Ibland känns det gött att få bli lite påmind om en annan tid.
Det är så lätt att i vardagslunken glömma bort att man inte alltid är… eller i alla fall har varit… en präktigt medelålders arbetstagare som varje dag snällt infinner sig på sitt jobb tre minuter innan arbetsdagen startar.
Nix minsann.
Det fanns allt en tid när Murklan inte alltid satt och va foglig och snäll.
Problemet är bara att det var en tid sen.
Och att man – i ärlighetens namn – kanske inte vågade ägna sig åt så där värst mycket huliganande eller rockerlivande.
Nej… det handlade nog egentligen om lite mer blygsam smygupproriskhet mot oskrivna sociala regler. Fåniga oskrivna regler dessutom. Som att vi alla skulle ha ett totalt obegripligt latinskt ordstäv som ledstjärna. Och inte en jävel visste innebörden. Knappt ens den som ståtade med själva citatet. Några månader med sånt och rebellen kom fram. Och därmed också citatet ”Ad Vegrikos per Latinos”.
Nu fick nog inte min rebelliskhet något direkt genomslag.
Det blev till o med så lite folkstorm runt det att jag själv glömde bort det. Tills häromdan.
När en trevlig människa påminde mig om det!
Flera år senare så kom han fortfarande ihåg just det.
Det betydde inget då.
Och det betyder inget nu.
Men ihågkomsten betydde verkligen en hel del.
Den värmde ett obstinat litet hjärta.


