murkla's page

13
Feb

Sitter på jobbet och har fått veckans första rast.
Känns lite skönt att få vila öronen från det eviga surret och, den något tjatiga, cdskivan som körs på repeat till ungarnas förtjusning.
Till min förtjusning har åtminstone skivan bytts från Eric Saade till en massa trallvänliga låtar om diverse djur som stampar fötter, rystar på kroppar och smyger i djungeln.

Räknar lite ned tills klockan blir ett och Roffe-saab och jag ska vända hemöver igen.
Då blir det vila ett par timmar och mental förberedelse på ett pokerpass på hemmaplan. Jag har gett mig den på att ta med mig spelet som jag lyckas prestera i Västerås, Linde och Kumla hem till hotellet i Askersund.
Tajt, Ovisat så länge jag inte synats och Koncentrerat = T.O.K-spel med andra ord.

11
Feb

I dag står storturnering i Västerås på programmet.
Plats för 77 pers och så lilla jag. Ett valfritt inköp men jag funderar starkt på att välja det högre. Skulle kännas surt om man nu klonkade att ha snålat med inköpet och få se tvåan susa hemåt med betydligt mer i plånboken.

Och om ordspråket i rubriken stämmer så lär jag klonka big time!
Så må min skrockfullhet betala sig i dag…
Plz, plz, plz.

09
Feb

Jag börjar inse att jag håller på att bli gammal.

Nu är jag fullt medveten om att 40-årsdagen obönhörligen närmar sig med stormsteg men det är ändå inte det som gör att man lite smått börjar känna av det här med åldern.
Nej… det har mer med andra saker att göra…
som det här med bilradion och dess utbud av musik. Den fullkomligen skvalar av musik som inte riktigt är lika trallvänlig och musikaliskt tilltalande som jag vill minnas att det var bara för något år sen. På den tiden när man dessutom kände igen vissa artistnamn som nämndes när låten spelats färdig. Nu har man inte en susning vem de pratar om.

Läste på Aftonbladet häromdan en rubrik som löd ”har du koll på kändisarnas sexdebut?” och jag insåg att jag med lite funderande knappt kunde komma ihåg min egen… och den var jag ändå jäkligt intresserad av till skillnad mot de som jag antar fanns att läsa om i tidningen.

Sen det här med arbetet.
Denna vecka har jag lyckats få till sex timmars övertid och jag är mer än lovligt skittrött på kvällen. Det är med tvång som jag bestämt över mig själv att jag inte får gå direkt upp och lägga mig när jag kliver in genom dörren efter att ha kommit hem. Det är med stor stolthet jag kan konstatera att jag faktiskt lyckats tvätta och torktumla lite också!

Med detta i åtanke känns det gött att veta att vår svenska överman nyss gått ut och berättat att han inte ser några anledningar till att vi inte ska höja pensionsåldern till 75.
Det tycker jag bli utmärkt bra.
Den dagen ska jag skaffa mig en husbil. Parkera den en och en halv meter från ytterdörren på jobbet. Sen kan herr Reinfeldt räkna med att jag ska jobba järnet i åtta timmar… för att sen i halvdött tillstånd vägra lyssna på annat än nostalgikassetband från Tracks och tiden det begav sig.

04
Feb

Hemmamatch mot serieledarna till ett reducerat pris en ledig lördagkväll när tv:n valde att visa en av 634 melodifestivalsdelar.
Det blev på tok för svårt att motstå så jag valde att trotsa kylan (19 rysliga minusgrader) och tvingade med mig svågern på Rofferesa.
Erkännas ska att jag inte hade några större förhoppningar om att få åka hem med vinst men ack så fel jag hade.
Nog jäklar såg det stundom kämpigt vimsigt ut men turligt nog bara i anfallszon. Ett ribbskott och en darrande puck bakom Nihlstorp i första var vad Skellefteå gavs och med ett sånt försvarsspel så känns det ändå som om vi kan ha i slutspelet att göra.
MEN anfallet… ack ack ack….
hej och hå vad det sjabblades med puckar, gjordes onödiga dragningar, sköts utanför och halkades runt än hit än dit.
Tills kapten Wallin slutligen kom fri och äntligen bestämde sig för att skita i dragningarna och bara sköt. Smack, rött ljus och halleluja.
I tredje ramlade ytterligare två puckar in… båda på grund av juniorvärldsmästarn Eric Thorell.
Go hemresa utan några bekymmer trots köande och kugghjulsmetod.

03
Feb

Har återigen rusat hem efter ett besök hos frisören.
Han var vänlig nog att utan några större ”men-hur-fan-har-du-stallt-till-dig-miner” trolla bort gråa hårstrån och tragiska försök att undvika en icke helt smickrande men dock naturlig utväxt.
Man småpratar lite om jobb, tv-händelser och (gud förbjude) inte att förglömma vädret medan färgen omsorgsfullt penslas i tills man ser ut som en pudelrockare som bara råkat få en treliters hink med chokladsås insmord i hårbotten. 
Schamponerandet är som vanligt alldeles underbart och under själva klippningen är det alltid lika fascinerande att se med vilken koncentration en frisör utför sitt arbete. Då har förlängesen kallpratet liksom sinat ut dessutom så det sker under djup tystnad. Här är enda kruxet att se lagom uppmuntrande ut var gång frisören skickar en en blick genom spegeln; man vill ju inte gärna se skräckslagen, orolig eller förbannad ut, men alltför uppmuntrande inbjudande känns heller inte bra.

Det är vad som händer efter allt detta som tidsmaskineriet oundvikligen sätter in. Då kommer rullborsten och fönen fram för nu ska här SLUTPIFFAS!!
Och jag tänker varje gång….
”nej men herregud människa, du har ingen aning om vad du ger dig in på!!!”
Att föna det här kråkboet till nåt som skulle kunna liknas vid en tämjd historia är nästintill lika enkelt som att korsa Saharas öken utan att ha färsk vatten med sig i bagaget. Det går, men det är ett jävla hästjobb!
Till en början, när man va sisådär i tonåren så tyckte jag alltid att det var så pinsamt att beskåda dessa försök. Jag tyckte liksom synd om dem.
Nu är jag äldre och mer mottaglig för tillfällen för komisk tragedi… även om det nån gång inkluderar mig själv.
Så jag lutade mig glatt tillbaka i frisörstolen och förberedde mig på spektaklet. Och mycket riktigt… det tog inte lång tid förrän herr frisören började få små svettpärlor i pannan och den under klippningen så lugna blicken numer speglade panik när den sökte runt bland de bångstyriga hårtestarna.
Den här gången gjorde det kalla vädret sitt till att skådespelet blev än bättre. Kalluften i lokalen, det blöta håret och fönens varma luft gjorde att för varje drag han gjorde så blossade det upp ett ångmoln runt oss.
Tre gånger hann han fråga mig åt vilket håll luggen skulle fönas innan han lite nervöst fnittrande försökte ursäkta det hela med ”det är mycket hår det här”.
Jag var snäll. Idag igen. Så istället för att svara ”Ja jag vet, det är mitt.” så log jag bara och nickade lite försiktigt.

Men skam den som ger sig!
Det var en synnerligen nöjd liten man som till slut kunde studsa iväg och hämta den lilla spegeln för att jag hänfört skulle kunna bevittna resultatet av hans mödor även bakifrån.
Och återigen hade min frisyr förvandlats till Dallas-Pamelas….
bara sisådär 28 år för sent.

02
Feb

Det händer inte alltför sällan att jag säger ”aldrig mer att jag….” för att finna mig själv göra exakt just det någon vecka senare.

 

Inser med stormförtjusning att jag förbättrat mig nåt enormt.
Det var ju faktiskt betydligt längre sen än nån vecka sen sist.
Dessvärre tycks inte ålderserfarenhet påverka positivt, men men, man kan ju inte få allt här i livet.

01
Feb

Just nu är det riktigt svårt att hitta nåt positivt i tillvaron.

Skulle väl vara att det är nära till toaletten och att matkontot för tillfället hålls imponerande lågt.

31
Jan

Två gånger på raken har jag lyckats hamna på finalbord där ett bubbelpris har diskuterats fram. Lagom när summan är bestämd har min korttorka varit över och jag har tryckt in allt, fått syn och tvingats att tacka o ta emot tröstpriset.

Känslan var därför inte den bästa när jag hamnade i samma situation i kväll.
Spelare nummer sju hade inte ens hunnit lyfta rumpan ur stolen förräns debatten runt bordet var i full gång huruvida det skulle plockas från fem prishögar och göras ett litet bubbelpris.
ÅH ve o fasa, tänkte jag tyst för mig själv.
Men men, 1200 som det till slut blev är ju inte att förkasta så jag svalde min oro och tittade ner på min föga skrämmande stack.
Några händer senare trycker gossen före mig all-in och jag synar ner på KQ.
Eftersom han täcker mig så behövs inga räkenskaper utan det är bara att skjuta in alla marker. Han visar 77 som håller fint ända fram tills rivern när stegen sitter.
Puh. Uppdubbling och läge att skicka vidare bubbelprisplatsen till nån annan.

Det slutade med en tredjeplats i stället och nya fina sedlar ner i plånboken!!

30
Jan

Härlig söndag

Dagens värmlandspöjk får allt lov att bli extraqeepern PW.
In som nr två och ut med en nolla gav FBK tre nya friska (och fullkomligt nödvändiga poäng i fortsatt kamp).

Dagens hemmagosse däremot var Fabbe som rullat köttbullar lagom i tid till dess att mamma kom hem efter sin färdtjänstgörning.

Och slutligen dagens bästa….
en halvtimmes slumring med kärleken när tv-sporten bjöd på skidorientering. Lessen att behöva säga det men det krävs lite mer än åtta prickar på en GPS-skärm för att göra en sport tv-intressant.
Men kartupphängningen som hängde som en förstorad haklapp på bröstet var orginell.

29
Jan

For till Linde i går för att få uppleva en något stillsammare rebuy än den man är van vid på hemmaplan måndagkvällar.
Möttes i dörren av Bobbo som började mumla nåt om bekymmer med att få till… Åh nej, tänkte jag. Det är inte en jäkel som kommer komma… och här har jag och Bergback åkt flera mil för att få chansen att norpa lite norrlänsslantar.
Som tur var visade sig den gode Bobbos veckade panna bero på ett tioandelarstrav som ännu inte finansierats. Bergback och jag ville inte verka ofina (eller rättare sagt vi vågade inte riskera att sitta på läktarplats om vild segerglädje skulle utspela sig i storbildstv:ns ljus några timmar senare) så vi rasslade snabbt fram varsin hundring.
Och den som lär sig att ta skeden i fin mun ska rikligt belönas;
för när alla hästar sprungit, resultaten räknats ihop och vinsten delats upp i tio kom återbäringen ut till oss alla. Hela 14 friska kronor landade således tillbaka ner i myntfacket.
Nå väl.. vid den här tiden gick ju i alla fall pokerspelandet enligt planerna.
Redan vid lottningen stod fru Fortuna vid min sida när jag placerades i position på Bobbo himself.
När första korten för eftermiddan delas ut är jag lilla och hittar AQ ruter.
Bobbo som sitter på knapp höjer i vanlig ordning och får med sig mig och ytterligare en spelare. Floppen visar två tjusiga ruter och betandet är fortsätter, turn nåt oviktigt och så kommer ruter 2 på river.
Jag kan raka in en fin pott trots att Bobbo viker min riverraise.
Jag har vunnit första potten och borde börja ana oråd.

Men allt flöt på sådär fantastiskt som det bara kan göra ibland.
Färgerna fortsatte att ramla in och stegarna sattes. Fick intressanta startkort mest hela tiden, träffade fint och slapp mestadels visa.
Dessutom stod lottohanden AK upp fint och jag kunde tack vare den bland annat slå ut en 77:a.
Enda förlorade showdownen visade sig bli en fyrfärgsträff i hjärter med knekten på hand. Några tusen i marker gick till gossen med damen.

Stämningen runt bordet var lugn och trevlig.
Men ju längre timmarna flöt och ölen likaså börjades det runt om i lokalen att liksom pyra. Folk åkte ut i en stadig takt och när antalet spelare bara räckte till två bord blev placerandet inte det mest lyckade när herr ”jag-har-väl-inte-sagt-nåt-dumt-jag-är-ju-bara-full-och-gla!?!?” hamnade bredvid en av de som inte fann minsta nöje i att bli kallad blatte och apa i var och varannan hand. Smockan hängde i luften tills en av arrangörsvärdarna var smart nog att lyssna till våra råd om att sätta sig mellan de båda herrarna.

Lugnet la sig lagom till det var dags för finalbord och då hade även lugnet lagt sig över mitt kortsnitt. Timman innan hopslagning hade jag inte fått nåt att gå med på. Med undantag för AQ off. Jag provade att ställa en short all in vilket visade sig lyckosamt… men spänningen sjönk när även han visade sig ha just AQ off.
Sju spelare placerade sig runt finalbordet för att göra upp om fem priser.
Herr onykrast av alla kånkade med sig en imponerande stack av chips och jag kunde snabbt konstatera att jag med mina knappa 30.000 inte skrämde nån vid bordet.
Första all-inen på bordet blev en KQ off.
Blixtsyn av herr onykter som slänger upp AA.
Vi var nere på bubblan och direkt började det förhandlas om ett bubbelpris.
Inte mig emot tänkte jag med min lilla stack och föreslog en femhundring.
Spelet fortsatte och herr onykter löste biljett till värsta bergodalbanan då han ägnade sig åt at gå allin i var o varannan hand.
Jag började våndas över korten när jag till slut hittar en bra hand.
AK off. All-in. Fold bordet runt tills vi kommer till big blind.
Givetvis mister onykter. En snabb halvt ofokuserad blick ner på korten.
En sluddrig fråga om hur mycket jag har.
28.2 till.
Den ofokuserade blicken går från mig via korten till den enorma stacken.
”äääähhh… jag synar”.
Och så slänger han upp T5 hjärter.
Inga hjärter hinner jag tänka innan en sexa på river ger honom fyrstege.

Ibland gör det ont att få ta emot en femhundring kan jag lova.
… och fjorton kronor förståss….

27
Jan

Under hösten fick jag öknamnet ”Satelliternas drottning” efter att ha kvalat in till samma turnering vid tre tillfällen.
Nu är det snart dags för vårupplagan av samma turre och i kväll var första chansen att satta in.
Känns gött att konstatera att man fortfarande sitter kvar på kvaltronen.

25
Jan

Min särbo och jag har nu hållt ihop i över ett år.
Kanske mycket på grund av att vi är just särbos och kan låta vara olater få fritt spelrum på hemmaplan i vår ensamhet. Jag behöver inte sucka varje dag över hans nitiska sortering av bestick i diskmaskinens olika fack och han behöver inte kliva över mina omkringslängda badlakan varje morgon.
Sen ska tilläggas att vi minsann under året trots detta haft våra duster. Några små uppfriskande gräl har ibland fått skingra irritationsdimmorna.
När glasrutorna väl skallrat färdigt och krutröken lagt sig så har det dock återgått till det normala utan större krackeleringar i grunden.

Men nu har vi stött på ett rejält hinder….
särbon tittar på Arne Dahls filmatiserade deckare och jag hör Shanti Rooneys röst.
Glatt spricker jag upp och säger ”Åh min favorit.”
Blicken jag får tillbaka säger allt.
Inga följdfrågor krävs och när sen det kalla konstaterandet att ”Persbrandt är bättre!” kommer så fullkomligt kan jag höra hur den första sprickan sakta men säkert gör sitt avtryck i fundamentet.


Vi försöker snabbt rädda upp situationen med att båda ivrigt hävda att Magnus Samuelsson är överraskande bra.
Så nu är frågan om Sveriges starkaste man är tillräckligt stark att få vårat förhållande att hålla. Jag håller tummarna… starkt och hårt.

24
Jan

Just nu upplever man baksidan av det här med supportande.
Många av mina bekanta kan inte riktigt förstå hur jag kan bli så lyrisk när ett gäng värmländska pojkar vinner SM-guld. De brukar le lite överseende och klappa mig farbroderligt på axeln.
Och faktiskt kan jag förstå dem….
Men det är ju så att de inte har en aning om alla stunder när det är precis såhär. När laget i hjärtat har kniven mot strupen, allt känns tungt och pucken obönhörligen studsar åt fel håll… ideligen.
Serien börjar så sakteliga närma sig slutet och nu är det hög tid att börja klättra i tabellen och få en känsla i laget av att vi är med. Att vi har spelet som kan bära ända fram till lyftandet av bucklan.
VI… ja jag vet att det sticker otroligt i ögon på icke-supporters när man i framgångssammanhang säger vi om laget.
Men vet ni….
det är belöningen för det VI genomlider i dag.
För utvisningarna är våra, stolpskotten är också våra och det är för oss som studsarna studsar snett.

Vänd nu FBK!!!

23
Jan

Det blir sällan riktigt som man tänkt sig.
Den härliga långpromenaden som var planerad försvann i ett huj när min älskade bil indikerade att nånting inte var till belåtenhet på vägen hem.
Efter ett samtal med kärleken hamnade hjärtat i halsgropen när hans svar var; kör för f-n inte en meter till innan du….
Nånstans där slutade jag lyssna och gick in i nåt stadie av handlingsförlamad Hollywoodbimbo.
I stil med en lättklädd (gärna barbent i halvt söndersliten klänning), med en smakfull makeup och en alldeles fantastisk frisyr fladdrandes i en lätt sommarbris, yppig tös som tillsammans med filmens hjälte överraskats av filmens största skurk. Vad gör en sån dam?
Inte kavlar hon upp de söndertrasade ärmarna och försöker bidra i kampen, jag menar två mot en brukar ju oftast vara bättre än en mot en.
Inte drar hon av sig en av de högklackade skorna som redan visat sig tåla en jakt i svår terräng i fyrtiofem minuter och försöker sig på att pricka tinning, öga, struphuvud, knäskål eller vilken jäkla kroppsdel som helst.
Nej då… hon väljer istället att ställa sig vid sidan av (om än i en bra pose så kurvorna ter sig bäst och med den mest tilldragande sidan vänd mot kameran) och så sätter hon i gång med att skriiiiiiiiiiika.

Nåväl okej….
jag skrek inte så jädra mycket eller högt.
Jag sket dessutom i att ställa mig i en snygg position och jag har aldrig varit medveten om att jag skulle ha en mer attraktiv ansiktshalva men jag gjorde i övrigt allt det som Gudrun Schymans falang skulle hata mig för. Jag gav direkt upp och överlät befälet till vilken man som helst. Han behövde i den stunden inte ens vara filmens hjälte. Bara han visste hur i helsicke man skulle göra för att fylla på tillräcklig mängd vatten och glykol för att få Roffe pigg och alert igen.

Denna gång visade sig mannen i fråga vara närmaste grannen.
Och en en gång har det visat sig att vardagshjältar är betydligt bättre än actionhjältarna. För allt slutade lyckligt utan att nån behövde sätta livet till…. framförallt inte Roffe Saab.

23
Jan

Åter vardag

Har nu kommit halvvägs på min jobbmåndag.
Att vara den som är först på plats på stället i veckan har sina för och nackdelar.
Till de senare hör att man har svårt att sova natten innan och den här natten var inget undantag. Otaliga varv har snurrats och otaliga oviktiga tankar tänkts.
Den stora fördelen är dock att jag redan om tre timmar kan ta och packa ihop för dagen och åka hem.  =)

Att det hemma sen väntar en enormt stor hög med ren tvätt som ska sorteras tänker jag glömma ett tag till.
Men när den sen blivit omhändertagen tror jag minsann att det är läge att utmana sig själv… tänker att det nog är dags att komma igång igen. Så en promenad i strålande solsken skulle nog sitta fint.
Hur är det nu det så fint brukar heta;
första steget på resan är svårast.

22
Jan

Okej okej… har lärt mig läxan.
Lovar att aldrig mer gnälla om floppar och rivrar, för bättre blev det då inte.
Resten av pokerkvällen får jag vara åskådare och i stället hålla tummarna för att kärleken lyckas bättre.

Som om detta inte vore nog… tycks jag ha lyckats med konststycket att gå och förkyla mig. Känns inte helt nödvändigt ska tilläggas.

22
Jan

Har länge funderat över att ta steget och våga greppa tangentbordet och börja blogga.
Vad känns då inte bättre än att göra det via en sida med ordet bloggproffs i adressfältet. Jo men visst… det är väl bara att gå ut stenhårt från start.

Frågan är då om man ska starta allt det här med nån typ av presentation av vad det i framtiden kommer innehålla. Det låter ju trevligt och praktiskt men samtidigt oundvikligt förutsägbart. Dessutom brukar livet sällan vara så förutsägbart… inte mitt liv i alla fall.
Det händer inte alltför sällan att jag säger ”aldrig mer att jag….” för att finna mig själv göra exakt just det någon vecka senare.
Så därmed blir det inga förutfattade meningar om sidans innehåll,
men risken lär bli stor att det blir en hel del pokertugg.
Vi kan lika gärna börja på en gång med gnällandet efter en fullständigt löjlig lördag där mina floppade två-par i parti o minut tvingades se sig förödmjukade av stegar satta på river.
Likt moder Teresa fullständigt överröste jag mina motspelare med allmosor och utsågs troligtvis till ”most-popular-player” både här o där.

Nu har jag inför denna söndag dock bara en önskan till SvSp dealer…
ge mig MIP-stämpel.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu