Archive for the ‘Soffsportande’ Category

24
Dec

Det är sällan jag brukar tacka kvällsposten i allmänhet och Expressen i synnerhet.
Men det är jul o då ska man va extra snäll så idag på självaste julafton ska jag göra det.

Bock o Tack för era Sportjulnötter på 20 frågor.
Julstressen fick definitivt och skoningslöst stå åt sidan när det vankades frågesport i favvoämnet.
Av resultatet att döma är jag nu färdig med år 2012.
Alla de viktiga frågorna som verkligen gällde nåt prickade jag in.
Att ni sen envisades med gäspframkallande frågor om den inhemska allsvenskan kan jag inte göra så mycket åt. Eller den om Fredrik Ljungberg o nån avslutad idrottskarriär. Där råkade jag gissa rätt när jag chansade på Japan. För det är väl där han har.. eller bör ha befunnit sig de sista tio åren.
Sen han hade mage att ge sig på Mellberg på den där livesända landslagsträningen.
Japp.. jag erkänner glatt att jag såg det. Live!
Jag har blivit kallad nörd. Och jag har alltid i min enfald tagit det som nåt positivt, sträckt på ryggen och tackat saligt.

Men skit i kalsongnissen nu.
Frågan om urinerande i simbassänger under mästerskap den satt i alla fall som en smäck.
Självklart kryss på Lochte och jag kunde inkassera mina nitton poäng.
Mer såna smaskiga detaljer önskar jag mig i julklapp från mitt tv-sports-soffhörn.

För att jag nu inte ska på nåt vis känna mig ifrågasatt i mitt ställningstagande i konflikten Ljungberg/Mellberg så tänker jag nu lägga upp en bild på den som hyser mina varmaste sympatier.
Bara för ren information. Inte alls för att jag på nåt vis tycker bilden är tilltalande.

 

11
Okt

Jag var inte gammal när jag första gången låg under soffbordet hemma i föräldrahemmet och undrade vad det var pappa var så upprörd  och exalterad över i tv-soffan.
Det visade sig vara Wimbledontennis och jag kan såhär i efterhand tänka mig att nåt av mina äldre syskon satt bredvid och fick sig en liten lektion i den nobla sportens regler och termer. Det var nog inte egentligen menat för mina öron men jag lyckades väl på nåt vis ta åt mig det hela och blev redan där och då det som jag så ofta blir kallad; sportnörd.

Det var över trettio år sen.
Och under de trettio år som gått sen dess så har jag fått äran att växa upp med kunniga och engagerande kommentatorer som Sven Petersson, Bengt Grive, Arne Hegerfors, Tommy Engstrand, Staffan Lindeborg och Bosse Hansson. De har lärt mig otroligt mycket och guidat mig genom många härliga idrottsupplevelser. Sällan har jag funderat över deras åsikter om saker utanför frågan huruvida det var offside vid förra avblåsningen eller om utvisningen var korrekt dömd.

Deras åsikter vid sidan av skidbackar, gräsplaner och idrottsarenor har varit oväsentliga.
På grund av att de varit professionella nog att inte blanda in dem i sitt kommenterande.

Tack  o lov visar det sig nu.
Nu när Bosse Hansson väljer att dra varenda afrikansk spelare över en kant och tycka att de ”alla har samma spelstil” oavsett vart på den afrikanska kontinenten de är fostrade.
Så mycket för den fotbollskunnigheten herr Hansson.

Sen har Bosse varit tyst angående sitt ”svarting”uttalande.
Han har inte på nåt annat vis försökt sig på att förklara sig eller ursäkta sig.
Men det har han ju inte heller behövt när ärrade kollegan i form av Tommy Engstrand skulle debattera i Hanssons sak häromkvällen.
Under hela debatten gav Engstrand en känsla av avsaknad av respekt.
Respekt för den generation som han tillhör och förståelse för att ”det härliga fyrtiotalets” normer och värderingar hänger med i hans och Hanssons generationstänk.
”Mobbningen var annorlunda på den tiden.
Var man kraftig så var man Tjockis”.  Säger Engstrand och får nåt längtansfullt i blicken.

Och jag tror bara att jag vill spy.
Spy av besvikelse över trångsynthet.

Men kära Hansson, Engstrand, Hegerfors och alla andra ryggdunkande sportkollegor som håller varandra bakom ryggen….
Välkomna in i 2010-talet.
Där RESPEKT inte uteslutande och enbart betyder att man ska respektera den äldre generationen.
Här handlar det om att respektera kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder.
Kanske lite mycket att hålla ordning på när man kommit upp en bit i åren….
Så pensionering vore nog ett klokt alternativ. Och se där hjälpte ju AIK till en bit på vägen.

 

20
Sep

60 minuter kan se helt olika ut.

Dels kan de visa sig som oceaner av ögonblick som genomlids i nåt halvapatiskt tillstånd.
Aka ”miljöutbildning i Askersunds kommun”.

Eller så kan de vara uppdelade i tre 20-minutsperioder i ett hiskeligt tempo med täta och trevliga avbrott för värmländskt måljubel.

…… ja men man kan ju alltid hoppas.
Och efter att ha genomlevt det ena under eftermiddan så är det inte mer än rätt att man ska få ta del av det andra!

13
Aug

Kanske någon flitig bloggläsare kan dra sig till minnes vad jag hävdade redan de första dagarna på det Os som vi nu lämnat bakom oss?
Att de här spelen skulle (precis som alla andra spel de senaste årtiondena) hålla på långt efter att den olympiska elden falnat.
För det är nu som fas nummer två tar över.
Analyserandet av blodprover och kiss-tester.

Och själva spelen har inte ens 24 timmar på nacken förrän en av spelens krönta mästarinnor visar sig ovärdig alla hyllningar.
Den finlemmade vitryska kulstöterskan Ostapchuk.

Vem i hela fridens namn hade kunnat ana nåt sånt?
Den lilla tösen knaprandes anabola sterioder. Tänka sig.
Så nu får en guldmedalj i Vitryssland packas tillbaka i det flotta etuiet för att transporteras till nån som förhoppningsvis är den mera värdig. Får hoppas att den goda Valerie högtidligt klättrar upp på sin köksstol där hemma när paketet levereras, letar fram den nyzeeländska nationalsången på Spotify och ber nån när och kär att hissa fanan därutanför medan sändebuden hänger den om hennes hals.

Ibland är det inte kul att ha rätt.
Emellanåt gör det faktiskt till och med lite ont.
Men mest ont gör det nog ändå att veta att man förmodligen inte sett det sista av fröken Ostapchuk. Inte för att jag på nåt vis planerar att bege mig till Vitryssland inom en snar framtid utan för att de alltför tillåtande dopingreglerna säkert gör det möjligt för henne att finnas i lineupen på nåt kommande Os, Vm eller Em.

Det är i dessa stunder man extra får beundra de atleter som inte tar den lätta vägen.
För jag vill i min blåögdhet fortsätta att tro att de inte bara finns, utan även att de utgör den stora massan och att det är de som åker fast som är undantagen från den rena regeln.
Man får beundra dem inte bara för deras ork att tävla mot eventuella fuskare,
utan även för deras förmåga att undvika att stöta kulan i bakhuvudet på de fuskare som återkommer.

11
Aug

Bara två dagar kvar av dessa olympiska sommarspel.
Än kan, och ska, medaljskörden utökas ytterligare.
Men det kan bli lite läge att summera spektaklet, som min morfar skulle ha kallat det hela.

Jag börjar så smått inse att jag börjar bli alltmer lik min underbara morfar som med sin lagoma dos av cynism betraktade sin omgivning på ett jordnära och humoristiskt sätt.
När jag föddes hade han redan fyllt 71 år men jag är glad och tacksam att han fick leva ett långt liv så att vi hann få många år tillsammans. Båda mina söner hann födas och bli uppvisade för hans granskande ögon. De godkändes båda två…. trots att han till en början frågade mig om det inte hade varit roligare med ”en av var sort?” när jag ringde honom från BB och berättade om den yngstes ankomst i denna värld. Det krävs lite år på nacken för att våga säga det där som alla andra förmodligen också tänkte.

Nu skulle det ju dock inte handla om morfar.
Utan vi skulle ju summera.
Mitt medaljtips innan det drog i gång var åtta medaljer. 1 guld, 2 silver, 5 brons.
Två dagar kvar har den svenska truppen kommit upp i sju medaljer och så vet vi att vi snart kan kassera in en handbollsmedalj. Det skulle väl sluta på åtta då. Ja där ser man!!  :)

Sen får man väl bara tacka sin lyckliga stjärna att man inte var tvungen att dessutom gissa kring vilka halsar de där ädla metallerna skulle dingla.
Även jag hade ju trott att det i alla fall skulle bli en medalj i simbassängen och då till Sjöström.
Att Alshammar inte skulle klara det kändes givet redan på förhand. Skada eller inte skada så tror jag inte hon hade klarat pressen. Det är nåt speciellt med Os, tryck och Alshammar. Det har förut bevisat sig inte fungera och jag tror det gått troll i det. Lika bra att nacken krångla så hon i alla fall kunde lämna London med ett nederlag pga yttre faktorer och inget annat. Ge nu upp bara. Snälla.
Vill inte tvingas va med om fler bittra simtårar i Rio.

Skador och sjukdomar ja… det är som vanligt på ett Os.
Aldrig annars pratar vi så mycket om folks tillfälliga febertoppar, trasiga ledband, spökande ljumskar, förkylningar och krassliga magar.
I år fick vi även uppleva hur en medaljfavorit föll bort på grund av tramp.
Det var i alla fall lite nytt och fräscht i sjukrapporterandet, men inte desto mindre surt.
Stackars Rolf-Göran.
Och därmed höll den svenska fanförbannelsen i sig.
I Sydney var det Anna Olsson som fick äran… och därmed inte lyckades i paddlandet.
I Aten var det Frölanders tur. Nu deltog han bara i lagkappen men utan framgång.
I Peking var Christian Olsson den som bar fanan och ja… nej… det gör för ont.

Så kära SOK…. om fyra år när det drar ihop sig för att klura ut vem som ska få uppdraget nästa gång det ska tågas in på Maracanâstadion, välj nån som ändå inte har nån chans. Typ… Alshammar kanske?!!?

Men vem är jag att raljera?
Jag som både före och under dessa spel har hånlett var gång det svenska herrlaget i handboll kommit på tal. Det är bara att erkänna att den där åttonde medaljen var en oväntad överraskning.
Vi verkar alla lite överraskade och tagna på sängen.
Glada och uppsluppna känns det som i fornstora dagar.
Kvällstidningarna och Svt tävlar om vem som bäst kan påminna om hur många missade handbollsguld vi som nation har i bagaget. Kändisar och ickekändisar ska nu tippa slutresultat.
Och hela min blåögdhet protesterar högljutt. Låt oss nu få avnjuta en handbollsfinal och va nöjda i stället. Utan några favorittankar som ska spolieras.
Det räcker så bra om gubbarna på plan är sugna på mer än silver.
En sak finns i alla fall som talar FÖR de svenska.
Inte en handbollshand kom i närheten av den svenska fanan på invigningen.

07
Aug

En gång i en bil mellan Askersund och Åmmeberg tog jag ett livsbeslut.
Bilen rattades av en riktig golfentusiast och det visade sig snart att de övriga medpassagerarna i bilen också tillhörde detta heliga brödraskap.

Målet med vår resa var nu inte Åmmebergs golfbana… eller Mecka om man skulle försöka tyda de exalterade medresenärerna. Men det hindrade inte att vi hann med att köra en extra sväng förbi banan bara för att de tre skulle kunna sitta där i bilen och blicka ut över de vita vidderna och längta efter töväder och gröna greener.

Det var väl nånstans där, när de upprörda rösterna upphört och längtans eftertänksamma tystnad lagt sig i kupen, som de insåg att jag inte sagt nåt på ett bra tag.
Tre par ögon vändes mot en.
Och det var då som förvandlingen skedde.

Tre fullständigt normala kollegor gick i ett huj från att vara just normala kollegor till att bli tre stycken uppeldade predikanter vars enda livsuppgift tycks vara att rädda den stackars förtappade själen som råkat korsat deras livsväg.
Det var inte utan att man kände att ”här har Jehovas vittnen nåt att lära”.
Nu lyckade jag väl lite lagom svävande humma nåt när de tyckte att det var dags att börja ta fram almanackor och boka in tider att ta med mig ut på nån ranch, eller va det hette, för att prova på.
Och så fick jag in en kontring i stil med ”men hur kom det sig att ni börja?” samtidigt som jag lite fint påminde om att mötet vi var på väg till snart skulle börja.
Tror att det kallas undanmanöver och avledning eller nåt sånt på militäriskt språk och trots att jag aldrig varit i närheten av Lottakår, repövning eller mönstring så har man väl helt enkelt bara snappat upp en del genom livet.
Vad det än kallas för så lyckades det i alla fall.

Vi kom iväg till mötet och när det var dags att återigen vände in till Askersund så gjorde jag nästa taktiska manöver.
Jag böt bil.
Till en där kollegorna INTE spelade golf. Jag ville inte utsätta mig för ett återbesök på golfbanan.
Och så tänkte jag ”aldrig i hela mitt liv”.
”Aldrig att jag börjar spela golf”. Inte för att det inte verkar jättekul. Och nyttigt är det säkert också. Utan bara för att jag vet att om jag skulle åka ut till den där banan och prova på att slå några bollar så skulle jag aldrig kunna släppa klubban igen. Man kan säga att jag är medveten om att jag skulle bli en golfoman på två röda. Jag är med andra ord nykter golfoholist.

Däremot kan jag uppskatta sporten golf. På avstånd.
Tycker det är riktigt fascinerande att se hur människor under stor press lyckas prestera med de där små envisa bollarna som emellanåt tycks studsa lite hur de vill.
Man har ju ändå vågat sig på att försöka bemästra minigolf nån gång var sommar, så lite hum har man ju. Jodå.

Därför kan jag förstå hur tungt det måste kännas för de riktiga golfivrarna som inte bara tycker att deras sport är en motionssysselsättning utan en riktig sport, värdig en plats på det olympiska sommarprogrammet.
Vad tänker de när de tvingas titta på brottning?
Tre perioder a två minuter med knuff, buff o kuddinkastning.
Det är ju för sjutton va våra femåringar på jobbet gör var gång de blir lite rastlösa!
Jag har aldrig fattat att det är meningen att jag ska uppmuntra detta utifall att vi har en framtida olympisk segrare ibland oss. Nej jag har undanmanövrerat med legobyggen, trolldegsbakning och utskickning på gården.
Det är nog läge att tänka om.
Men inte hos mig. Jag hävdar fortfarande (trots Os-brons till Sverige) att brottning, i den form den nu har, inte hör hemma på det olympiska programmet.
Och skulle golfsporten bara skicka rätt personer med förmåga att övertala till IOK-mötena så lovar jag att det bara är en tidsfråga innan vi kan kora olympiska mästare i småbollsputtning.
Jag kan bidra med tre namn.

05
Aug

Det här med tur med marginalerna brukar jämna ut sig.
Det hävdar i alla fall ärrade sportjournalister ofta.

Londonspelen har nu nått halvtidsvila.
Utan nån direkt vila att tala om.
En kort natt att smälta ännu mer brittiska framgångar och ännu fler svenska fjärdeplatser och ”silver-som-nästan-var-guld”.

Vad gäller britterna först o främst.
Det är i stunder som dessa som ens värdegrundstänk lite skakar i grunden.
Jag vet att tanken är vacker att vi ska glädjas med andra. Och visst är det kul för hemmanationen, men det får väl ändå va liiite måtta på det? De har ju trots allt lite gäster på plats som också skulle vilja få lite nationell glädjeyra.
Men det som bekymrar mig lite mer är tanken på hur det lät för fyra år sen.
När det var i Kina som spelen gick och det var kineserna som var så framgångsrika.
Hur många röster om otillåtna substanser höjdes inte då?
Men nu är det Storbritannien som står för värdskapet och då är det annat ljud i källan.
Och detta till trots att de på startlinjen i herrarnas 100 meter har en löpare som ”plötsligt” lyckats få sin dopingavstängning upphävd.

Okej. Tiga kanske ändå är guld.
Men då gäller det att komma ihåg det även om fyra år när brassarna ska triumfera i Rio.

Men Rio är fyra år bort.
Det struntar vi i nu och tar tag i Londons andra halvlek.
När sportgudarna äntligen ska börja betala igen till ett medaljtörstande svenskt folk.
Centimetrar och sekunder ska äntligen gå blågul väg.

Det tycker jag låter skitbra nu när;
handbollen ska till att avgöras. (Chris Härenstam har ett underbart inflytande på det mesta)
Anna Laurell ska upp i boxningsringen.
Kanoterna ska i vattnet.
Brottargrepp ska fattas.
Bommar ska hoppas över och ligga kvar.
Seglingar ska avslutas.
Dressyrer ska utföras.
Och varför inte rivstarta denna halvlek med en praktsmäll i den kvinnliga maratonen.
I min värld vore det riktigt stort att få se en svenska på medaljpallen.
Och då gör det inget om det är på bronsplats.
Med en marginal på nio tusendelar… (om nåt sånt ens existerar?!!!)

04
Aug

Vi som följer SVT:s sändningar från London har nu hört det ett otal gånger från olika kommentatorers sida. Om svenskar som inte är på plats, trots att de faktiskt presterat så pass bra före spelen att deras medverkan hade varit befogad.
Några framtidslöften hade för framtiden mått gott av ett spel som förberedelse för Rio om fyra år.
Andra hade till o med klarat den gräns som den olympiska kommittén satt upp men nekades ändå en Londonbiljett.

Årets Os-trupp tillhör de mindre på många olympiader.
Allt på grund av SOK:s högt uppsatta deltagarkrav. Har till o med hört uppgifter om att kravet varit en plats bland de åtta främsta, men det låter ruskigt högt.
Klart är i alla fall att det hemma i svedala sitter svenskar som inte fått en chans att vara med på ett spel där deras resultat visar sig kunna räcka till olympiska finaler.
Och jag kan bara ana vad de känner när de inser detta och när de även läser resultatlistor från andra idrotter.

Ty nålsögat verkar vara betydligt vidare vad gäller vissa andra idrotter…
Om du som lag kvalificerar dig i en stor lagsport behöver du uppenbarligen inte vara orolig för SOK:s invändningar. Oavsett om både de och alla vi andra vet att skrällchansen är minimal.
Har du o dina simkollegor däremot uppnått kraven för IOK så ska du inte räkna med att ni får beträda nån startpall.

När jag hörde om detta innan OS så var min första tanke; ekonomi.
Klart som korvspat att även den svenska olympiska kommittén tvingas till åtstramningar.
Nu är ju jag ingen ekonom men……
vi skulle kunna prova oss på ett litet räkneexempel ändock.

Kalle o Pelle vill åka till London för att simma tillsammans med sina vänner.
Vännerna är redan kvalificerade individuellt till mästerskapen så kostnaderna för deras resebiljetter och uppehåll är redan budgeterade. Möjligtvis kan det va så att Kalle o Pelle behöver ha med sig nån respektive tränare för att klara uppdraget men förbundsfolk finns redan medräknat i budgeten.
22 bollspelande damer vill också jättegärna åka till London.
De behöver ha med sig förbundskapten, tränare, massörer, läkare etc. så det bör göras upp en liten budget även för dessa.
Vilka kan åka till London billigast?

Nu är det inte bara i ekonomi som mina talanger brister utan även till viss del i geografi,
men ligger inte London rätt nära Sverige?!!?!
Kanske till o med så pass nära att det rentav varit befogat att passa på att skicka lite ”coming stars” för att få känna på ett olympiskt tryck.
En liten investering inför Rio.
Rio ja…. det ligger väl så långt bort att vi bara kan ha en handfull personer på plats.
Hoppas ekonomin räcker så att det inte enbart blir SOK-delegater och kungligheter bara,
det vore ju kul att få se en o annan blågul idrottsutövare också.

01
Aug

Denna sommar måste ha varit underbar.
I alla fall för rubriksättare på kvällstidningarnas löpsedlar;
Springsteen konkurrerade ut Atkinsmetoder och LCHF-dieter.
Kändisskilsmässor tog över istället för tips om fettfria grillbuffer.
Öländska sommarvinkningar lämnade ingen plats åt plattmagsövningar.
Vädret som det gått att skriva kilometervis om och så bedrövade eller härliga OS-nyheter blev, föga förvånande, viktigare än bilder på valkar och gäddhäng.

Och vi inser att vi klarar oss ju faktiskt ändå utan de där fitnessrubrikerna.
Skulle det sen vara så att någon känner sig på tok för tung har jag ett bra tips på hur man kan vända psyket i just detta fall. Det finns nämligen ett busenkelt sätt att som överviktig i ett litet tjillevipp känna sig minst i hela världen;
1. välj en tillräckligt hög häst så att du inte kan ha fötterna i backen samtidigt som du sitter på den
2. ta dig upp (här glömmer vi allt va stilpoäng heter och drar oss inte för att ta hjälp av medmänniskor, bänkar eller stabila soptunnor)
3. placera dig med hästen i ett dike med saftigt gräs
4. försök övertala hästen att den inte ska äta av det saftiga gräset
5. ta hjälp av tyglarna för att övertala hästen att den inte ska äta av det saftiga gräset
6. ta hjälp av tyglarna och benen för att övertala hästen att den inte ska äta av det saftiga gräset

Jag lovar att du rätt snart, i det där diket, kommer känna att du inte har tillräckligt med tyngd för detta.

Därför känns en medalj i fälttävlan så tung.
Dag ett ska du få mer än ett halvt ton att röra sig i takter och riktningar som DU är intresserad av.
Dag två ska ett tjugotal hinder skuttas över på tio minuter, utplacerade i kuperad terräng utmed en slinga om en halvmil.
Dag tre är det slutligen ännu mer hinder som ska forceras. Utan att de trillar.
Allt detta framför ögonen av tusentals icke tysta åskådare.
Allt detta på hästryggen. På en häst som förmodligen bara skulle vilja stå i ett dike med saftigt grönt gräs.
Därför skulle hon haft en medalj i 800kilosklassen.
Den där lilla taniga fröken. Hur hon lyckas få underbara Wega från dikesätningen är ju en gåta.
Men lyckas gör hon tydligen.

I tre hela dagar lyckas hon. Till punkt o pricka.
Tills sista hindret. Och kan en bom falla på olika sätt så föll den här tungt. Rejält tungt.

30
Jul

Ett sommar-Os varar i sexton dagar.
Är man inte sportfanatiker och irriteras över hur idrotten tillåts fläka ut sig i tv-tablån kan jag tänka mig att det är en rätt lång tid.
Eller jag kan nästan sätta mig in i det.
För en annan är sexton dagar sketakort i detta sammanhang.
Man törs knappt blinka så är det över.

Men i år känns det som om detta kommer ta ännu längre tid.
För när atleterna lämnar simbassängen, cykelsadeln, kastringen och brottarmattan så väntar nästa spännande ”tävlingsmoment”; kissandet och blodprovstagandet.
Sen får även vi sportnördar känna på hur det känns att vänta.
För det kan ta tid innan de officiella resultatlistorna är spikade och medaljerna skickats runt till de rättmätiga medaljörerna.

18
Maj

Då var det över för denna gång och pinsamt nog redan i kvarten.
Det är bara att inse att det råder nån typ av förbannelse i kombinationen Tre Kronor och hemmaplan.
Sen kan vi på pappret ha betydligt bättre lag än våra motståndare.
Eller vi kan i alla fall enligt svenska sportjournalister ha ”det bästa laget genom tiderna”?!?
Trodde jag i o för sig att vi hade i Vancouver-OS…
för då hade vi ju Foppa, Zäta, Sundinarna, Lundqvist i kassen och gud vet vilka mer storheter.
Den gången vill jag minnas att vi var totalt oövervinnerliga.
Åtminstone på löpsedlarna i de svenska kvällstidningarna… och vänta lite nu…
åkte vi inte ut i kvarten då också??

Bara en sak att göra nästa gång det är dags att placera sig i blågul skrud i tv-soffan;
undvika svensk massmedia.

14
Apr

Den här tiden på året brukar blandas med solsken, överraskande skurar, ett liv som skuttar mellan hopp och förtvivlan samt små sprittande vårkänslor.
Nog sjutton bjuder vädret på den vanliga blandningen av hoppbringande plusgrader och humörnedsättande snöglopp och spritter av vårkänslor gör det minsann lite till och från.

Men hissåkandet från underbaraste bästa rakt ner i mörkaste avgrunden infinner sig inte under denna avslutning av april månad.
Nu kan man ju glädjas och våndas med andra…. men det blir bara inte samma sak när det inte är de värmländska pojkarna som kämpar därute på isen.
Sen tog det i o för sig inte lång stund från det att pucken släpptes i första matchens första period förräns jag insåg att mina sympatier låg hos Scchellefte.
Vilket ju inte tycks hjälpa över huvud taget. Det ser mörkt ut. Som om nån egentligen bryr sig.
Och jag inser med skräckblandad förtjusning hur det känns att INTE vara en hängiven supporter. Så lugnt och fridfullt. Inga sömnlösa nätter i funderande över hur det ska gå till att vända ett underläge. Inga missförstånd med kollegor när halva ens medvetande är fullt upptaget med att filosofera över byten i femmor och powerplayuppställningar trots att man egentligen borde ha fokuserat helt på pedagogiska dilemman och mer jobbrelaterade problemlösningar.
Vad enkelt det låter….
Och så jäääääävla booooring.
För i sanningens namn så är jag så rysligt avis på alla Brynäs och Skelleftefans nu som får uppleva den stora festen efter en lång och emellanåt lite tradig elitserie.
Må vi vara där igen 2013.

22
Mar

Det går aldrig att sluta häpna över FBK:s förmåga att ständigt resa sig ur underlägen och envist motbevisa de ”tyckare och vetare” som högljutt och bestämt hävdar att detta inte är Färjestads år.

En knackig seriesäsong där bra resultat blandats med rena bottennapp fick inte ens den trognaste supporter att se ljust på slutspelet. Och när slutplaceringen i ligan blev en sjätteplats mörknade himlen än mer. Ingen chans att själv välja med andra ord och ingen fördel av extra hemmamatch heller.

För motståndet skulle nu HV stå. Ett Hv med en extra spelare i truppen vars minne skulle ge de forna lagkamraterna en jäkla skjuts i baken. Trodde jag.
Men inte ett ord från någon om Stefan Liv och att det var för honom de spelade och krigade därute. Något förvånande för mig när laget valt att dekorera sina tröjor denna säsong med en 1 på bröstet och under hösten hyllat den folkkäre målisen med en vacker ceremoni.
Nu saknades ju inte andra känslor under den här kvartsfinalsserien.
Med en ständigt lika irriterat insiktslös Ledin i spetsen och med en slagskämpe a la ”jag slår på allt som fortfarande ser ut att tänka tanken att röra sig” i form av en överväxt finländare så betedde sig Jönköpings stoltheter så långt från söndagsskolegossar som det bara gick att komma.
Detta till trots inledde Karlstadlaget med att åka ner till Jönköping och vinna match nummer ett och av bara farten så vann man även den efterföljande hemmamatchen.
En riktig smakstart.

Men inför match tre kändes det som om Hv insett nåt.
Med full styrka i Karlstadlaget så hade de ingen möjlighet att vinna.
Och operation ”bortplockning” startade där Christopher Nihlstorp i FBK-kassen var ett hett byte. Taktiken visade sig vara riktigt framgångsrik.
Trots att bortalaget tagit ledningen med två mål så kunde nu Jönköpingslaget sakta men säkert mala ner både motstånd och motståndare. Fem minuter kvar av matchen fick Torpet ledas ut och Hv kunde skörda sin seger.

Två kvällar senare kunde skördandet fortsätta när match i Karlstad stod på programmet men Nihlstorp inte gjorde detsamma. Trots ledning för hemmalaget i tredje kunde gästerna vända och serien var nu helt oavgjord.

Och då vaknade tvivlen i supporterhjärtat ska erkännas.
Det kändes definitivt som om Hv hittat ett sätt att stoppa framfarten.
Match fem kändes plötsligt som en riktig ödesmatch och den fick avnjutas via radiosporten och I-phonen.
Resultaten och kommentarerna gick inte riktigt att få ihop till en början.
I början på andra hade två mål ramlat in i det mål där Nihlstorp äntligen var tillbaka, men enligt tongångarna var det Färjestad som styrde och ställde.
Det fick till slut även visa sig i målprotokollet och en vacker puck dansade in i öppen kasse under matpausen i pokerspelandet.

3-2 i matcher och chans att skicka Jönköpingslaget på sommaruppehåll via match hemma i varglyan. Så blev nu också fallet efter en 2-0 seger och jakten fortsätter om fyra dagar.

11
Mar

Då börjar då äntligen allvaret.
Med allt vad det medför i ångest och hopp.

De regerande mästarna ställs i kvarten mot ett Hv som jag tror kan bli riktigt livsfarligt. Nåt säger mig att Davidssons grabbar kommer spela, inte bara för sig själva utan även för sin före detta lagkamrat Stefan Liv.
Det plus det faktum att de har fördel av en extra hemmamatch gör att favoritskapet bör ligga på dem, men jag hoppas på en rivstart i dagens bortamatch.

04
Feb

Hemmamatch mot serieledarna till ett reducerat pris en ledig lördagkväll när tv:n valde att visa en av 634 melodifestivalsdelar.
Det blev på tok för svårt att motstå så jag valde att trotsa kylan (19 rysliga minusgrader) och tvingade med mig svågern på Rofferesa.
Erkännas ska att jag inte hade några större förhoppningar om att få åka hem med vinst men ack så fel jag hade.
Nog jäklar såg det stundom kämpigt vimsigt ut men turligt nog bara i anfallszon. Ett ribbskott och en darrande puck bakom Nihlstorp i första var vad Skellefteå gavs och med ett sånt försvarsspel så känns det ändå som om vi kan ha i slutspelet att göra.
MEN anfallet… ack ack ack….
hej och hå vad det sjabblades med puckar, gjordes onödiga dragningar, sköts utanför och halkades runt än hit än dit.
Tills kapten Wallin slutligen kom fri och äntligen bestämde sig för att skita i dragningarna och bara sköt. Smack, rött ljus och halleluja.
I tredje ramlade ytterligare två puckar in… båda på grund av juniorvärldsmästarn Eric Thorell.
Go hemresa utan några bekymmer trots köande och kugghjulsmetod.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu