Jag och min kärlek har nu hängt ihop i nära ett och ett halvt år.
Det mesta har börjat bli vardag, sönerna har för länge sen vant sig vid tanken att se ytterligare en vuxen vid frukostbordet och föräldrar och andra anhöriga har upptäckt att det emellanåt är nån annan som svarar i telefonen när man (som man alltid gör när det ringer) befinner sig på olämplig plats.
Det är dock bara en individ som helt vägrar foga in sig i detta arrangemang.
Hans revirhävdande honkatt.
I vår gemensamma flock ingår fyra katter;
- Torres – en liten översocial gosse som bor hos mig och som nån gång på vägen helt missade att han föddes som katt och trampar på i livet som om han vore en hund. Senaste nöjet är att åka med i bilen.
- Oskar – åldermannen som bor hos särbon och som inte har några som helst problem med sin kattidentitet. Ska det gosas är det definitivt HAN som bestämmer när, var och hur. Att jag som människa skulle kunna få klappa honom händer bara i undantagsfall. Han har istället utformat en egen umgängesform som går ut på att man som människa sitter hukandes vid köksbordet med hakan lite kutryggigt placerad på bordskivan. Själv liksom spatserar han fram och tillbaka på köksbordet och så emellanåt slänger han sig mot en med pannan före för att sen stryka hela sin kropp mot ens ansikte. Mysigt värre, med untantag för fälltider. Då blir det en del spotta och fräsa efteråt. Och då inte från hans sida.
- Artur – den ADHDdrabbade kissekatten som bor med husse. Finns ingen katt som tydligare kan förmedla att han vill gå ut och komma in. Och det vill han. Hela tiden vill han det.
- Ninja – så är det då fröken. Hon som bestämt ska sova på husses arm och som kan ge de längsta och mest genomträngande blickar som en katt kan uppbåda. Emellanåt kan hon liksom lura en att tro att vi är på väg att bli tjenis och bundis, men det är uteslutande i direkt närhet med kattskålen och den illaluktande kattmaten. När den väl är serverad och uppslukad har hon återgått till förmågan att passera en utan att ens reflektera över att man finns och andas.
Tills idag.
Hela dagen började med att jag redan när jag skulle ta mitt första steg på nedervåningen fick en barsk tillsägelse genom en tjusig fräsning. Helt klart riktad mot min högerfots håll. Ansåg jag, men se det ansåg inte särbosen som bestämt hävdade att föremålet för fräsandet skulle ha varit ADHD-Artur.
För husfridens skull så svalde jag förklaringen.
Särbon gav sig sen iväg och lyckades på vägen ut ropa; ta ut katterna sen när du åker.
En enkel match tänkte jag när det började bli dags att dra i väg. Jag som klarat av att bemästra både katter, hundar och folkilskna sköldpaddor förr. Det självförtroendet hade jag ända tills jag kom upp på övervåningen och fann fröken Ninja skönt sovandes på gästsängen.
Fräsandet som för någon timme sen var en engångsföreteelse upprepades.
Om det sen berodde på ett bryskt uppvaknande, mig eller det faktum att ADHD-Artur bars i famnen kommer förmodligen bli en fortsatt diskussion vid vårt köksbord (med Oskar glatt travandes emellan oss).
Efter dryga åtta minuter till, med ett evigt snurrande runt köksbordet med dess stolar kunde jag till slut mota ut fröken bestämd genom altandörren och lämna en klart irriterat stirrande dam sittandes på altanen. Och jag hör mig själv försvara mig på det enda vis som jag bara kan i denna stund; ”Men husse saaaa att jag skulle släppa ut er. Du får skylla på honom!”
Jag gör det svenskaste av allt.
Jag skyller ifrån mig. Även till husets högsta höns.


