En gång i en bil mellan Askersund och Åmmeberg tog jag ett livsbeslut.
Bilen rattades av en riktig golfentusiast och det visade sig snart att de övriga medpassagerarna i bilen också tillhörde detta heliga brödraskap.
Målet med vår resa var nu inte Åmmebergs golfbana… eller Mecka om man skulle försöka tyda de exalterade medresenärerna. Men det hindrade inte att vi hann med att köra en extra sväng förbi banan bara för att de tre skulle kunna sitta där i bilen och blicka ut över de vita vidderna och längta efter töväder och gröna greener.
Det var väl nånstans där, när de upprörda rösterna upphört och längtans eftertänksamma tystnad lagt sig i kupen, som de insåg att jag inte sagt nåt på ett bra tag.
Tre par ögon vändes mot en.
Och det var då som förvandlingen skedde.
Tre fullständigt normala kollegor gick i ett huj från att vara just normala kollegor till att bli tre stycken uppeldade predikanter vars enda livsuppgift tycks vara att rädda den stackars förtappade själen som råkat korsat deras livsväg.
Det var inte utan att man kände att ”här har Jehovas vittnen nåt att lära”.
Nu lyckade jag väl lite lagom svävande humma nåt när de tyckte att det var dags att börja ta fram almanackor och boka in tider att ta med mig ut på nån ranch, eller va det hette, för att prova på.
Och så fick jag in en kontring i stil med ”men hur kom det sig att ni börja?” samtidigt som jag lite fint påminde om att mötet vi var på väg till snart skulle börja.
Tror att det kallas undanmanöver och avledning eller nåt sånt på militäriskt språk och trots att jag aldrig varit i närheten av Lottakår, repövning eller mönstring så har man väl helt enkelt bara snappat upp en del genom livet.
Vad det än kallas för så lyckades det i alla fall.
Vi kom iväg till mötet och när det var dags att återigen vände in till Askersund så gjorde jag nästa taktiska manöver.
Jag böt bil.
Till en där kollegorna INTE spelade golf. Jag ville inte utsätta mig för ett återbesök på golfbanan.
Och så tänkte jag ”aldrig i hela mitt liv”.
”Aldrig att jag börjar spela golf”. Inte för att det inte verkar jättekul. Och nyttigt är det säkert också. Utan bara för att jag vet att om jag skulle åka ut till den där banan och prova på att slå några bollar så skulle jag aldrig kunna släppa klubban igen. Man kan säga att jag är medveten om att jag skulle bli en golfoman på två röda. Jag är med andra ord nykter golfoholist.
Däremot kan jag uppskatta sporten golf. På avstånd.
Tycker det är riktigt fascinerande att se hur människor under stor press lyckas prestera med de där små envisa bollarna som emellanåt tycks studsa lite hur de vill.
Man har ju ändå vågat sig på att försöka bemästra minigolf nån gång var sommar, så lite hum har man ju. Jodå.
Därför kan jag förstå hur tungt det måste kännas för de riktiga golfivrarna som inte bara tycker att deras sport är en motionssysselsättning utan en riktig sport, värdig en plats på det olympiska sommarprogrammet.
Vad tänker de när de tvingas titta på brottning?
Tre perioder a två minuter med knuff, buff o kuddinkastning.
Det är ju för sjutton va våra femåringar på jobbet gör var gång de blir lite rastlösa!
Jag har aldrig fattat att det är meningen att jag ska uppmuntra detta utifall att vi har en framtida olympisk segrare ibland oss. Nej jag har undanmanövrerat med legobyggen, trolldegsbakning och utskickning på gården.
Det är nog läge att tänka om.
Men inte hos mig. Jag hävdar fortfarande (trots Os-brons till Sverige) att brottning, i den form den nu har, inte hör hemma på det olympiska programmet.
Och skulle golfsporten bara skicka rätt personer med förmåga att övertala till IOK-mötena så lovar jag att det bara är en tidsfråga innan vi kan kora olympiska mästare i småbollsputtning.
Jag kan bidra med tre namn.