Det här med upprördhet är rätt fascinerande.
Som vuxen lägger man ner rätt mycket energi på att försöka sig på konststycket att inte bli upprörd över småsaker… eller åtminstone försöka få omgivningen att tro att man inte är det minsta påverkad.
För även om det kokar inom en när nån tränger sig före i Ica-kön så är vi ändå så där opåverkbart svenska. Möjligtvis att vi avslöjar lite av vårt upprörda inre genom en irriterad suck, knyck på huvudet eller höjda ögonbryn samt en kraftigt hopbiten käke, men vi ler ändå lite falskt och klingar att ”det gör då ingenting minsann… du har ju ändå så lite varor” medan blicken vandrar över den överfyllda kundvagnen. Det finns egentligen bara ETT undantag som bekräftar denna nationella regel;
BILKÖRANDET.
Där i skydd av den egna karossen hytts det med nävar och skvalar av okvädningsord som skulle få den mest obstinata högstadieeleven att rodna.
På tal om högstadieeleverna ja.
De allra flesta av våra gängliga tonåringar har ännu inte helt mognat in i den svenska svalheten och då kan det bli riktigt upprörda diskussioner om i stort sett allt som går att diskutera mellan himmel och jord. Inget är för smått att ägna trettionio minuters lektionstid åt att argumentera för eller emot. När man sen varit så upprörd så är det ju inte mer än rätt att man åtminstone får sluta EN minut tidigare.
Jag har nu lämnat högstadiet och befinner mig på en betydligt lägre nivå, nämligen förskolan. Där kan man gråta hejdlöst över det mesta. Som att platsen i samlingsringen inte är till belåtenhet eller över det hjärtskärande faktumet att man delar fröken med alla andra.
Häromdan blev jag klar över vad man som femåring tycker är det mest upprörande och livshämmande som finns. Att disciplinerat gå på led i tvåhundratjugo meter.
Upprörda protester fullkomligt haglade från de nio bestämda telningarna, som jag skulle ha med mig, när jag hade mage att hävda att de fick hålla i varann och gå försiktigt på kanten utmed riksvägen. För även om jag jobbar på direkta bonnavischan så kommer där med jämna mellanrum ett gödsellast, bönder som transporterar allehanda åbäken som används till Gud vet vad bakom breda traktorer eller en och annan stressad hemtjänstbil på väg ut på serviceärende.
Jag tog till det bästa knep en förskolepersonal kan använda sig av – sin akuta dövhet.
Jag tågade helt enkelt bestämt på och så fick de unga opportunisterna trots muttrande protester infinna sig i ledet efter att jag givetvis först försäkrat att de skulle få släppa varann så fort chansen bara kom.
218 meter senare tycker jag att risken för påkörning bör vara obefintlig och jag säger därmed; ”Nu kan ni få springa själva om ni vill!”.
Bland glädjetjuten som följer hör jag då en liten gosse lättat säga
”Åh vad skönt, nu får vi släppa oss!”


