15
Aug

Det är så här tre dagar in på det nya arbetsåret som entusiasmen är på topp. Varje arbetsuppgift är ett spännande uppdrag och de pedagogiska dilemmana små mumsbitar att knapra i sig.
Det var därför med lust och iver jag idag tog mig an våra småherrar på jobbet som en tid har lyckats bli oense om allt från mjölkpaket till duplobyggen. Det brukar börja lite lugnt i stil med att nån av dem säger; ”min bil”. Oftast hinner exakt en o en halv sekund gå innan nån annan bestämt säger ”nej min bil” varpå en tredje än mer högljutt hävdar äganderätt på det tidigare helt ointressanta fordonet. Nummer ett brukar då lägga till ett ordentligt wajnande i rösten medan nummer två handgripligen försöker sig på att erövra bilen och den tredje passar på att snappa till sig det som nummer två bara fem minuter tidigare kunde offrat livet för.

Men skam den pedagog som kastar in handduken för ett sånt ynka litet dilemma. Nej då. Här kavlade vi upp ”nu-förstår-ni-barn-ärmarna” och började på ett tydligt, informativt och begripligt sätt att hålla föredrag.
”Nej men vet ni.
Det är ju dagis grejer. Ni lånar ju dom när ni är här!
Nu är det Kalle som har bilen och sen när han lekt färdigt med den så kan Pelle ta den sen.”
Och plötsligt hände det.
Hade det varit på film så hade det definitivt börjat spelas nåt vackert men samtidigt pampigt musikstycke under vilket vi alla förenats i en slowmotiande gruppkram eller nåt.
Nu blev det vare sig musik eller gruppkram för vi blev där i samförståndet liksom avbrutna av andra viktiga saker.
Men det var ändå med stolt rygg, ett gott självförtroende och salig min som jag reste mig från golvet för att ta mig an nästa uppgift.

Friden och lugnet hade lagt sig över vår förskola.
Ända tills det var dags att gå ut.
Den lilla bilen var utbytt  mot en taxicykel. En av tre cyklar som det går att köra andra barn på och därmed också de cyklar som står helt klart högst i kurs.
Även här har vi vuxna fått anledning att inpränta demokrati och solidaritet bland de små telningarna genom ett tiominuterssystem.
Delvis lite krångligt att begripa när man är liten….
själva biten när det är dags för en själv att få cykla är glasklar för alla, det är när man kommer till delen när de tio minuterna gått och det är dags att lämna över fortskaffningsmedlet till nästa förväntansfulla kompis som drivkraften att bli en god medborgare inte är lika tydlig.

Så även denna dag alltså.
Trots mitt alldeles lysande arbete någon timma tidigare.
Jag såg hur den annalkande intressekonflikten tornade upp sig i horisonten och tänkte att det var läge att stämma i bäcken.
Så när jag skyndade mig över gräsmattan för att göra om samma pedagogiska och så för framtidens samhälle viktiga procedur ytterligare en gång så hör jag den ene högt skrika ”Min LÅN”.

Så kära medmänniskor; hav hopp inför framtiden – vi är med andra ord på väg.

Add reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu