Det är nåt med åldern.
Jag vet att jag sagt det förut… att upprepa saker hela tiden är förresten också helt klart ett ålderstecken… men det är nåt som händer med en när man blir lite äldre.
För en sisådär femton – tjugo år sen hände det att jag tyckte att lyckliga slut var tradiga och tjatiga och jag kunde bli överlycklig över en film som skiljde sig från mängden och bjöd på ett slut där de unga kära inte fick varann. Det där har jädrar i mig gått över. Och det med besked.
Därför kunde jag nöjd och lycklig lämna Folkan i kväll i trygg förvissning om att Jonas Karlsson återigen lyckades i kärlekens alltid lika tilltrasslade labyrint.
Om det nu, mot förmodan, var nån som tvivlade på att han skulle lyckas med det. Jag kan i alla fall inte själv se nån rimlig förklaring till varför han inte skulle göra det.
Så därmed får man tacka herr Karlsson för hans goda omdöme att återvända till bioduken. Det var ju trots allt ett tag sen han befann sig där.
Nu finns det dock ingen som helst anledning att låta oss vänta lika länge till nästa gång.
För kära återseenden känns fortfarande lite överreklamerade. De kanske inte blir en soft spot i det Erikssonska hjärtat förrän om ytterligare några år.
Vi får ta en sak i taget.



