06
Okt

När folk frågar en lite om hur man är så brukar jag alltid hävda att jag är bra på att passa tider.
Inte så att jag är den som är ute i ”morsantid” men brukar dyka upp sisådär med två-tre minuter tillgodo.
För er som aldrig bestämt en tid med min mamma kanske jag ska förklara fenomenet morsantid;

Säg att vi ska va nånstans klockan 13:00.
Och att det tar fem minuter att ta bilen dit… säg sju o en halv utifall att det skulle råka vara rödljus på stans BÅDA trafikljus.
”Då ses vi hemma hos dig kl. 12:30″ säger mamma.
Man kontrar med en liten försiktig ”ah, men tror du att vi behöver en hel halvtimma….”
Och får ett blixtsnabbt ”Jaja då säger vi tjugo i” med en bestämd ton som fullständigt osar av ”slut på förhandlandet, unga fröken!”
Så man gör sig i ordning för att vara i ordning klockan tjugo i ett… bara för att höra mammsen knacka på dörren klockan tjugo över tolv.
Och så glider hon in och säger samma mening varje gång…. ”jaha… är du inte färdig än…..”

Min mamma har helt klart uppfattningen att jag ALDRIG lyckas att passa nån tid.
Och jag börjar inse att hon har rätt. Men mer rätt än hon nånsin kunnat ana är jag rädd.

För några år sen så dejtade jag en kille som en lördagseftermiddag kom med den utmärkta iden att vi skulle besöka hans föräldrar. Kanske bland det värsta man kan tänkas utsättas för en lördagseftermiddag… eller vilken annan dag eller tid som helst i veckan…. men jag hade inget annat förslag  och han var påstridig så det slutade med att vi hamnade där i ett kök på den östgötska bonnavischan. I sällskap med hans utomordentligt trevliga föräldrar.

Kommer inte riktigt ihåg vad som diskuterades där vid fikat men nån dag senare så berättade han för mig att hans mamma ringt och tackat för besöket.
Och ibland är man bara för nyfiken för sitt eget bästa, så jag frågade honom om hon sagt nåt om mig.
”Jaaa!” svarade han glatt. ”Hon tyckte du verkade rekorderlig!”

SAAAY WHAAAAT!??!?!??!?!
Han tyckte uppenbarligen att det var ett fantastiskt toppbetyg att få.
Medan jag kände mig enbart förundrad. Smått desorienterad funderade jag på vilket årtionde vi befann oss i egentligen?
I mina öron lät det mer som ett utlåtande om en gammal arbetshäst och uttalandet ”rejält fruntimmer” blinkade liksom en varningstext framför ögonen på mig.
Jag återvände aldrig till det där fikabordet.
Vi avslutade istället romansen och gick vidare i livet anno 90-tal.

Men så häromdan var det dags igen. Nån hade vänligheten att kalla mig ”Flotta Lotta”.
Finns ens flotta kvar i svenska akademins ordlista?!!??!
Och då menar jag inte försvarsmaktens flotta.

Jag inser som sagt att mamma haft rätt hela tiden.
Jag är för jäkla mycket försenad.
Jag skulle ha varit född nån gång vid seklets början och hamnat på bonnagård i Östergötland som ett rekorderligt fruntimmer på tjugotalet för att tjugo år senare bli känd som Flotta Lotta.

Tänk att mammor alltid ska visa sig ha rätt!
Även om de uppenbarligen lever i en annan tidszon.

Add reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu