Archive for the ‘Okategoriserat’ Category

20
Sep

Tjuriga o envisa.

Det är den allmänna uppfattningen om mig o mina gelikar.
Åtminstone är det vad som påstås i allehanda astrologiböcker.
Och jag är den första att hålla med.

Jag kan tjura så pass att jag till o med kan bli sur på mig själv ibland.
Vilket säkert när det ska kombineras med envishet måste va spyframkallande för omgivningen. Själv vägrar jag dock att se den där envisa egenskapen som nåt negativt…
i mitt fall är den i alla fall den främsta orsaken till att jag överhuvudtaget fortfarande existerar.

Men när man hunnit läsa på lite mer om oxarna så upptäcker man att även vi har egenskaper o personlighetsdrag som kan uppfattas som positiva; praktiskt lagda, charmiga, trygga, lojala o musikaliska. (det där sista är jag den första att ställa mig tvekande till……) För det är vi också; aningens skeptiska.
Men har du väl fått en Oxe att acceptera dig så har du hittat en lojal vän som kommer stå upp för dig i vått o torrt.
Givetvis till en viss gräns vill säga.
Det kan säkert ibland tyckas att vi är omåttligt tröga o sega när folk emellanåt tar vår lojalitet som nåt för givet o nåt som inte behöver värdesättas eftersom den liksom aldrig tar slut oavsett hur man beter sig.

Till er kan jag säga… läs på bättre!
;)

13
Apr

Jag har alltid trott att det måste va lätt att befinna sig i hjältars närhet.
Att det liksom skulle vara som att lite fromt bara stå där vid den strålande stjärnans sida och bli berikad o värmd av klokhet, visdom, tapperhet o styrka.

Riktigt så enkelt är det tydligen inte.
Inte i alla hjältesagor i alla fall.

Jag vet för det är just nu vad jag gör.
Befinner mig i hjältars närhet.
Problemet är bara att den ena hjältens styrka är större i hans hjärna än vad den är i hans kropp, hans tapperhet börjar vackla o visdomen börjar ana att kampen mot det onda trots allt ser ut att förloras.
Den andra.. som för övrigt är en hjältinna… är fylld av så mycket värme o vilja att den nästintill utplånar allt annat. I detta fall önskar jag så att viljan kunde räcka för att övervinna alla fiender.
I sagan är det så vill jag minnas… i riktiga livet är det det inte har jag lärt mig.

Kvar återstår den sista riktiga hjältehandlingen;
att inse sitt öde och med tapperhet och mod släppa taget om det kända.
Hjälterollen ska väl ärvas kan jag tänka.
Det vore bra… för den kommande tiden behöver jag nog en hjältinnas tapperhet, styrka o mod.

22
Nov

good20for20nothing

13
Feb

dallas

För människor utan umgängeskrets.

27
Dec

Nu börjar det bli lite tjatigt att va så förbannat vaken hela tiden.
Mycket troligt hade jag tyckt att det var helt okej om jag fick kombinera vakenheten med nån typ av utvilad piggkänsla, men kommer man hem runt fyrasnåret om morronkvisten och vaknar klockan halv åtta så går den ekvationen inte ihop.

Nä nu lunkar man istället runt i nån halvdvala. Och så försöker man sig på att använda alla möjliga knep för att till slut få slumra bort en stund.
I dag har jag till o med tittat en stund på Niklas Strömstedt i förhoppning om att tråkas till sömns.
Men när inte ens det funkar så inser man att man är riktigt illa ute.

Tror på allvar jag börjar närma mig gränsen för att min sömnlöshet blir lite farlig.
Känner att jag börjar sitta o fundera över att ta beslut som nog inte är så kloka att ta.
Som att städa fick jag för mig för en stund sen!
Det låter inte sunt. Så sov människa. SOV!

19
Dec

Och här visas ett litet smakprov.
För jag har hört ryktas att det är bra om profilbilden stämmer bra ihop med sanningen så att ingen människa råkar bli tvingad att känna sig lurad på nåt vis.

Uti så fall så får det allt lov att bli en kork i närbild.
Det är så nära verkligheten som det bara går att komma i mitt fall.

Jag får bara vara evigt tacksam att jag inte flyter omkring på ett alldeles ensamt stort hav.
Nix.. jag har istället turen att flyta runt i en vänkrets där det alltid går att rådfråga några mindre korkade personer om vad det liksom är som inte riktigt fastnat.
Som tur är har de samtliga gett ett o samma svar.

Eller tur vete fanken. Smickrande absolut.
Men tur tror jag inte. Jag är för korkad för att ha koll på ens det.

15
Dec

Man lär sig så mycket varje dag.
Ibland är det egna erfarenheter som ger kunskaper och ibland kan det vara genom att lyssna till hur andra har det som man får kloka insikter.
Eller så kan det vara genom att följa den heta svenska debatten.
Eller debatterna för de har nu varit några stycken; de skitnödiga ”politiskt in-i-dumheten korrekta” debatterna.

Häromdan var det barn utklädda till pepparkakor som upprörde.
Nån kom på att nån på nåt sätt kunde ta illa vid sig. Eller om det nu bara visade sig vara ett missförstånd då pedagogerna på skolan inte uppfattade att det fanns nån som ville va en pepparkaka.
Jag hoppas det.
För så dumma kollegor vore tragiskt att ha.

Och så igår kom nästa dråpslag.
Censurering av ett av de heligaste tv-ögonblicken vi har under året.
En av mina favoriter ska plockas bort.
Enbart av en anledning… hon är svart.

Jag har aldrig missat att se Kalle på julafton.
Tvärtom. Tillsammans med familjen har jag varje år bänkat mig för denna heliga tradition.
Så länge morfar levde hade han alltid samma kommentarer på samma ställe (nu är älskade morfar borta men kommentarerna lever vidare genom att mamma varje gång säger ”nu sa alltid morfar…”),
vi skickar runt samma typ av chokladask för att alltid plocka på oss för många bitar trots att vi är proppmätta efter mammas julmat och pappa somnar alltid långt innan Ferdinand sätter sig på humlan… som varje år visar sig vara en geting med gadd.

Men det finns en sak vi aldrig gör.
Aldrig under de där åren i samma soffhörn har nån i sällskapet använt ordet svarting eller neger eller ens mörkhyad i samband med den där knasiga lilla dockan som glatt okejar sig själv efter att ha sagt ordet ”mammi”… något som den vithyade dockan inte klarar av några sekunder innan.
Och då har ändå skaran runt chokladasken i tv-flimrandet stadigt växt under åren;
det har nu suttit åtta barn där som alla mer eller mindre växt upp och blivit vuxna.

Mig veteligen har ingen av dom blivit rasister.
Trots denna, tydligen uppenbara, indoktrinering varje julafton.
Och jag tror mig veta varför. Nämligen det som kallas sunt bondförnuft.

De har varit omringade av förnuftiga som inte har stämplat den där söta lilla knasdockan som nåt annat än just söt o knasig. I våra ögon hade hon varit lika söt och charmigt tokig oavsett hudfärgen.

För kära livrädda medmänniskor…
ingen fostras till rasist genom att ta del av gamla serietidningar, tecknade filmer eller versrader i barnsånger så länge det finns vuxna runt om som fortsätter att envisas med att vara färgblinda och godhjärtade.

De som fostras till rasister görs det tyvärr ändå.
De får det med sig i diskussioner vid frukostbordet när de senaste nyheterna levereras genom tidningar eller morronprogram i tv och radio. Nyheter som att pepparkaksfigurer är bannlysta ur lussetåg.

Så det är bara att bocka och gratulera de framtida sverigedemokraterna.
Även om det blåser lite motvind emellanåt bland järnrör och hata-Palme-verser så kan ni nog hava hopp för framtiden.
Dessvärre.

Och när den dan kommer så hoppas jag att ni anammar herr Almqvists ord från presskonferensen där han var vänlig att förklara att ”de som inte höll med skulle passa sig” när partiet växte.
Pax för att stå först i kön!!!
Ge er på mig först är ni snälla. Ty ingenting har vi gemensamt.
För trots era finputsade och fernissade partiord så har jag förmågan att se under ytan.
Jag lärde mig det bland annat i den där tv-soffan. Där tokdockan var betydligt mer tokig än hon var mörkhyad.

28
Nov

När det är väldigt mörkt är det trevligt med lysen på bilen.
Upptäckte jag häromdan.

Roffe har just för tillfället gått och blivit lite kinkig.
Man kan säga att vår smekmånad är till ända och han kinkar medan jag tjurar. Nåt så fantastiskt tjurar jag just nu när han inte riktigt kan va vänlig att förklara för mig exakt VAD det är som är bekymret.

Bilservicefarbrorn tippade på reläet.
Vilket även det mekarkunnige exet gjorde.
En tur till skroten blev nödvändig.
Med pappa vid ratten i slask och halkväder fick hjärtat att åka upp i halsgropen några gånger.
Vilket i o för sig kan va bra då den kroppsdelen ett tag inte riktigt funkat som man önskat. Det bidde lite payback-time där i passagerarsätet.

Hemma igen var det dags att dra en suck av lättnad.
Tills de där relähelvetet förväntades leverera och visa resultat.
För jädrar va lite levererande det blev av det.
Inte ett skit faktiskt. Och det passar ju kalas det när vi nu njuter (hmmm) av årets mest becksvarta dygn.

14
Nov

Jag hittade henne till slut!
Hon fanns faktiskt….. den där barnprogramstanten som jag tycktes vara ensam om att komma ihåg.
Var gång jag sagt de bevingade orden ”lätta ditt hjärta för tant Bjärta” har jag alltid fått en mängd tveksamma blickar från folk.
Till slut började jag på allvar undra om mitt minne spelade spratt med mig. Men icke alltså!  :)

YouTube Preview Image
Men nu var det ju inte i första hand tant Bjärta som mitt inlägg skulle handla om.
Utan om en liten man som i dag äntligen fick chansen att i hela fyrtioåtta minuter lätta sitt hjärta och rentvå sig själv från alla tokiga anklagelser.
Han som faktiskt bara känt sig så stressad, pressad, utanför och nere under en period att han tyckte att det var helt legitimt att ge sig ut i den stockholmska försommarnatten och provocera folk tillsammans med sina trogna mates.

Det är väl var mans rätt kan man tycka.
JA… om man är svensk då förstås.
Och med svensk menas då givetvis att du inte bara själv är född i Sverige utan du bör även kunna visa upp en antavla där minst fem generationer bevisligen är födda inom de svenska gränserna.

Man kan tro att det var lite tragiskt att se herr Almqvist.
Och det var det en stund.
Men ju mer han fick tala fritt ju mer komiskt blev det hela.
För filmen (som det hela handlade om) hade han ju aldrig sett.
Inte ens en del av. Trots detta kunde han efter en stund prata en hel del om vad som skedde på just den filmen. Utom just de delar där han uttryckt sig rasistiskt eller kvinnonedsättande. För se då kom han inte ihåg igen…. och hade ju aldrig sett filmen… där man förresten tydligt ”ser att jag mår ju inte så bra och bär på en stor ilska”.

Efter en stund gick det inte längre att lyssna utan att få Jimmie Åkessons ansikte på näthinnan.
Jag kan bara tänka mig hur han måste ha suttit vid en tv-apparat och svettats och våndats över att se hur en av hans marionettdockor fullständigt fallerade när herr Åkesson inte längre stod där och drog i trådarna.

Almqvist själv var nu oerhört vilsen över sin närmsta framtid.
Men det ordnar sig nog.
I går hade han ju inget gjort.
I dag var han ångerfull.
I morrn kan han säkert sälja storyn.

Och sen kan han återgälda partiet med att bidra till partikassan.
Den där som ingen jäkel ska få ha nån insyn i.

Om nu SD får bestämma.
Vilket vi får hoppas att de inte får göra.
Alls. Nånsin.

12
Nov

En helg utan saker inbokade i almanackan kan vara farlig för hälsan.
Man vet liksom aldrig vad tv-kanalerna tänker sig att bjuda på för ups and downs.

Funderar allvarligt på att stämma fyran för kränkande beteende när de tillåter att folk massmördar bra  kvalitetsmusik. Men om nu Miss Li kan sitta där och le så ljuvligt så ska väl inte jag ta saker personligt i hennes ställe. Ge igen bara säger jag. Och gör de andras låtar fullständigt sketabäst! Som bara du kan.


Söndagskväll och deckare förebådade väl inte direkt att det skulle bli lugnare och se det blev det då rakt inte heller.
Inte när nya favoriten Varela skulle envisas med att ha ljudet på mobiltelefonen på när han låg bakom ett draperi 4 och en halv meter från knarkkurirerna.
Det var väl i alla fall för jädra korkat?

För självfallet skulle ju nån nödvändigtvis
söka kontakt just då.
Stackars Varela hann knappt ta sig ur draperiet innan de lyckades dra upp sina pickadoller och eliminera honom.
(eliminera är för övrigt ett lite mer förfinat ord för att ta död på som används i den undre världen för den som inte det visste) (inte för att jag känner till det för att jag befinner mig i den undre världen men man har ju snappat upp en del under åren som ivrig deckarläsare)

Men tillbaka till stackars ihjälskjutne Varela.
Som faktiskt visade sig vara vare sig korkad eller eliminerad.
Ty han hade en skyddsväst!

En sån vill fan jag också ha.
Så att vissa saker bara inte lyckades tränga in över huvud taget.
Bara att ta smällen, resa sig , skaka på sig, le och glida vidare.

Beställer en direkt.
En med ficka för mobiltelefon. Man vet ju aldrig vem som kan behöva ha tag på en där bakom draperiet!

24
Okt

Fabian Bengtsson.

Efter en reklampaus på fyran så är man nästintill sugen på att börja snickra på en liten trälåda och förbjuda hemglassbilen. Jag skulle till o med kunna göra det helt utan ersättning.
Bara för att liksom rädda oss alla här i tv:ns sken.

Familjen Dafgårds däremot.
De bjöd på reklam som går att se om och om igen.

YouTube Preview Image

26
Sep

I morrn är det dags.
Skolfotografering!

Då är det tänkt att vi ska lyckas med bedriften att få fjorton telningar vara glada och själva se så där härligt spontant avslappnade ut. Samtidigt!
Ofta sker detta framför en hysteriskt klämkäck fotograf som sällan eller aldrig riktigt har satt sig in i vad en tvååring kan tänkas tycka är kul. Eller vilka skämt som är i närheten av att vara begripliga när man just klarat av att med ett fåtal ord göra sig förstådd.
Att kalla barn vid tokiga namn är inte ett dugg kul, bara konstigt, när man just lärt sig att nästan alla mänskliga figurer har olika namn.

Just där går man bet som tvååring men man kan ju så mycket annat nyttigt;

  • man kan hjälpa kompisarna av med mössan
  • man kan dra upp och ner dragkedjan på frökens huvtröja 56 gånger utan att tycka det blir tråkigt
  • man kan dra av sig stövlarna och strumporna trots att det regnar
  • man kan hjälpa fröknarna med att stryka barn från schemat trots att det är flera timmar (och dagar) kvar tills de ska gå hem
  • man kan klättra upp själv i nån annans matstol bara för att man helst vill sitta just där just då
  • man kan smyga iväg och tvätta händerna. Ideligen. Hela tiden. Jämt.
  • man kan dansa rumpan av sig vid blöjbytet om nån i närheten bara nynnar nåt som kan liknas vid taktfasthet. Strunt samma vilka som är i närheten.
  • och massor med annat….

Men så kan man också missförstå lite.
Som när fröken säger; ”Nu måste vi smyga ut o lägga oss i vagnen för nu sover redan de andra.”
Hela vägen är man jätte jättetyst. Ända tills vi kommer fram till just den vagnen där kompisen redan ligger och sover. Då böjer man sig fram i frökens famn och skriker ett riktigt monstervrål.

Men i morrn hoppar vi monstervrålen och satsar allt på
”Cheeeeeeseeeeee” !!
Fingers cross att de där små begriper sig på det….

24
Sep

För en tid sen valde jag att göra mig av med min fasta telefon.
Jag upptäckte att jag aldrig använde den att ringa från och den enda som fortfarande ringde på den var mamma.
Eller det var inte sant… det var mamma och en hel skrälldus med telefonförsäljare.
Som jag, blåögt nog, trodde att jag skulle bli av med i o med att mitt 0583-nummer tillhörde historien.
Ja inte mamma då givetvis. Henne behåller jag mer än gärna.

Men min dröm om en telefonhimmel fri från idoga påringningar rörande allt från tandborstar till barnhemsbarn föll pladask till marken.
Rätt fort. Och med besked.
För det som man fått på hemtelefon har man ju ändå missat de timmar man varit på jobbet eller utanför ytterdörren av andra orsaker. De gångerna har påringningarna bara blivit en liten notis om ytterligare ett missat nr på en display.

Nu min själ ringer, signalerar och durrar det i fickan eller handväskan oupphörligen.
Det börjar bli som en sån där ljudridå som ständigt låter så att man nästan inte ens märker när det ringer ”på riktigt” längre.

 

Men så häromdan fann jag den…
en liten sån däringa app som skulle blockera alla försäljarnummer. För bara 9 ynka kronor.
Det kan det va värt tänkte jag och laddade ner.
Bara för att upptäcka att det…. inte fungerade.
Så utomordentligt charmerande.
Lurad igen då. Får bara bocka o tacka för att ni hade godheten att bara skinna mig på småmynt.

Och det är väl fortfarande som det alltid varit med reklam;
om det låter för bra för att va sant så är det troligtvis just vad det är.

18
Sep

upptäcker vad man skulle kommit ihåg och påminns om det man önskar man kunde glömma bort.
Det är lite synd.
Jag tror att min Alzheimer och jag skulle kunna ingå ett perfekt förhållande om vi bara fick möjlighet.

13
Sep

Första morronen på hela veckan när väckarklockan inte behöver börja skrälla förrän efter klockan sju. När man till och med vågade sig på att tänka tanken att man kanske kunde få möjlighet att behagligt vakna till av morgonsolens strålar.

Det är då mitt undermedvetna uppenbarligen väljer att bearbeta det som mitt medvetna kämpar arslet av sig att undvika.
Det är faktiskt inget jag behöver!
Och definitivt INTE klockan fyra på morronen.
Lite samarbete hade varit på sin plats kan man tycka.

Så därför kära undermedvetna är denna bild tillägnad just dig och bara dig.
Du får dessutom en fot-fuckyou. För jag råkar veta att fötter är det värsta du vet. Ska du välja en motståndare kan det va bättre att välja en som inte känner dig fullt lika j-a väl.

12
Sep

http://www.expressen.se/nyheter/bilen-forsoker-kora-pa-flyktingbarn-i-alvdalen/

Ibland tror jag fanimig att vi skulle behöva genomlida ett krig.
Eller jag tror att vissa vuxna människor skulle behöva känna av ett hårdare liv än sitt trygga lilla Svenssonliv. Ett riktigt helvete som gjorde det omöjligt att befinna sig i det här landet. När flykt var det enda alternativet som återstod. Då vore väl ändå en liten käck biljakt en piffig liten krydda i tillvaron?!?!
Vill du ha det piffigt utan helvete och landsflykt?
Jo men du det går att ordna.
Roffe Saab kan behöva genomgasas ordentligt…. och Älvdalen verkar ju vara en idealisk plats att göra´t  på!

02
Sep

Det blev en magisk afton.
Kanske inte så förvånande med tanke på den goda atmosfären bland en publik som spände från åldrarna småbarn till pensionärer, en magisk fullmåne och den enda dagen på 44 dagar utan en droppe regn. Man kan inte annat än inse att även väderguden deltar i våra varma sympatier för Lasse.

För det var just en typ av vördnad till kvällens huvudperson som genomsyrade hela kvällen. Till den där mannen som hävdar att han är vem som helst. Vilket han givetvis har helt rätt i. Men för oss som samlats där får han ändå inse att han är lite mer. Han har under många år för många av oss varit en viktig del. Via sina fantastiska texter har han utan att veta om det fått tagit del av våra sorger, vår glädje och vårt rofinnande.

Och när Lasse efter ett riktigt röj går ner i tempo med ”Utkast till ett brev” från den kommande plattan då hoppas jag så att han i sina mörka dagar kan lite förstå hur de 15.000 på plats den där magiska gårkvällen fått kraft av honom. Kanske kan den tanken ge honom lite kraft tillbaka.

YouTube Preview Image

14
Aug

 

En lunchrast i november nån gång på åttiotalet så brakade det loss fullständigt.
Novembertristessen hade väl tagit tag i oss mellanstadieungar ordentligt. Fotbollsplanen var för geggig för att använda, småbollarna som man fick vid terminsstarten hade för länge sen studsat bort, snön lyste med sin frånvaro och ingen av oss iddes försöka oss på att reda ut det tilltrasslade långhopprepet.
Det fanns helt enkelt inget annat för oss att göra än att sitta ner och öva på våra sociala kompetenser. Vilket inte gick nåt vidare. Vi retade ihjäl oss på varann och på våra olater. Och eftersom olater är det farligaste man kan uppleva i den åldern och retligheter ligger överst i verktygslådan kunde det nog bara sluta på ett sätt. Och det gjorde det.
Men även denna rast tog till slut just slut och den välsignade inringningssignalen ljöd.
Intet ont anande stod vår mellanstadiefröken därinne och tog emot oss. Säkert hade hon planerat in nåt alldeles fantastiskt matematiskt som hon på ett pedagogiskt skulle dela med sig av.
Men som den erfarna och kloka lärarinna hon nu var efter så många år inom yrket, så la hon allt annat åt sidan. Hon förstod mycket väl att ingen av hennes upprörda elever var i sinnesmod att lära sig nåt om matematiska begrepp.
Hon satte sig istället ner och började tålmodigt att lyssna igenom alla de oförrätter som vi alla tyckte hade begåtts. När våra upprörda röster gnällt färdigt så log hon lite och så började hon berätta historien om en gammal släkting hon hade;

Hon skulle en dag ta sin kopp kaffe men upptäckte att sockerskålen var tom. När hon sträckte sig upp för att nå det nyinköpta bitsockerpaketet på översta hyllan i skafferiet så råkade hon tippa till det så att det for i golvet och sprack. Hela innehållet for ut där på köksgolvet.
”Ojojoj”, mumlade gumman, ”men det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat varit strösocker”.

Nu är jag rätt förtjust i min gamla mellanstadiefröken.
Vi tillhörde en av hennes sista årskullar men hon lever fortfarande och det händer ibland att vi springer på varann ute i mataffären. Då ler hon alltid och hälsar på en med ens förnamn och så frågar hon hur det är med pojkarna. Det värmer en alltid lite att veta att fröken tänker på en. Hur gammal man än blir.
Därför tar det lite emot att erkänna att den där sockerhistorien kanske inte riktigt gick hem där och då. Men det berodde förmodligen helt på de upprörda känslorna i lokalen.
Man kan säga att hon gjorde en Friggebodlight där.

Nu är det ju ändå så att vissa saker dröjer sig kvar och jag kom att tänka på den där historien i dag efter att ha träffat en kollega som hade tråkiga nyheter.
Vi vet alla att livet inte alltid är så snällt. Det är inte ens i närheten av rättvist ibland.
Men den här kollegan hade gjort valet att titta på sina sockerbitar och tänka att det kunde vara förbaskat mycket värre.
De tyngsta sakerna i livet har vi som människor ingen chans att besluta över, men vi kan bestämma hur de tyngsta sakerna ska få påverka oss.

Inget i livet är för evigt.
Inte ens de utspridda sockerbitarna. Ta fram sopkvasten, sopa upp dem, spara en till kaffet, sätt dig ner med koppen, skicka en tanke till dina gamla lärare vars utlärda anekdoter förr eller senare alltid kommer att bli förstådda och låt livet gå vidare.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu