En katts relation till sin ägare kan stundom sättas på rejäla prov.
Det vet alla som nån gång öppnat upp sitt hem för dessa fyrfota härskare.
För när man tar sig an en katt så måste man också inse att man släpper i från sig regeringsmakten över boningen. Oavsett om man önskar det eller inte.
Här på Ullavi är det alltid på vardagsmornar som jag med envis enträgenhet inte kan låta bli att försöka återvinna lite makt.
Efter en kväll och natt inomhus så tycker jag att det är lite praktiskt om den unge regenten kan tänka sig att tillbringa några timmar utomhus.
Kanske till och med sträcka sig så långt att han utför de handlingar som han en gång inskaffades för… lite råttfångande.
Varje morron kommer jag på det här när jag står med ena foten utanför ytterdörren.
Katten själv sitter då alltid längst upp i trappan och tittar bokstavligt talat ner på sin, vid denna stund alltid lika tidspressade, undersåte.
Och eftersom man inte bara är envis och tidspressad utan även olovligt enfaldig så börjar det alltid likadant… med att jag lite käckt säger;
”Kom nu Torres så ska du få gå ut medan matte är på jobbet.”
Och så gör jag en inbjudande gest ut genom den öppna dörren.
Förmodligen skulle det sett riktigt lockande ut. OM nu bara katten under natten förvandlas till en medgörlig jycke eller rymningsbenägen undulat.
Men eftersom katten fortfarande envisas med att vara katt så stirrar han på mig med den största misstron.
Som alla andra mornar får skorna åka av och så blir det en bestämd marsch uppför trappan under ständigt suckande och grälande. Allt medan Torres smidigt och helt traditionsenligt smiter iväg på behörigt avstånd.
Det blir bara för mig att retirera ner till nedervåningen igen. Än mer muttrandes. Och än mer försenad. Och nu också lagom svettig där i ytterkläderna.
Det är nu det är dags att dra fram det tunga artilleriet.
Fokusera på motståndarens svaga punkt.
I Torres fall (o förmodligen alla andra katters fall) handlar det om MAT.
Lagom snuskluktande torrfoder.
Det räcker med ljudet för att ers majestät ståtligt ska komma nerglidande för trappan.
Inte ens det faktumet att gottigheterna serveras utomhus får honom att tacka nej.
Och medans han glatt knaprar i sig så hinner jag på vägen mot bilen inse att min seger egentligen inte var mer än en halv seger.
För med det där torrfodret i magen kommer inte finnas nån plats över för de där råttorna jag så gärna skulle vilja bli av med.



