murkla's page

13
Nov

Torres vs Matte

En katts relation till sin ägare kan stundom sättas på rejäla prov.
Det vet alla som nån gång öppnat upp sitt hem för dessa fyrfota härskare.
För när man tar sig an en katt så måste man också inse att man släpper i från sig regeringsmakten över boningen. Oavsett om man önskar det eller inte.

Här på Ullavi är det alltid på vardagsmornar som jag med envis enträgenhet inte kan låta bli att försöka återvinna lite makt.
Efter en kväll och natt inomhus så tycker jag att det är lite praktiskt om den unge regenten kan tänka sig att tillbringa några timmar utomhus.
Kanske till och med sträcka sig så långt att han utför de handlingar som han en gång inskaffades för… lite råttfångande.

Varje morron kommer jag på det här när jag står med ena foten utanför ytterdörren.
Katten själv sitter då alltid längst upp i trappan och tittar bokstavligt talat ner på sin, vid denna stund alltid lika tidspressade, undersåte.
Och eftersom man inte bara är envis och tidspressad utan även olovligt enfaldig så börjar det alltid likadant… med att jag lite käckt säger;
”Kom nu Torres så ska du få gå ut medan matte är på jobbet.”
Och så gör jag en inbjudande gest ut genom den öppna dörren.
Förmodligen skulle det sett riktigt lockande ut. OM nu bara katten under natten förvandlas till en medgörlig jycke eller rymningsbenägen undulat.
Men eftersom katten fortfarande envisas med att vara katt så stirrar han på mig med den största misstron.

Som alla andra mornar får skorna åka av och så blir det en bestämd marsch uppför trappan under ständigt suckande och grälande. Allt medan Torres smidigt och helt traditionsenligt smiter iväg på behörigt avstånd.
Det blir bara för mig att retirera ner till nedervåningen igen. Än mer muttrandes. Och än mer försenad. Och nu också lagom svettig där i ytterkläderna.

Det är nu det är dags att dra fram det tunga artilleriet.
Fokusera på motståndarens svaga punkt.
I Torres fall (o förmodligen alla andra katters fall) handlar det om MAT.
Lagom snuskluktande torrfoder.
Det räcker med ljudet för att ers majestät ståtligt ska komma nerglidande för trappan.
Inte ens det faktumet att gottigheterna serveras utomhus får honom att tacka nej.

Och medans han glatt knaprar i sig så hinner jag på vägen mot bilen inse att min seger egentligen inte var mer än en halv seger.
För med det där torrfodret i magen kommer inte finnas nån plats över för de där råttorna jag så gärna skulle vilja bli av med.

 

13
Nov

Fem små gyllene.

Tisdag morgon i mörkaste november.
Eller som min mor så väl uttrycker det; ”I dag är det mörkare än i ett sotararsle”.

Bara att inse att nån spontant sprudlande glädje inte överdrivet spritter runt i kroppen.

Men ingen ide att ge upp för det.
Bara att putsa av skylten med de fem glädjereglerna och stirra sig blind på regel nummero fem.

12
Nov

En helg utan saker inbokade i almanackan kan vara farlig för hälsan.
Man vet liksom aldrig vad tv-kanalerna tänker sig att bjuda på för ups and downs.

Funderar allvarligt på att stämma fyran för kränkande beteende när de tillåter att folk massmördar bra  kvalitetsmusik. Men om nu Miss Li kan sitta där och le så ljuvligt så ska väl inte jag ta saker personligt i hennes ställe. Ge igen bara säger jag. Och gör de andras låtar fullständigt sketabäst! Som bara du kan.


Söndagskväll och deckare förebådade väl inte direkt att det skulle bli lugnare och se det blev det då rakt inte heller.
Inte när nya favoriten Varela skulle envisas med att ha ljudet på mobiltelefonen på när han låg bakom ett draperi 4 och en halv meter från knarkkurirerna.
Det var väl i alla fall för jädra korkat?

För självfallet skulle ju nån nödvändigtvis
söka kontakt just då.
Stackars Varela hann knappt ta sig ur draperiet innan de lyckades dra upp sina pickadoller och eliminera honom.
(eliminera är för övrigt ett lite mer förfinat ord för att ta död på som används i den undre världen för den som inte det visste) (inte för att jag känner till det för att jag befinner mig i den undre världen men man har ju snappat upp en del under åren som ivrig deckarläsare)

Men tillbaka till stackars ihjälskjutne Varela.
Som faktiskt visade sig vara vare sig korkad eller eliminerad.
Ty han hade en skyddsväst!

En sån vill fan jag också ha.
Så att vissa saker bara inte lyckades tränga in över huvud taget.
Bara att ta smällen, resa sig , skaka på sig, le och glida vidare.

Beställer en direkt.
En med ficka för mobiltelefon. Man vet ju aldrig vem som kan behöva ha tag på en där bakom draperiet!

11
Nov

Snälla älskade rara Lars Winnerbäck.

Fortsätt att vara stark på din väg mot överexploatering.
Sluta aldrig idogt tacka nej till påhitt som Dobidoo, Så ska det låta, allsånger här o var, schlagerfestivaler och, gud förbjude, tv4:s Så mycket bättre.

Herr Ljungström bevisade i går kväll för alla som såg på att det vackraste vackra kan bli fullständigt besudlat om oturen är framme.
Så mycket sämre trodde man faktiskt inte att det var möjligt att få till det…

10
Nov

inte att va modig som ett lejon eller klok som en uggla.
Stark som en oxe har jag bevisligen varit ett tag nu så det kan jag redan. Tack!
Och envis som en åsna också. På gott och på ont.

 

Nej i dag vill jag va en guldfisk.
Som slipper komma ihåg va som skedde för tio sekunder sen.
Eller ett halvår sen.
Eller två år sen.

 

 

 

 

 

02
Nov

Eller i detta fallet en jäkla ovana.
Eller kanske ett tecken på att jag inte sätter tillräckligt stort förtroende till de små livens tekniska kunnande.

Jag trodde nämligen i min enfald att tvååringar på sin höjd kunde bemästra bläddrandet mellan låtar på Spotify, men de kan bevisligen både ringa upp olika nummer och svara på sms.
Dock kryptiska sms innehållande mer x y och z än folk trodde gick att klämma in i ett textmeddelande.
Nå ja.. det verkar lovande.
I den här takten har ynglingen i fråga snart lärt sig att uttala Lotta istället för Ploppla och kan säkerligen inom en snar framtid ta över bloggandet som ska starta hos oss.

Det skulle egentligen redan varit igång.
Det där med jobb-bloggen.
Men nån virrig människa skapade ett konto tre gånger och glömde bort vad hon valt för användarnamn och lösenord.
Jag är inte säker… men jag misstänker att det var samma människa som återigen tyckte att mobilen låg på ett säkert ställe tidigare i dag. På nån hylla i lagom höjd för en halvmetrare.

*  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

Och nu till nåt helt annat….
…. ni vet väl om att Salak blir Kalas om man vänder på det?
Bevisat är det dessutom.
Tre gånger om bara den här säsongen.

Nollor är för underbara!

 

01
Nov

 

Buddha.
Ja jag säger då bara det. En sån fantastiskt sympatisk liten stor man det måste ha varit.

I dag har jag följt i Buddhas spår.
Delvis i alla fall.
För i dag har jag varit riktigt tacksam.
Och riktigt jäkla sugen på att få bli ytterligare lite tacksam.

Tacksam för extraljusen på bilen som gjorde att jag vid två tillfällen på vägen hem upptäckte rådjur som var på väg upp på vägen. Vid ena tillfället riktigt tacksam för bromsarna på bilen också.
Sen vore det trevligt att få bli lite pengamässigt tacksam snart.
Det handlar om retroaktiv lön.
Sen ett tag tillbaka.
Åtta månader för att vara exakt.

DET skulle jag vilja va tacksam över kära Askersunds kommun.
Gärna snart… eller nu… eller helst redan igår.

Kära ekonomikontor; make me Buddhistisk!!!
(även om jag är rädd att Buddha inte förespråkade så där värst mycket materialism…
ja ja även solen har sina fläckar…..)


30
Okt

Ta det här med vintertid… eller normaltid eller va det nu är vi åter har fått.
Är inte den där ynka timmen vi envisas med att dutta fram o tillbaka för jädra löjlig?

Ska vi nu hålla på och krångla och ändra kan vi ju lika gärna göra det med ackuratess (sjukt nöjd att få med ett så avancerat högskoleprovsord i min simpla blogg)?
Jag tycker vi satsar stort och antingen skuttar fram ett halvår eller skuttar bakåt ett halvår.
Det går bra vilket som.

I dag är btw en lågmärkesdag.
Hemma från jobbet och nerbäddad i sjuksängen och saknar de där jobbjuvelerna. På tal om dom så har de en ny favoritsång.
Den har det där vinnande konceptet klatschig sång kombinerad med resoluta rörelser.
Det är bara att konstatera att är man under tre är man inte mycket för det finstilta inte.
Det är med andra ord mest troligt inte en treåring som uppfunnit konceptet sommar/vintertid.

Jo sången ja.. den har förresten med strofen
”tick tack, tick tack, klockan går”  (här ska man samtidigt tydligt och markant vippa huvudet från sida till sida).
Så kom inte och säg att inte jag klarar av att hålla en röd tråd genom mina inlägg!

Som sagt.. ungarnas favvo är den. Min med. I lagoma doser.
Jag kan tycka att den räcker efter fjärde gången.
Men se det tycker inte dom.
De tycker inte ens att den räcker efter fyrtiofjärde gången.
Hmm…..
helt plötsligt inser jag att det finns en liten fördel med att ligga här hemma…

28
Okt

I en svensk låt finns strofen ”jag tror på godhet och bättring”.

I mina öron har det alltid låtit så vackert att man på snudden blir småreligiös.
Det har berört mig, men sällan rört mig.

YouTube Preview Image

Tills nu tror jag.
Nu både hoppas och tror jag på godhet och bättring.
Både för mig själv och för en del människor i min omgivning som jag respekterar och tycker om.
Alla sidor hos alla människor är i alla situationer inte alltid de vackraste, klokaste eller hjärtligaste.
Inte hos mig heller… och det är i de stunderna jag hoppas att de jag håller av ser på mig,
tar ett extra djupt andetag och även de tror på godhet och bättring.

24
Okt

Fabian Bengtsson.

Efter en reklampaus på fyran så är man nästintill sugen på att börja snickra på en liten trälåda och förbjuda hemglassbilen. Jag skulle till o med kunna göra det helt utan ersättning.
Bara för att liksom rädda oss alla här i tv:ns sken.

Familjen Dafgårds däremot.
De bjöd på reklam som går att se om och om igen.

YouTube Preview Image

16
Okt

 

Hittade den här för några veckor sen på en facebooksida som kallade sig humorsidan.
Den är förmodligen lite underfundigt rolig även om jag har svårt att se det just nu.

För mig blir det som den där gången som jag såg Björn Kjellmans taffliga försök att få till det med bästa kompisen i filmen Adam och Eva. Ni vet den där scenen när de trots otaliga ställningar försöker nå klimax men det i stället slutar i kramp.
Nu vet jag att den är skitrolig.
När jag såg den bröt jag ihop i värsta gråtattacken för att det just då och just där var för mycket i livet.

Idag ser jag som sagt inte humorn i den där texten .
Men ge mig nån månad eller två.
Eller ett par dar… nån timma. Ett år eller till nästa vecka.
Inte vet jag hur lång tid det tar att lyckas.

14
Okt

S T A L K E R !!!!!

Och vet inte riktigt vad som förväntas av mig.
Ska jag tillkännage att jag insett att jag blir förföljd?
Medför det några förpliktelser…
är det meningen att jag ska bli upprörd eller skrämd.
Eller kanske smickrad??!?

I så fall funkar det dessvärre inte.
Jag känner bara tragisk ”dig-va-det-fan-riktigt-synd-om”-känsla.

Och jag inser att svenskaspel inte gjorde stalkersarna nån tjänst när de annonserade allt railande vid pokerborden.

Ska fundera nån dag till på hur jag ska reagera.
Just nu lutar det nog ändå åt att jag sänder honom en tjusig tischa att stoltsera i.

11
Okt

Jag var inte gammal när jag första gången låg under soffbordet hemma i föräldrahemmet och undrade vad det var pappa var så upprörd  och exalterad över i tv-soffan.
Det visade sig vara Wimbledontennis och jag kan såhär i efterhand tänka mig att nåt av mina äldre syskon satt bredvid och fick sig en liten lektion i den nobla sportens regler och termer. Det var nog inte egentligen menat för mina öron men jag lyckades väl på nåt vis ta åt mig det hela och blev redan där och då det som jag så ofta blir kallad; sportnörd.

Det var över trettio år sen.
Och under de trettio år som gått sen dess så har jag fått äran att växa upp med kunniga och engagerande kommentatorer som Sven Petersson, Bengt Grive, Arne Hegerfors, Tommy Engstrand, Staffan Lindeborg och Bosse Hansson. De har lärt mig otroligt mycket och guidat mig genom många härliga idrottsupplevelser. Sällan har jag funderat över deras åsikter om saker utanför frågan huruvida det var offside vid förra avblåsningen eller om utvisningen var korrekt dömd.

Deras åsikter vid sidan av skidbackar, gräsplaner och idrottsarenor har varit oväsentliga.
På grund av att de varit professionella nog att inte blanda in dem i sitt kommenterande.

Tack  o lov visar det sig nu.
Nu när Bosse Hansson väljer att dra varenda afrikansk spelare över en kant och tycka att de ”alla har samma spelstil” oavsett vart på den afrikanska kontinenten de är fostrade.
Så mycket för den fotbollskunnigheten herr Hansson.

Sen har Bosse varit tyst angående sitt ”svarting”uttalande.
Han har inte på nåt annat vis försökt sig på att förklara sig eller ursäkta sig.
Men det har han ju inte heller behövt när ärrade kollegan i form av Tommy Engstrand skulle debattera i Hanssons sak häromkvällen.
Under hela debatten gav Engstrand en känsla av avsaknad av respekt.
Respekt för den generation som han tillhör och förståelse för att ”det härliga fyrtiotalets” normer och värderingar hänger med i hans och Hanssons generationstänk.
”Mobbningen var annorlunda på den tiden.
Var man kraftig så var man Tjockis”.  Säger Engstrand och får nåt längtansfullt i blicken.

Och jag tror bara att jag vill spy.
Spy av besvikelse över trångsynthet.

Men kära Hansson, Engstrand, Hegerfors och alla andra ryggdunkande sportkollegor som håller varandra bakom ryggen….
Välkomna in i 2010-talet.
Där RESPEKT inte uteslutande och enbart betyder att man ska respektera den äldre generationen.
Här handlar det om att respektera kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder.
Kanske lite mycket att hålla ordning på när man kommit upp en bit i åren….
Så pensionering vore nog ett klokt alternativ. Och se där hjälpte ju AIK till en bit på vägen.

 

06
Okt

När folk frågar en lite om hur man är så brukar jag alltid hävda att jag är bra på att passa tider.
Inte så att jag är den som är ute i ”morsantid” men brukar dyka upp sisådär med två-tre minuter tillgodo.
För er som aldrig bestämt en tid med min mamma kanske jag ska förklara fenomenet morsantid;

Säg att vi ska va nånstans klockan 13:00.
Och att det tar fem minuter att ta bilen dit… säg sju o en halv utifall att det skulle råka vara rödljus på stans BÅDA trafikljus.
”Då ses vi hemma hos dig kl. 12:30″ säger mamma.
Man kontrar med en liten försiktig ”ah, men tror du att vi behöver en hel halvtimma….”
Och får ett blixtsnabbt ”Jaja då säger vi tjugo i” med en bestämd ton som fullständigt osar av ”slut på förhandlandet, unga fröken!”
Så man gör sig i ordning för att vara i ordning klockan tjugo i ett… bara för att höra mammsen knacka på dörren klockan tjugo över tolv.
Och så glider hon in och säger samma mening varje gång…. ”jaha… är du inte färdig än…..”

Min mamma har helt klart uppfattningen att jag ALDRIG lyckas att passa nån tid.
Och jag börjar inse att hon har rätt. Men mer rätt än hon nånsin kunnat ana är jag rädd.

För några år sen så dejtade jag en kille som en lördagseftermiddag kom med den utmärkta iden att vi skulle besöka hans föräldrar. Kanske bland det värsta man kan tänkas utsättas för en lördagseftermiddag… eller vilken annan dag eller tid som helst i veckan…. men jag hade inget annat förslag  och han var påstridig så det slutade med att vi hamnade där i ett kök på den östgötska bonnavischan. I sällskap med hans utomordentligt trevliga föräldrar.

Kommer inte riktigt ihåg vad som diskuterades där vid fikat men nån dag senare så berättade han för mig att hans mamma ringt och tackat för besöket.
Och ibland är man bara för nyfiken för sitt eget bästa, så jag frågade honom om hon sagt nåt om mig.
”Jaaa!” svarade han glatt. ”Hon tyckte du verkade rekorderlig!”

SAAAY WHAAAAT!??!?!??!?!
Han tyckte uppenbarligen att det var ett fantastiskt toppbetyg att få.
Medan jag kände mig enbart förundrad. Smått desorienterad funderade jag på vilket årtionde vi befann oss i egentligen?
I mina öron lät det mer som ett utlåtande om en gammal arbetshäst och uttalandet ”rejält fruntimmer” blinkade liksom en varningstext framför ögonen på mig.
Jag återvände aldrig till det där fikabordet.
Vi avslutade istället romansen och gick vidare i livet anno 90-tal.

Men så häromdan var det dags igen. Nån hade vänligheten att kalla mig ”Flotta Lotta”.
Finns ens flotta kvar i svenska akademins ordlista?!!??!
Och då menar jag inte försvarsmaktens flotta.

Jag inser som sagt att mamma haft rätt hela tiden.
Jag är för jäkla mycket försenad.
Jag skulle ha varit född nån gång vid seklets början och hamnat på bonnagård i Östergötland som ett rekorderligt fruntimmer på tjugotalet för att tjugo år senare bli känd som Flotta Lotta.

Tänk att mammor alltid ska visa sig ha rätt!
Även om de uppenbarligen lever i en annan tidszon.

02
Okt

Till den ärtiga person som en gång påstod att morronstund har guld i mun skulle jag här och nu vilja framföra ett varmt och hjärtinnerligt ”dra åt hel-e”.

Man kan egentligen säga att hela cirkusen startade i går kväll när det började närma sig läggdags och min trogna sängpartner skulle pluggas in.
(Till alla er som nu satte kaffet i vrångstrupen kan jag genast meddela att det inte handlar om nåt mer obscent än en bettskena.) Efter gårdagens tandläkarbesök visade sig tydligen lagningen bli till belåtenhet för bettet, mig o tandis, men skenan var uppenbarligen inte nöjd.
Klockan elva på kvällen var det bara att inse att det nog inte gick att ringa och hävda att ”svårt att somna” gick under tillräckliga ursäkter för ett akutbesök.
Det var bara till att göra ett försök i alla fall. Och när jag lagom var på gång att sakta sjunka in i sömnen så ljöd ett avgrundsvrål utanför sovrumsfönstret.

Inte för att jag inte fullkomligt älskar min katt men där o då ska erkännas att jag i halvdött tillstånd tänkte ”näää jag skiter i det. Han får va kvar ute i natt….”
Det var ett tappert försök att vända sig om och åter falla i sömn.
Tappert och totalt lönlöst.
För Torres har aldrig förut gett upp ett försök att övertala nån om att fylla på en matskål eller öppna en dörr som han ämnar passera.

Dessutom så insåg jag vid fjärde vrålet att det var nåt med lätena som inte lät riktigt bekant. Det var bara att kravla sig ur sängen och bege sig ner för trappan för att finna herr Högljudd sittandes uppflugen på farstutrappan. Dock inte med nosen tryckt mot fönstret i dörren som annars är ytterligare ett tydligt tecken på att han minsann ska in. Nej denna gång i ett uppburrat tillstånd med ändan vänd mot dörren.
Det var sedan nedanför trappan som hans medbrottsling i vrålande satt.

Den i trakten ökända ”Röda hanen”.
Man kan även kalla honom verklighetens översittare Måns.
Det är inte första gången jag nattatid har fått rädda Torres från honom och jag får varje gång en känsla av att mitt agerande inte riktigt är till belåtenhet för min unge kattherre.
Han ser liksom alltid duktigt besvärad ut när jag kommer farande med kisande blick eftersom glasögonen inte hunnits tas på, med håret på ända och med morronrocken hafsigt igenknäppt.
Denna gång slapp han ju i alla fall mitt sluddrande till följd av bettskenan!
Tycker själv att det i stället var med rejäl pondus jag kunde kliva ut där på trappan och meddela att det fick lov att vara slut på ”lejonvrålen” och att det var dags för Torres att komma in o lägga sig!

”Röda hankatten” pep snabbt iväg och satte sig en bit bort för att betrakta Torres lite skamfilade reträtt in i hemmets trygga vrå.

Dags för insomningsförsök nummero två.
Vilket visade sig gå förvånansvärt bra.
Lugnet och friden infann sig och behölls dessutom i flera timmar.

Tills det var dags för den räddade katten att visa sin uppskattning till sin befriare genom att helt sonika bli akut magsjuk där i sovrummet.
…… alla ni som vet hur det låter när en katt ska ge sig på konststycket att kräkas vet att ”akut” kräkning är rätt långt från den verkliga sanningen och på den fronten är Torres dessvärre inget undantag.

Därför tänkte jag vid första hulken att det är lugnt. Jag hinner lyfta ut honom och så sträckte jag mig efter lampan.

Min uppoffring visade sig totalt meningslös. Inte minsta blinkning fick jag till svar. Så medans katten obönhörligen fortsatte hulka på vid fotändan så tänkte jag ”skam den som ger sig” och gav mig på lampan på andra sidan sängen.
Med samma resultat…. eller snarare brist på resultat.

 

Så det var bara att återigen lite hafsigt glida in i morronrocken, även denna gång glömma glasögonen och ge sig bort mot proppskåpet för att där upptäcka att den lampan utan mankemang lös på första försöket. Och efter en check i skåpet som inte visade på några fel så kom jag efter lite svärande och mycket funderande ihåg att jag dragit ut en sladd igår när mobilen skulle laddas.

Tillbaka i sovrummet var katten färdig med sitt och låg nu återigen skönt sovandes.

Denna gång vid huvudändan… klart förståeligt efter en titt nere vid fotändan.

Tvätta är kul.
Framförallt klockan halv fem på morronen.

Så det blev ett snabbt hoprafsande och med famnen full med sängkläder… och fortfarande utan glasögon på så lyckades jag på vägen ut ur sovrummet riva ner en spegel som gick i kras.

 

Någon som ville samåka till jobbet idag eller kanske är sugen på en middag i kväll?

Om jag nu bara hittar linserna eller ”glysera” förståss….

30
Sep

Yttre påverkan känns som ett gott försvarsalternativ idag.
För inte kan jag påverka att naturens ordning påbjuder att månen ska va full en gång var månad. Och att det just infaller just nu.

Nix pix.
Det är utanför mitt ansvarsområde.
Tack o lov.
Jag kan nog inte heller ställas till svars för de känslor som känns, orationella beslut som tas och konsekvenser som eventuellt kommer att följa.
Allt! Precis allt är på grund av fullmånens otrevliga bieffekter.

Vi kan väl i alla fall låtsas att det är sant.
För annars är jag rädd att jag har stött på ett litet problem….
Jag har hamnat i en situation som jag nog måste reda ut. Eller om jag ska välja att inte reda ut…
Nån typ av beslut måste jag nog ta i alla fall; agera eller strunta i det.

Men det är nog ändå inte bra att ta beslut just nu. Så långe månjäveln ser ut som han gör.
Jag väntar nog en vecka eller två  och låter chanserna till ett klokt beslut öka betydligt.

 

27
Sep

Ja det går inte att göra annat än att erkänna.

Att veta sitt eget bästa och ändå inte ha mod, ork eller vett att följa det är inte bara dumt utan så nära tragiskt man bara kan komma.
Kan man kanske önska sig ett dygnslångt strömavbrott?


Eller ett oväntat besök som bara vägrar att lämna ens hem och fulla uppmärksamhet på hela helgen?

Det senaste vore förresten riktigt trevligt. Om det oväntade innefattade nån man faktiskt väntat lite på ett tag nu.  Men det är mest troligt inte i närheten av troligt. Kan jag tro. Eller skulle jag kunnat tro om jag hade kvar nån tro.

Nu vete sjutton om jag har nån sån kvar.
Jag har nog inte karaktär att klara av att ha och hålla fast i nån sån.
*nämen en bit choklad på det kanske…*

26
Sep

I morrn är det dags.
Skolfotografering!

Då är det tänkt att vi ska lyckas med bedriften att få fjorton telningar vara glada och själva se så där härligt spontant avslappnade ut. Samtidigt!
Ofta sker detta framför en hysteriskt klämkäck fotograf som sällan eller aldrig riktigt har satt sig in i vad en tvååring kan tänkas tycka är kul. Eller vilka skämt som är i närheten av att vara begripliga när man just klarat av att med ett fåtal ord göra sig förstådd.
Att kalla barn vid tokiga namn är inte ett dugg kul, bara konstigt, när man just lärt sig att nästan alla mänskliga figurer har olika namn.

Just där går man bet som tvååring men man kan ju så mycket annat nyttigt;

  • man kan hjälpa kompisarna av med mössan
  • man kan dra upp och ner dragkedjan på frökens huvtröja 56 gånger utan att tycka det blir tråkigt
  • man kan dra av sig stövlarna och strumporna trots att det regnar
  • man kan hjälpa fröknarna med att stryka barn från schemat trots att det är flera timmar (och dagar) kvar tills de ska gå hem
  • man kan klättra upp själv i nån annans matstol bara för att man helst vill sitta just där just då
  • man kan smyga iväg och tvätta händerna. Ideligen. Hela tiden. Jämt.
  • man kan dansa rumpan av sig vid blöjbytet om nån i närheten bara nynnar nåt som kan liknas vid taktfasthet. Strunt samma vilka som är i närheten.
  • och massor med annat….

Men så kan man också missförstå lite.
Som när fröken säger; ”Nu måste vi smyga ut o lägga oss i vagnen för nu sover redan de andra.”
Hela vägen är man jätte jättetyst. Ända tills vi kommer fram till just den vagnen där kompisen redan ligger och sover. Då böjer man sig fram i frökens famn och skriker ett riktigt monstervrål.

Men i morrn hoppar vi monstervrålen och satsar allt på
”Cheeeeeeseeeeee” !!
Fingers cross att de där små begriper sig på det….

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu