Archive for september, 2012
30
Sep

Yttre påverkan känns som ett gott försvarsalternativ idag.
För inte kan jag påverka att naturens ordning påbjuder att månen ska va full en gång var månad. Och att det just infaller just nu.

Nix pix.
Det är utanför mitt ansvarsområde.
Tack o lov.
Jag kan nog inte heller ställas till svars för de känslor som känns, orationella beslut som tas och konsekvenser som eventuellt kommer att följa.
Allt! Precis allt är på grund av fullmånens otrevliga bieffekter.

Vi kan väl i alla fall låtsas att det är sant.
För annars är jag rädd att jag har stött på ett litet problem….
Jag har hamnat i en situation som jag nog måste reda ut. Eller om jag ska välja att inte reda ut…
Nån typ av beslut måste jag nog ta i alla fall; agera eller strunta i det.

Men det är nog ändå inte bra att ta beslut just nu. Så långe månjäveln ser ut som han gör.
Jag väntar nog en vecka eller två  och låter chanserna till ett klokt beslut öka betydligt.

 

27
Sep

Ja det går inte att göra annat än att erkänna.

Att veta sitt eget bästa och ändå inte ha mod, ork eller vett att följa det är inte bara dumt utan så nära tragiskt man bara kan komma.
Kan man kanske önska sig ett dygnslångt strömavbrott?


Eller ett oväntat besök som bara vägrar att lämna ens hem och fulla uppmärksamhet på hela helgen?

Det senaste vore förresten riktigt trevligt. Om det oväntade innefattade nån man faktiskt väntat lite på ett tag nu.  Men det är mest troligt inte i närheten av troligt. Kan jag tro. Eller skulle jag kunnat tro om jag hade kvar nån tro.

Nu vete sjutton om jag har nån sån kvar.
Jag har nog inte karaktär att klara av att ha och hålla fast i nån sån.
*nämen en bit choklad på det kanske…*

26
Sep

I morrn är det dags.
Skolfotografering!

Då är det tänkt att vi ska lyckas med bedriften att få fjorton telningar vara glada och själva se så där härligt spontant avslappnade ut. Samtidigt!
Ofta sker detta framför en hysteriskt klämkäck fotograf som sällan eller aldrig riktigt har satt sig in i vad en tvååring kan tänkas tycka är kul. Eller vilka skämt som är i närheten av att vara begripliga när man just klarat av att med ett fåtal ord göra sig förstådd.
Att kalla barn vid tokiga namn är inte ett dugg kul, bara konstigt, när man just lärt sig att nästan alla mänskliga figurer har olika namn.

Just där går man bet som tvååring men man kan ju så mycket annat nyttigt;

  • man kan hjälpa kompisarna av med mössan
  • man kan dra upp och ner dragkedjan på frökens huvtröja 56 gånger utan att tycka det blir tråkigt
  • man kan dra av sig stövlarna och strumporna trots att det regnar
  • man kan hjälpa fröknarna med att stryka barn från schemat trots att det är flera timmar (och dagar) kvar tills de ska gå hem
  • man kan klättra upp själv i nån annans matstol bara för att man helst vill sitta just där just då
  • man kan smyga iväg och tvätta händerna. Ideligen. Hela tiden. Jämt.
  • man kan dansa rumpan av sig vid blöjbytet om nån i närheten bara nynnar nåt som kan liknas vid taktfasthet. Strunt samma vilka som är i närheten.
  • och massor med annat….

Men så kan man också missförstå lite.
Som när fröken säger; ”Nu måste vi smyga ut o lägga oss i vagnen för nu sover redan de andra.”
Hela vägen är man jätte jättetyst. Ända tills vi kommer fram till just den vagnen där kompisen redan ligger och sover. Då böjer man sig fram i frökens famn och skriker ett riktigt monstervrål.

Men i morrn hoppar vi monstervrålen och satsar allt på
”Cheeeeeeseeeeee” !!
Fingers cross att de där små begriper sig på det….

25
Sep

 

I dag fick jag stoppa en av våra små töser när jag tyckte
att hon ätit på tok för mycket äpplen från trädet som aldrig förr producerat så mycket frukt.
Hon tittade barskt på mig och sa;
”Lotta sluta nu. Dags åka hem!”
Dessvärre hade hon inte helt rätt. Det var nån timma kvar innan det var dags för mig att åka hem igen.
Så hon gick i väg med riktning gungställningen och så var en mössa på vift från nåt annat barn så jag var tvungen att ägna mig åt annat.
En stund senare skulle jag ställa undan två av våra sparkcyklar… av nån underlig anledning är de mycket enklare att ta ut än att ställa in för våra barn. I taket i förrådet har vi nåt så modernt som ”känsellyse” vilket betyder att det bara lyser om man kliver in där med ordentliga rörelser.
Lite snabbt o resolut stormade jag in med cyklarna och utlöste därmed lyset. Då hör jag en liten röst i ena hörnet ”Ojdå… här kommer du!”
Och där sitter fröken Äppelnjutare i mörkret med en hel hög äpplen omkring sig.
Förbjuden frukt smakar uppenbarligen allra bäst.

24
Sep

För en tid sen valde jag att göra mig av med min fasta telefon.
Jag upptäckte att jag aldrig använde den att ringa från och den enda som fortfarande ringde på den var mamma.
Eller det var inte sant… det var mamma och en hel skrälldus med telefonförsäljare.
Som jag, blåögt nog, trodde att jag skulle bli av med i o med att mitt 0583-nummer tillhörde historien.
Ja inte mamma då givetvis. Henne behåller jag mer än gärna.

Men min dröm om en telefonhimmel fri från idoga påringningar rörande allt från tandborstar till barnhemsbarn föll pladask till marken.
Rätt fort. Och med besked.
För det som man fått på hemtelefon har man ju ändå missat de timmar man varit på jobbet eller utanför ytterdörren av andra orsaker. De gångerna har påringningarna bara blivit en liten notis om ytterligare ett missat nr på en display.

Nu min själ ringer, signalerar och durrar det i fickan eller handväskan oupphörligen.
Det börjar bli som en sån där ljudridå som ständigt låter så att man nästan inte ens märker när det ringer ”på riktigt” längre.

 

Men så häromdan fann jag den…
en liten sån däringa app som skulle blockera alla försäljarnummer. För bara 9 ynka kronor.
Det kan det va värt tänkte jag och laddade ner.
Bara för att upptäcka att det…. inte fungerade.
Så utomordentligt charmerande.
Lurad igen då. Får bara bocka o tacka för att ni hade godheten att bara skinna mig på småmynt.

Och det är väl fortfarande som det alltid varit med reklam;
om det låter för bra för att va sant så är det troligtvis just vad det är.

23
Sep

En enda ledig söndagseftermiddag på sketalänge hade man och va gjorde man då?
Jodå man passade på att planera upp den där trivselkvällen man ska ansvara för till kollegorna på torsdag kväll.
Helt gratis och utan tidsersättning valde man att göra det en eftermiddag när vilken Svensson som helst inte skulle kröka på stortån i arbetsväg utan att kräva rejäl OB-ersättning för´t.

”Men det tar ju inte så himla lång tid detta”
tänkte jag i vanlig ordning och drog iväg för att fixa.
Och det hade det troligtvis inte gjort heller….
….. om det bara inte hade varit så förbaskat roligt !!!!

Så det som kunde tagit en kvart tog i stället nästan två timmar.
Men nu är allt klart inför torsdan och kollegornas stora test så vad spelar det då för roll att middan blir lite försenad….

….. och skulle det nu vara så att någon kollega oroar sig pga denna bild så kan jag lova att dessa jyckar har inget (eller i alla fall väldigt lite) med
aktiviteten på torsdag att göra……

 

 

22
Sep

I dag är det nog dags att klara av ett måste.

Det finns ju en del såna i livet.
De flesta måstena är såna som kommer med jämna mellanrum och de kan va nog så knöliga o tradiga men de brukar oftast kunna fixas undan med lite ork, tålamod o tid.
Alla måsten är dock inte så enkla.
Det finns de måsten som tar mer tid, möda o engagemang.
Såna måsten tenderar dessutom ha den dåliga smaken att de kanske aldrig kan ordnas till.
De är äckligt förutbestämda och man kan hoppa jämfota i ilska hur mycket man än vill över det.
Man kan fan hoppa tills man hoppat ihjäl sig. Det där stutsandet har inte ändrat på nåt.
Eller för all del sätta sig i ett hörn o bara blunda.
Blunda så hårt man kan och bara hoppas att när man väl behagar öppna de blå igen så ska allt va som vanligt. Den taktiken hade varit för j-a skön…. om den nu bara funkat.

Misstänker starkt att den inte gjort det.
Jag får facit i dag.
Och skulle det visa sig vara så så lovar jag höra av mig så kan vi alla krypa upp i hörnen och blunda oss blinda.
Jag har förpaxat ett mysigt hörn… för jag kommer säkerligen bli sittandes ett tag!!!

20
Sep

60 minuter kan se helt olika ut.

Dels kan de visa sig som oceaner av ögonblick som genomlids i nåt halvapatiskt tillstånd.
Aka ”miljöutbildning i Askersunds kommun”.

Eller så kan de vara uppdelade i tre 20-minutsperioder i ett hiskeligt tempo med täta och trevliga avbrott för värmländskt måljubel.

…… ja men man kan ju alltid hoppas.
Och efter att ha genomlevt det ena under eftermiddan så är det inte mer än rätt att man ska få ta del av det andra!

18
Sep

upptäcker vad man skulle kommit ihåg och påminns om det man önskar man kunde glömma bort.
Det är lite synd.
Jag tror att min Alzheimer och jag skulle kunna ingå ett perfekt förhållande om vi bara fick möjlighet.

16
Sep

Det är nåt med åldern.
Jag vet att jag sagt det förut… att upprepa saker hela tiden är förresten också helt klart ett ålderstecken… men det är nåt som händer med en när man blir lite äldre.

För en sisådär femton – tjugo år sen hände det att jag tyckte att lyckliga slut var tradiga och tjatiga och jag kunde bli överlycklig över en film som skiljde sig från mängden och bjöd på ett slut där de unga kära inte fick varann. Det där har jädrar i mig gått över. Och det med besked.
Därför kunde jag nöjd och lycklig lämna Folkan i kväll i trygg förvissning om att Jonas Karlsson återigen lyckades i kärlekens alltid lika tilltrasslade labyrint.

 

Om det nu, mot förmodan, var nån som tvivlade på att han skulle lyckas med det. Jag kan i alla fall inte själv se nån rimlig förklaring till varför han inte skulle göra det.

Så därmed får man tacka herr Karlsson för hans goda omdöme att återvända till bioduken. Det var ju trots allt ett tag sen han befann sig där.
Nu finns det dock ingen som helst anledning att låta oss vänta lika länge till nästa gång.
För kära återseenden känns fortfarande lite överreklamerade. De kanske inte blir en soft spot i det Erikssonska hjärtat förrän om ytterligare några år.

Vi får ta en sak i taget.

16
Sep

…. och då gäller det att börja förbereda sig.
Vissa gör det genom att skriva långa önskelistor.
Andra genom att bläddra runt i resekataloger för att boka utlandsflyget.
Någon har för länge sen beställt en uppsjö med julkort av säljande skolbarn.
En o annan är redan på det klara med exakt vilken gran som ska nallas i grannens skog.
Själv ska jag nu skrida till verket för att undvika ett sammanbrott.
För jag är rädd att den redan enerverande reklamhögen kommer nå oanade dimensioner när julklappshysterin förväntas drabba oss alla.
Och ska man nu ändå ha lapp på luckan så ska det väl va med stil och eftertryck…. så därför funderar jag på nåt i stil med detta;

15
Sep

Ibland känns det gött att få bli lite påmind om en annan tid.
Det är så lätt att i vardagslunken glömma bort att man inte alltid är… eller i alla fall har varit… en präktigt medelålders arbetstagare som varje dag snällt infinner sig på sitt jobb tre minuter innan arbetsdagen startar.

Nix minsann.
Det fanns allt en tid när Murklan inte alltid satt och va foglig och snäll.
Problemet är bara att det var en tid sen.
Och att man – i ärlighetens namn – kanske inte vågade ägna sig åt så där värst mycket huliganande eller rockerlivande.

Nej… det handlade nog egentligen om lite mer blygsam smygupproriskhet mot oskrivna sociala regler. Fåniga oskrivna regler dessutom. Som att vi alla skulle ha ett totalt obegripligt latinskt ordstäv som ledstjärna. Och inte en jävel visste innebörden. Knappt ens den som ståtade med själva citatet. Några månader med sånt och rebellen kom fram. Och därmed också citatet ”Ad Vegrikos per Latinos”.

Nu fick nog inte min rebelliskhet något direkt genomslag.
Det blev till o med så lite folkstorm runt det att jag själv glömde bort det. Tills häromdan.
När en trevlig människa påminde mig om det!
Flera år senare så kom han fortfarande ihåg just det.
Det betydde inget då.
Och det betyder inget nu.
Men ihågkomsten betydde verkligen en hel del.
Den värmde ett obstinat litet hjärta.

13
Sep

Första morronen på hela veckan när väckarklockan inte behöver börja skrälla förrän efter klockan sju. När man till och med vågade sig på att tänka tanken att man kanske kunde få möjlighet att behagligt vakna till av morgonsolens strålar.

Det är då mitt undermedvetna uppenbarligen väljer att bearbeta det som mitt medvetna kämpar arslet av sig att undvika.
Det är faktiskt inget jag behöver!
Och definitivt INTE klockan fyra på morronen.
Lite samarbete hade varit på sin plats kan man tycka.

Så därför kära undermedvetna är denna bild tillägnad just dig och bara dig.
Du får dessutom en fot-fuckyou. För jag råkar veta att fötter är det värsta du vet. Ska du välja en motståndare kan det va bättre att välja en som inte känner dig fullt lika j-a väl.

12
Sep

http://www.expressen.se/nyheter/bilen-forsoker-kora-pa-flyktingbarn-i-alvdalen/

Ibland tror jag fanimig att vi skulle behöva genomlida ett krig.
Eller jag tror att vissa vuxna människor skulle behöva känna av ett hårdare liv än sitt trygga lilla Svenssonliv. Ett riktigt helvete som gjorde det omöjligt att befinna sig i det här landet. När flykt var det enda alternativet som återstod. Då vore väl ändå en liten käck biljakt en piffig liten krydda i tillvaron?!?!
Vill du ha det piffigt utan helvete och landsflykt?
Jo men du det går att ordna.
Roffe Saab kan behöva genomgasas ordentligt…. och Älvdalen verkar ju vara en idealisk plats att göra´t  på!

09
Sep

Två filmer på en o samma kväll.
Den ena i en biosalong, bekvämt tillbakalutad i salongsmörkret.
Och den andra hemmavid. Om möjligt än mer bekvämt men ideligen reklamavbrutet då det var tv fyra som stod för kalaset.
Två filmer med totalt olika karaktärer.
Först senaste Hamilton där herr Persbrandt springer runt i vältrimmat kropp och slår folk lite gula och blå eller bara totalt stendöda.
Sen det brittiska dramat Breaking and Entering där Jude Law trasslar till sitt redan trassliga liv genom att trassla in sig i lakana med den undersköna Juliette Binochet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En liten lagom hunkfight mellan två riktiga bad boys sådär på lördagskvällen.
Om det nu bara inte vore för en grej.
Persbrandts totala ohunkighet. Karln har ju aldrig varit nåt hunkig. Och inte gjorde hans tillfitning nån positiv inverkan på det heller. För att inte tala om frisyren. Vem i helvete var det som sattes att styla inför återkomsten av Hamilton på film?!? Inte ens i de blodigaste stridsscenerna kan jag sluta att sitta och glo på Mickes lugg som ligger som gigantisk adventsmossa, dock ej i vitt, i panntrakten. Rejält inflottad dessutom för det spelar ingen roll hur fort han än springer eller kraftigt han än sparkar så ligger vartenda hårstrå fixerat.

Nej säga va man vill om britterna men de vet hur man får till en ordentlig förförarfrisyr.
Och om det nu bara krävs lite trassligheter för att mister Law ska bli till sig så är han välkommen hit och trassla vidare. Yes indeed.

08
Sep

Efter en tur ute på byn för att beskåda rallybilarna som invaderat infarten till hemmet så inser jag hur hjälplöst lättlurad jag gått och blivit.
Eller om det kanske bara är så att jag inte riktigt fattar längre.
Vet inte vilket av det som är att föredra… kanske ändå det första. För lite blåögdhet låter liksom mycket yngre än vad trögfattande gör. Så jag går på alternativ nummero uno i det här fallet. Helt klart gör jag det.

Anledningen att jag blivit förd bakom ljuset denna gång var meteorologansvarige på Aftonbladet.
Jag är inte säker på vilka typ av ämnen eller kurser man ska ta för att kunna titulera sig meteorolog men jag är helt klart övertygad om att AB:s person på posten inte helt uppfyller kvalifikationerna.
Han/hon påstod igår att det denna lördag skulle bli läge att ta årets sista utomhusdopp.
Nu har jag ju inte ens tagit det första så jag tänkte att jag skulle passa på att ta de båda doppen i ett och samma liksom. Så gårkvällen bidde en enda lång uppladdning med packande av badväska och bikinilinjesuppiffande för att mötas av en småkylig och blåsig lördag.

Tack för den du. Hyggligt värre.
Men jag tror minsann det finns en klubb för er som lyckats.
Hör av dig om du vill bli medlem i denna växande skara. Jag har tillräcklig stor självdistans att jag kan bjuda på att hänvisa dig rätt.
Samt tillräckligt stor självdistans att jag kan glädja mig lite åt att de dessutom bemödat sig med fixa små pins att stoltsera med. För än så länge är det kanske en bedrift att lyckas lura upp mig på läktarn.
Så passa på alla intresserade.
Snart är det så enkelt att det inte längre är nån sport.

 

06
Sep

Idag hade jag den stora äran att göra det igen!
Jag fick vika undan för en sån där alltigenom överviktigt sysselsättningskrävande man. Och då är det bara att inse att om det så skulle röra sig om en akutsituation i grannskapet så finns det INGENTING som kommer i närheten av hans dödsviktiga uppdrag där med grästrimmern. Framförallt inte sju små barn som ska sövas utomhus 25 meter därifrån.

Inte utan att man nästintill blir lite oxtokig där o då och har lust att slita trimmern ur hand på honom för att placera den i en lämpligare gren än dikesgrenen.
Nu ska det i ärlighetens namn tilläggas att det fanns nåt som kunde få honom att upphöra med detta så livsviktiga uppdrag.
En kvart efter min förfrågan och därmed också en kvart med en del hyssjande, vyssjande, pyssjande och lite svavelossvärande i det tysta så inföll ju nämligen hans matrast.
Och tänk den fanns det inget som kunde stoppa.

05
Sep

En knapp vecka in i september.
Sommaren är ofrånkomligen förbi… när jag drog iväg till jobbet i morse vid kvart i sex var det fortfarande mer mörkt än ljust och nästan varje morron är det långbyxorna som vinner kampen framför de mer korta varianterna. De få gånger som solen är vänlig nog att skina mer än en halvtimma får man nästan panik i jakten efter att suga ut det sista värmen ur den.
Den här sommaren värmde mig inte direkt…
vare sig kroppsligt eller andligt. Kylan genomträngde dessvärre det mesta och jag insåg rätt snart att envis kyla inte frambringar några positiva sidor i min karaktär. Det har varit ofrivilligt men sällan vackert. Kanske går det att lära av… även om jag tvekar över om jag vill hamna i en situation där läxan ska löna sig. Förhöret får nog ställas in tror jag. Det är nog bäst så. Skulle nog ändå inte våga lyfta pennan från skrivbordet i nåt försök att prestera.

När glädjeämnena inte, i likhet med nederbörden, står som spön i backen får man vara tacksam över sin förmåga att glädjas med andra. Som lyckan över att äga en galet go liten hundvalp eller när små små (ack så ovackra) fågelungar kläcks i grannarnas undulatbur. Eller en framgång på ett olympiskt mästerskap.
Och när sommaren i sitt sista andetag väljer att bjuda på en fantastisk dag / kväll i Vidingsjö utanför Linköping då kan man nästan ana ett hopp igen i allt det mörka. För mäster Lars han vet att blanda mörker, dysterhet, skönhet och hopp;

”Ska jag dö ska jag ha levt
och inte bara hukat mig för världen.”

 

YouTube Preview Image

 

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu