst för mig själv.
Men men, 1200 som det till slut blev är ju inte att förkasta så jag svalde min oro och tittade ner på min föga skrämmande stack.
Några händer senare trycker gossen före mig all-in och jag synar ner på KQ.
Eftersom han täcker mig så behövs inga räkenskaper utan det är bara att skjuta in alla marker. Han visar 77 som håller fint ända fram tills rivern när stegen sitter.
Puh. Uppdubbling och läge att skicka vidare bubbelprisplatsen till nån annan.

Det slutade med en tredjeplats i stället och nya fina sedlar ner i plånboken!!

30
Jan

Dagens värmlandspöjk får allt lov att bli extraqeepern PW.
In som nr två och ut med en nolla gav FBK tre nya friska (och fullkomligt nödvändiga poäng i fortsatt kamp).

Dagens hemmagosse däremot var Fabbe som rullat köttbullar lagom i tid till dess att mamma kom hem efter sin färdtjänstgörning.

Och slutligen dagens bästa….
en halvtimmes slumring med kärleken när tv-sporten bjöd på skidorientering. Lessen att behöva säga det men det krävs lite mer än åtta prickar på en GPS-skärm för att göra en sport tv-intressant.
Men kartupphängningen som hängde som en förstorad haklapp på bröstet var orginell.

29
Jan

For till Linde i går för att få uppleva en något stillsammare rebuy än den man är van vid på hemmaplan måndagkvällar.
Möttes i dörren av Bobbo som började mumla nåt om bekymmer med att få till… Åh nej, tänkte jag. Det är inte en jäkel som kommer komma… och här har jag och Bergback åkt flera mil för att få chansen att norpa lite norrlänsslantar.
Som tur var visade sig den gode Bobbos veckade panna bero på ett tioandelarstrav som ännu inte finansierats. Bergback och jag ville inte verka ofina (eller rättare sagt vi vågade inte riskera att sitta på läktarplats om vild segerglädje skulle utspela sig i storbildstv:ns ljus några timmar senare) så vi rasslade snabbt fram varsin hundring.
Och den som lär sig att ta skeden i fin mun ska rikligt belönas;
för när alla hästar sprungit, resultaten räknats ihop och vinsten delats upp i tio kom återbäringen ut till oss alla. Hela 14 friska kronor landade således tillbaka ner i myntfacket.
Nå väl.. vid den här tiden gick ju i alla fall pokerspelandet enligt planerna.
Redan vid lottningen stod fru Fortuna vid min sida när jag placerades i position på Bobbo himself.
När första korten för eftermiddan delas ut är jag lilla och hittar AQ ruter.
Bobbo som sitter på knapp höjer i vanlig ordning och får med sig mig och ytterligare en spelare. Floppen visar två tjusiga ruter och betandet är fortsätter, turn nåt oviktigt och så kommer ruter 2 på river.
Jag kan raka in en fin pott trots att Bobbo viker min riverraise.
Jag har vunnit första potten och borde börja ana oråd.

Men allt flöt på sådär fantastiskt som det bara kan göra ibland.
Färgerna fortsatte att ramla in och stegarna sattes. Fick intressanta startkort mest hela tiden, träffade fint och slapp mestadels visa.
Dessutom stod lottohanden AK upp fint och jag kunde tack vare den bland annat slå ut en 77:a.
Enda förlorade showdownen visade sig bli en fyrfärgsträff i hjärter med knekten på hand. Några tusen i marker gick till gossen med damen.

Stämningen runt bordet var lugn och trevlig.
Men ju längre timmarna flöt och ölen likaså börjades det runt om i lokalen att liksom pyra. Folk åkte ut i en stadig takt och när antalet spelare bara räckte till två bord blev placerandet inte det mest lyckade när herr ”jag-har-väl-inte-sagt-nåt-dumt-jag-är-ju-bara-full-och-gla!?!?” hamnade bredvid en av de som inte fann minsta nöje i att bli kallad blatte och apa i var och varannan hand. Smockan hängde i luften tills en av arrangörsvärdarna var smart nog att lyssna till våra råd om att sätta sig mellan de båda herrarna.

Lugnet la sig lagom till det var dags för finalbord och då hade även lugnet lagt sig över mitt kortsnitt. Timman innan hopslagning hade jag inte fått nåt att gå med på. Med undantag för AQ off. Jag provade att ställa en short all in vilket visade sig lyckosamt… men spänningen sjönk när även han visade sig ha just AQ off.
Sju spelare placerade sig runt finalbordet för att göra upp om fem priser.
Herr onykrast av alla kånkade med sig en imponerande stack av chips och jag kunde snabbt konstatera att jag med mina knappa 30.000 inte skrämde nån vid bordet.
Första all-inen på bordet blev en KQ off.
Blixtsyn av herr onykter som slänger upp AA.
Vi var nere på bubblan och direkt började det förhandlas om ett bubbelpris.
Inte mig emot tänkte jag med min lilla stack och föreslog en femhundring.
Spelet fortsatte och herr onykter löste biljett till värsta bergodalbanan då han ägnade sig åt at gå allin i var o varannan hand.
Jag började våndas över korten när jag till slut hittar en bra hand.
AK off. All-in. Fold bordet runt tills vi kommer till big blind.
Givetvis mister onykter. En snabb halvt ofokuserad blick ner på korten.
En sluddrig fråga om hur mycket jag har.
28.2 till.
Den ofokuserade blicken går från mig via korten till den enorma stacken.
”äääähhh… jag synar”.
Och så slänger han upp T5 hjärter.
Inga hjärter hinner jag tänka innan en sexa på river ger honom fyrstege.

Ibland gör det ont att få ta emot en femhundring kan jag lova.
… och fjorton kronor förståss….

27
Jan

Under hösten fick jag öknamnet ”Satelliternas drottning” efter att ha kvalat in till samma turnering vid tre tillfällen.
Nu är det snart dags för vårupplagan av samma turre och i kväll var första chansen att satta in.
Känns gött att konstatera att man fortfarande sitter kvar på kvaltronen.

25
Jan

Min särbo och jag har nu hållt ihop i över ett år.
Kanske mycket på grund av att vi är just särbos och kan låta vara olater få fritt spelrum på hemmaplan i vår ensamhet. Jag behöver inte sucka varje dag över hans nitiska sortering av bestick i diskmaskinens olika fack och han behöver inte kliva över mina omkringslängda badlakan varje morgon.
Sen ska tilläggas att vi minsann under året trots detta haft våra duster. Några små uppfriskande gräl har ibland fått skingra irritationsdimmorna.
När glasrutorna väl skallrat färdigt och krutröken lagt sig så har det dock återgått till det normala utan större krackeleringar i grunden.

Men nu har vi stött på ett rejält hinder….
särbon tittar på Arne Dahls filmatiserade deckare och jag hör Shanti Rooneys röst.
Glatt spricker jag upp och säger ”Åh min favorit.”
Blicken jag får tillbaka säger allt.
Inga följdfrågor krävs och när sen det kalla konstaterandet att ”Persbrandt är bättre!” kommer så fullkomligt kan jag höra hur den första sprickan sakta men säkert gör sitt avtryck i fundamentet.


Vi försöker snabbt rädda upp situationen med att båda ivrigt hävda att Magnus Samuelsson är överraskande bra.
Så nu är frågan om Sveriges starkaste man är tillräckligt stark att få vårat förhållande att hålla. Jag håller tummarna… starkt och hårt.

24
Jan

Just nu upplever man baksidan av det här med supportande.
Många av mina bekanta kan inte riktigt förstå hur jag kan bli så lyrisk när ett gäng värmländska pojkar vinner SM-guld. De brukar le lite överseende och klappa mig farbroderligt på axeln.
Och faktiskt kan jag förstå dem….
Men det är ju så att de inte har en aning om alla stunder när det är precis såhär. När laget i hjärtat har kniven mot strupen, allt känns tungt och pucken obönhörligen studsar åt fel håll… ideligen.
Serien börjar så sakteliga närma sig slutet och nu är det hög tid att börja klättra i tabellen och få en känsla i laget av att vi är med. Att vi har spelet som kan bära ända fram till lyftandet av bucklan.
VI… ja jag vet att det sticker otroligt i ögon på icke-supporters när man i framgångssammanhang säger vi om laget.
Men vet ni….
det är belöningen för det VI genomlider i dag.
För utvisningarna är våra, stolpskotten är också våra och det är för oss som studsarna studsar snett.

Vänd nu FBK!!!

23
Jan

Det blir sällan riktigt som man tänkt sig.
Den härliga långpromenaden som var planerad försvann i ett huj när min älskade bil indikerade att nånting inte var till belåtenhet på vägen hem.
Efter ett samtal med kärleken hamnade hjärtat i halsgropen när hans svar var; kör för f-n inte en meter till innan du….
Nånstans där slutade jag lyssna och gick in i nåt stadie av handlingsförlamad Hollywoodbimbo.
I stil med en lättklädd (gärna barbent i halvt söndersliten klänning), med en smakfull makeup och en alldeles fantastisk frisyr fladdrandes i en lätt sommarbris, yppig tös som tillsammans med filmens hjälte överraskats av filmens största skurk. Vad gör en sån dam?
Inte kavlar hon upp de söndertrasade ärmarna och försöker bidra i kampen, jag menar två mot en brukar ju oftast vara bättre än en mot en.
Inte drar hon av sig en av de högklackade skorna som redan visat sig tåla en jakt i svår terräng i fyrtiofem minuter och försöker sig på att pricka tinning, öga, struphuvud, knäskål eller vilken jäkla kroppsdel som helst.
Nej då… hon väljer istället att ställa sig vid sidan av (om än i en bra pose så kurvorna ter sig bäst och med den mest tilldragande sidan vänd mot kameran) och så sätter hon i gång med att skriiiiiiiiiiika.

Nåväl okej….
jag skrek inte så jädra mycket eller högt.
Jag sket dessutom i att ställa mig i en snygg position och jag har aldrig varit medveten om att jag skulle ha en mer attraktiv ansiktshalva men jag gjorde i övrigt allt det som Gudrun Schymans falang skulle hata mig för. Jag gav direkt upp och överlät befälet till vilken man som helst. Han behövde i den stunden inte ens vara filmens hjälte. Bara han visste hur i helsicke man skulle göra för att fylla på tillräcklig mängd vatten och glykol för att få Roffe pigg och alert igen.

Denna gång visade sig mannen i fråga vara närmaste grannen.
Och en en gång har det visat sig att vardagshjältar är betydligt bättre än actionhjältarna. För allt slutade lyckligt utan att nån behövde sätta livet till…. framförallt inte Roffe Saab.

23
Jan

Har nu kommit halvvägs på min jobbmåndag.
Att vara den som är först på plats på stället i veckan har sina för och nackdelar.
Till de senare hör att man har svårt att sova natten innan och den här natten var inget undantag. Otaliga varv har snurrats och otaliga oviktiga tankar tänkts.
Den stora fördelen är dock att jag redan om tre timmar kan ta och packa ihop för dagen och åka hem.  =)

Att det hemma sen väntar en enormt stor hög med ren tvätt som ska sorteras tänker jag glömma ett tag till.
Men när den sen blivit omhändertagen tror jag minsann att det är läge att utmana sig själv… tänker att det nog är dags att komma igång igen. Så en promenad i strålande solsken skulle nog sitta fint.
Hur är det nu det så fint brukar heta;
första steget på resan är svårast.

22
Jan

Okej okej… har lärt mig läxan.
Lovar att aldrig mer gnälla om floppar och rivrar, för bättre blev det då inte.
Resten av pokerkvällen får jag vara åskådare och i stället hålla tummarna för att kärleken lyckas bättre.

Som om detta inte vore nog… tycks jag ha lyckats med konststycket att gå och förkyla mig. Känns inte helt nödvändigt ska tilläggas.

22
Jan

Har länge funderat över att ta steget och våga greppa tangentbordet och börja blogga.
Vad känns då inte bättre än att göra det via en sida med ordet bloggproffs i adressfältet. Jo men visst… det är väl bara att gå ut stenhårt från start.

Frågan är då om man ska starta allt det här med nån typ av presentation av vad det i framtiden kommer innehålla. Det låter ju trevligt och praktiskt men samtidigt oundvikligt förutsägbart. Dessutom brukar livet sällan vara så förutsägbart… inte mitt liv i alla fall.
Det händer inte alltför sällan att jag säger ”aldrig mer att jag….” för att finna mig själv göra exakt just det någon vecka senare.
Så därmed blir det inga förutfattade meningar om sidans innehåll,
men risken lär bli stor att det blir en hel del pokertugg.
Vi kan lika gärna börja på en gång med gnällandet efter en fullständigt löjlig lördag där mina floppade två-par i parti o minut tvingades se sig förödmjukade av stegar satta på river.
Likt moder Teresa fullständigt överröste jag mina motspelare med allmosor och utsågs troligtvis till ”most-popular-player” både här o där.

Nu har jag inför denna söndag dock bara en önskan till SvSp dealer…
ge mig MIP-stämpel.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu