18
Maj

Då var det över för denna gång och pinsamt nog redan i kvarten.
Det är bara att inse att det råder nån typ av förbannelse i kombinationen Tre Kronor och hemmaplan.
Sen kan vi på pappret ha betydligt bättre lag än våra motståndare.
Eller vi kan i alla fall enligt svenska sportjournalister ha ”det bästa laget genom tiderna”?!?
Trodde jag i o för sig att vi hade i Vancouver-OS…
för då hade vi ju Foppa, Zäta, Sundinarna, Lundqvist i kassen och gud vet vilka mer storheter.
Den gången vill jag minnas att vi var totalt oövervinnerliga.
Åtminstone på löpsedlarna i de svenska kvällstidningarna… och vänta lite nu…
åkte vi inte ut i kvarten då också??

Bara en sak att göra nästa gång det är dags att placera sig i blågul skrud i tv-soffan;
undvika svensk massmedia.

17
Maj

När man tvingas retirera från trädgårdsarbetet till följd av dåligt väder så får man lite tid över att fundera lite över livets stora frågor.
Existentiella spörsmål som meningen med livet, reinkarnation och var universum till slut tar just slut. Eller mer jordnära frågor som vad som kom först; hönan eller ägget. Och exakt vad fästingar fyller för funktion i näringskedjan.
Alla såna frågor kan uppta mycket av ens tid;
men just nu konkurreras de ut av frågan hur Match.com egentligen får ihop det?!
Enligt deras reklam träffar varje dag 55 personer sitt livs kärlek genom deras hemsida.
55?!
Vore inte 54 eller 56 mer troligt?
Är det 1 som finner sig själv och inser att den klarar sig bättre utan tvåsamhet eller är det en sol-o-vårare som lyckas med bedriften att fånga in två stackare.
Eller är det bara nån reklamsnubbe som haft en dålig dag på jobbet?!

13
Maj

Ibland kan jag inte motstå att ta mig an projekt som jag inte är helt säker på att jag klarar av att ro i land. Liksom bara för grejens skull och lite för att överbevisa mig själv. Dessvärre brukar det oftast sluta att jag inte överbevisat vare mig själv eller nån annan, då jag är en fena på att kasta in handduken i förtid.

Mitt nuvarande projekt är särbons trädgårdsland.
Tänkte att vi (läs jag, ty särbon har inga som helst överbevisarbehov) skulle kunna försöka odla ätbara saker istället för nässlor, maskrosor, tistlar och smultron.
Nog för att nässlor är ätbara och smultron också och dessutom goda, men det finns begränsningar för hur mycket de kan få sprida ut sig.

Med andra ord så skulle namnet på denna blogg för tillfället lika gärna kunna vara
”i snårigt trädgårdsland”, för det är där jag befunnit mig nu ex antal timmar under några dagar.
Och för en gångs skull önskar jag att jag hade tänkt på det där snitsiga med före och efter bilder.
Eller kanske inte ”efter” utan snarare ”just nu” bilder.

Just nu är dock hallonen klara så här långt. Rymlingarna är infångade, uppgrävda och placerade där JAG tycker att de ska vara placerade och ett skyddande halmtäcke är lagt.
Gräslöken har rensats på den gräslök som var gräslök i fjol men som nu bara var nåt visset.
Rabarbern som så tappert stått emot all ogräs har fått fortsatt förtroende och lite mindre tistlar att konkurrera med.
Den nya persiljeplantan som kollegorna överraskat med har fått plats.
Smultronen har hänsynslöst gallrats å det hårdaste och mitt i allt slitet upptäcktes plötsligt en frisk oregano som stod där och spred väldoft.

Nästa steg får allt bli en jordfräs så det finns en chans att få plats med lite lök, morötter och sallad.
Men nästa steg får allt vänta lite.. för nu känner jag i hela kroppen att jag stegat färdigt för denna helg.

11
Maj

Det här med upprördhet är rätt fascinerande.
Som vuxen lägger man ner rätt mycket energi på att försöka sig på konststycket att inte bli upprörd över småsaker… eller åtminstone försöka få omgivningen att tro att man inte är det minsta påverkad.
För även om det kokar inom en när nån tränger sig före i Ica-kön så är vi ändå så där opåverkbart svenska. Möjligtvis att vi avslöjar lite av vårt upprörda inre genom en irriterad suck, knyck på huvudet eller höjda ögonbryn samt en kraftigt hopbiten käke, men vi ler ändå lite falskt och klingar att ”det gör då ingenting minsann… du har ju ändå så lite varor” medan blicken vandrar över den överfyllda kundvagnen.  Det finns egentligen bara ETT undantag som bekräftar denna nationella regel;
BILKÖRANDET.

Där i skydd av den egna karossen hytts det med nävar och skvalar av okvädningsord som skulle få den mest obstinata högstadieeleven att rodna.

På tal om högstadieeleverna ja.
De allra flesta av våra gängliga tonåringar har ännu inte helt mognat in i den svenska svalheten och då kan det bli riktigt upprörda diskussioner om i stort sett allt som går att diskutera mellan himmel och jord. Inget är för smått att ägna trettionio minuters lektionstid åt att argumentera för eller emot. När man sen varit så upprörd så är det ju inte mer än rätt att man åtminstone får sluta EN minut tidigare.

Jag har nu lämnat högstadiet och befinner mig på en betydligt lägre nivå, nämligen förskolan. Där kan man gråta hejdlöst över det mesta. Som att platsen i samlingsringen inte är till belåtenhet eller över det hjärtskärande faktumet att man delar fröken med alla andra.

Häromdan blev jag klar över vad man som femåring tycker är det mest upprörande och livshämmande som finns. Att disciplinerat gå på led i tvåhundratjugo meter.
Upprörda protester fullkomligt haglade från de nio bestämda telningarna, som jag skulle ha med mig, när jag hade mage att hävda att de fick hålla i varann och gå försiktigt på kanten utmed riksvägen. För även om jag jobbar på direkta bonnavischan så kommer där med jämna mellanrum ett gödsellast, bönder som transporterar allehanda åbäken som används till Gud vet vad bakom breda traktorer eller en och annan stressad hemtjänstbil på väg ut på serviceärende.
Jag tog till det bästa knep en förskolepersonal kan använda sig av – sin akuta dövhet.
Jag tågade helt enkelt bestämt på och så fick de unga opportunisterna trots muttrande protester infinna sig i ledet efter att jag givetvis först försäkrat att de skulle få släppa varann så fort chansen bara kom.
218 meter senare tycker jag att risken för påkörning bör vara obefintlig och jag säger därmed; ”Nu kan ni få springa själva om ni vill!”.
Bland glädjetjuten som följer hör jag då en liten gosse lättat säga
”Åh vad skönt, nu får vi släppa oss!”

03
Maj

Jag skulle verkligen önska att jag kunde komma på knepet hur man ska lyckas konservera den här livslusten, orken och energin som våren kommer med.
Tänk bara att i mörka november skutta ur sängen vid halv sex och känna sig utsövd och sugen på att ge sig iväg till jobbet för att få ta tag i dagen.
Eller att snabba sig iväg ut på rasten för att gå en halvtimmes promenad mitt i smällkalla januari.
Eller lämna jobbet efter en hel arbetsdag och inte ha soffan som första mål när man kliver in genom ytterdörren.

Men det kanske skulle bli tradigt och långtråkigt att vara så hurtig hela tiden också.
Det kan säkert vara så att man även skulle kunna tröttna på våren… om den aldrig tog slut vill säga. (även om jag är smått tveksam till detta)
Nej man får istället passa på att njuta av det hela medan det ännu pågår ett tag till.

Ut i solsken och känna livet spritta.
Ner i säckar för att sprätta jord till höger och vänster som sedan allehanda frön och kärnor petas ner i.  Och bli så barnsligt överlycklig när det sedan växer.
Jobbungarnas ekollon som inte bara grott utan även skickat iväg gröna spretiga små stjälkar med små vackra blad på fick mig att göra små glädjetjut i dag.

Precis som de där älgarna som envisas med att gå över vägen till jobbet var gång man har morronturen.
Jag har nu lärt mig rutinerna när denna älgko lugnt spatserar sisådär fyra-fem meter från vägkanten med sina två fjolårskalvar. Det gäller att åka hemifrån i god tid dessa mornar så att man har tid att krypa fram i så pass sakta hastighet att man hinner njuta av synen.
Eller de bedårande små lammen som spatserar i hagarna runt huset där min särbo bor.
Häromdan var det två stycken som fullständigt fått spatt och som jagade varandra som tokar upp och nerför backen när jag kom körandes. Då gäller det att kolla snabbt bakåt för att se till att det är fritt och sen va tacksam för bra bromsar. Såna små guldkornsögonblick får inte hastas förbi.

För att inte tala om alla blommor, blad, fjärilar och annan livskraft som vi nu bjuds på.
Ja, det skulle väl egentligen bara vara de två små ormarna som höll på att skrämma livet på mig och kollegan häromdan som skulle kunna strunta i att vakna till liv om våren.

Än så länge vet jag som sagt var inte knepet att få vårenergin att stanna.
Så jag väljer att hamstra i stället.
Alla såna där små ”nu-är-det-nästan-för-underbart-för-att-va-sant”-stunder roffar jag åt mig och lagrar på nåt lättillgängligt ställe för att sen ta fram när höstmörkret åter är över mig.

30
Apr

Deklarationstider brukar infalla sisådär runt den sista april.
Varje sista april.
Varje år.
Så har det i alla fall varit under de 22 år som jag lyckats skrapa ihop skatterelaterat kapital.

22 tillfällen att liksom öva in sig på.
Jag tror faktiskt inte att det finns så där särdeles många saker som jag behövt lära mig som krävt 22 försök innan det satt i ryggmärgen.
Jo givetvis såna där avancerade saker som cykla själv, dyka snyggt från poolkanten (är där uppe i 537 försök utan att ännu ha peakat), stänga särbons skåpluckor på första försöket….
Men just sånt här med datum brukar sätta sig. Jag vet med bestämdhet att jag fortfarande kan säga vilken dag min första kärlek fyller år, när mina söner har namnsdag, vilket datum jag drog till Skåne för att hämta hem min första hund och samma sak när det var i de östgötska skogarna som hund nummer två inköptes… av nån outgrundlig anledning kan jag dessutom ståta med kunskapen att finnarna firar sin självständighetsdag den sjätte december.
Trots att jag ALDRIG firat suomistil.
Inte en enda gång.
Men som sagt deklarerat har jag gjort. Många gånger.
Trots detta blev det återigen som en smärre överraskning när jag i morse, under de vanliga sömnlösa småtimmarna kom på att det var nåt som inte blivit gjort runt Fabians födelsedag.
Och tänka sig;
det var exakt samma sak som året dessförinnan.

Det är härligt med traditioner!

27
Apr

Jag och min kärlek har nu hängt ihop i nära ett och ett halvt år.
Det mesta har börjat bli vardag, sönerna har för länge sen vant sig vid tanken att se ytterligare en vuxen vid frukostbordet och föräldrar och andra anhöriga har upptäckt att det emellanåt är nån annan som svarar i telefonen när man (som man alltid gör när det ringer) befinner sig på olämplig plats.

Det är dock bara en individ som helt vägrar foga in sig i detta arrangemang.
Hans revirhävdande honkatt.

I vår gemensamma flock ingår fyra katter;

  • Torres – en liten översocial gosse som bor hos mig och som nån gång på vägen helt missade att han föddes som katt och trampar på i livet som om han vore en hund. Senaste nöjet är att åka med i bilen.
  • Oskar – åldermannen som bor hos särbon och som inte har några som helst problem med sin kattidentitet. Ska det gosas är det definitivt HAN som bestämmer när, var och hur. Att jag som människa skulle kunna få klappa honom händer bara i undantagsfall. Han har istället utformat en egen umgängesform som går ut på att man som människa sitter hukandes vid köksbordet med hakan lite kutryggigt placerad på bordskivan. Själv liksom spatserar han fram och tillbaka på köksbordet och så emellanåt slänger han sig mot en med pannan före för att sen stryka hela sin kropp mot ens ansikte. Mysigt värre, med untantag för fälltider. Då blir det en del spotta och fräsa efteråt. Och då inte från hans sida.
  • Artur – den ADHDdrabbade kissekatten som bor med husse. Finns ingen katt som tydligare kan förmedla att han vill gå ut och komma in. Och det vill han. Hela tiden vill han det.
  • Ninja – så är det då fröken. Hon som bestämt ska sova på husses arm och som kan ge de längsta och mest genomträngande blickar som en katt kan uppbåda. Emellanåt kan hon liksom lura en att tro att vi är på väg att bli tjenis och bundis, men det är uteslutande i direkt närhet med kattskålen och den illaluktande kattmaten. När den väl är serverad och uppslukad har hon återgått till förmågan att passera en utan att ens reflektera över att man finns och andas.

Tills idag.
Hela dagen började med att jag redan när jag skulle ta mitt första steg på nedervåningen fick en barsk tillsägelse genom en tjusig fräsning. Helt klart riktad mot min högerfots håll. Ansåg jag, men se det ansåg inte särbosen som bestämt hävdade att föremålet för fräsandet skulle ha varit ADHD-Artur.
För husfridens skull så svalde jag förklaringen.
Särbon gav sig sen iväg och lyckades på vägen ut ropa; ta ut katterna sen när du åker.
En enkel match tänkte jag när det började bli dags att dra i väg. Jag som klarat av att bemästra både katter, hundar och folkilskna sköldpaddor förr. Det självförtroendet hade jag ända tills jag kom upp på övervåningen och fann fröken Ninja skönt sovandes på gästsängen.
Fräsandet som för någon timme sen var en engångsföreteelse upprepades.
Om det sen berodde på ett bryskt uppvaknande, mig eller det faktum att ADHD-Artur bars i famnen kommer förmodligen bli en fortsatt diskussion vid vårt köksbord (med Oskar glatt travandes emellan oss).
Efter dryga åtta minuter till, med ett evigt snurrande runt köksbordet med dess stolar kunde jag till slut mota ut fröken bestämd genom altandörren och lämna en klart irriterat stirrande dam sittandes på altanen. Och jag hör mig själv försvara mig på det enda vis som jag bara kan i denna stund; ”Men husse saaaa att jag skulle släppa ut er. Du får skylla på honom!”
Jag gör det svenskaste av allt.
Jag skyller ifrån mig. Även till husets högsta höns.

22
Apr

Min söndagseftermiddag gick raskt från en stillasittande sådan till en vandring genom tid och generationer. Tillsammans med min mamma och snart sjuttonåriga son tog jag en ”infallspromenad” till ett ödetorp som ligger i skogen någon kilometer från mitt föräldrahem.
Nu är inte detta vilket ödetorp som helst… eller det är det ju, men för mig är det ett speciellt litet torp tyvärr i ett långt framskridet skede av förfall och nedgånghet.

Till den lilla ytterdörren, vars vackra glasruta av någon anledning inte längre är hel, går en liten murken trappa upp. Skulle nu dessa två små trappsteg ta på krafterna så finns där en liten sittbänk fastmonterad på den lilla verandan.
Och som jag önskar att hon fick några chanser till att sitta där och njuta i kvällssolen innan den gick ner bakom trädtopparna invid stugknuten.
Just hon som skötte, uppfostrade och vårdade sina sju små barn där i hemmet, helt utan nymodigheter som el eller vatten.
Dörren är öppen och vi kan inte undgå frestelsen att kliva in (olaga intrång säkerligen… så syndig kan man va en söndag om våren) och möts av kvarglömda tandborstar, tidskrifter och leksaker efter de senaste sommargästerna. Och att döma av dammlagret som ligger över böckerna så lär de inte återvända inom de närmaste månaderna.

Murstocken som säkert varit en dyrbar guldklimp under mörka och kalla höst och vintermånader är sprucken, det mögliga innertaket har lossnat i hörnet på det enda rum som kan kallas för sovrum. Det är det enda rummet vid sidan av ”allrummet” och det lilla köket där en ensam eldspis står i ena hörnet. Hur man fått plats med köksbord, stolar och skänkar är en gåta.
Hur är det möjligt att få plats med en stor familj på en yta mindre än mitt vardagsrum.
Och jag ser på spisen där hon stått och bakat, kokat, tvättat barn och byk, donat och utfodrat sina små och sin make.
Vad tänkte hon på?
Tröttnade hon aldrig på allt slit?
Ville hon inte bara öppna den där vackra ytterdörren, kliva nerför de (då ännu inte murkna) trappstegen och vandra iväg genom skogsbrynet och aldrig mer återkomma?

Hon måtte ha varit så tålmodig och strävsam.
För stannade gjorde hon. I alla fall ett tag till. En vår var hon återigen gravid. Familjen skulle utökas till tio och kanske var det tanken på ett åttonde barn i trängseln som gjorde att beslut om flytt togs. Innan sonen föddes i augusti gick i alla fall flyttlasset till ett torp som måste känts som en herrgård när boendeytan mer än fördubblades.

Jag lämnar köket och går ut genom dörren igen.
Ut till fågelsången som numer helt tagit över efter de barnrop som tidigare ekat genom dessa trädstammar. Till vårgrönskan som återerövrat skogen efter den mörka vintern. Till mattan av vit och blåsippor. Till de ståtliga påskliljorna som triumferande står där snödrivan bara någon månad tidigare legat.
Och just som jag försiktigt går nerför trappstegen så ser jag att det även grönskar runt verandan.
Allt annat har stannat upp i och med att människorna gett sig av. Men naturen fortsätter och den börjar så småningom dessutom sakta men säkert erövra det lilla torpet. Skogen kommer allt närmare inpå stugväggen. Men här vid farstutrappan är det inte bara den vilda naturen som stretar på. Tillsammans med påskliljorna växer här en slingerväxt som nån gång planterats dit av människohand. Den här stått här och glatt sin odlare med vackra och väldoftande blommor. Och jag hoppas att just hon hann lukta på de där blommorna ibland.
Kanske till och med tog sig tid att plocka in några av de och unna sig lite extra väldoft i köksfönstret.

Och jag tänker att det kanske går att ta skott på den. Det skulle jag tycka om.
Det skulle påminna mig om henne var gång det grönskar, var gång det knoppas och var gång det blommar.

Vi lämnar sakta torpet och återvänder till skogen.
Åtminstone kroppsligt. Men i tankarna blir jag kvar ett tag.
Jag vill nog i min fantasi tillåta mig att sitta där ett tag. På den söta farstutrappan med de väldoftande blommorna i det värmande solskenet ska vi sitta där hon och jag.
Och kanske kan hon ge mig gåtan till strävsamhet och tålamod.

Och jag kan berätta för henne om hur lite strävsam jag behöver vara nu med mikrovågsugnar, vattenkokare, tvättmaskin, torktumlare och andra mer eller mindre nödvändiga nymodigheter. Jag kunde ta fram min I-phone och visa henne foton på mina barn.
Hennes yngsta barnbarns gängliga tonårsgossar och kanske skulle hon direkt hitta likheter med sina egna söners anletsdrag.

Där vill jag sitta med min farmor tills solen sakta går ner och de väldoftande blommorna sluter sig för natten.

19
Apr

”Livet med körkort kommer bli helt annorlunda”….
fick jag höra upprepande gånger när jag i somras förberedde mig för bilägandet och dess följder.

Och jisses så rätt folk hade.
Visst var det en hel del som ändrade sig men lite förvånande så var det främst mitt musikaliska mästerverkande som geografiskt förflyttade sig.
Förut var det i den akustiskt gynnsamma duschen som schlagerdängorna och de trallvänliga trudelutterna avverkades men numer är det förarsätet som gäller.
Med tillräckligt hög volym på bilradion kan man lura sig själv rätt duktigt. Efter lite kort uppsjungning så tror jag mig nästan vara, minst, lika tonträffsäker som Carola. Minst.

Att det sen är mycket lite som slår Scotts i medtrallande uppåttjack är givetvis självskrivet.
Så för tillfället delar RoffeSaab och jag vardagsmornarna ihop med Maria.

YouTube Preview Image

* * * * Och som vanligt är det inte personerna i filmen som skrivit brevet * * * *

14
Apr

Den här tiden på året brukar blandas med solsken, överraskande skurar, ett liv som skuttar mellan hopp och förtvivlan samt små sprittande vårkänslor.
Nog sjutton bjuder vädret på den vanliga blandningen av hoppbringande plusgrader och humörnedsättande snöglopp och spritter av vårkänslor gör det minsann lite till och från.

Men hissåkandet från underbaraste bästa rakt ner i mörkaste avgrunden infinner sig inte under denna avslutning av april månad.
Nu kan man ju glädjas och våndas med andra…. men det blir bara inte samma sak när det inte är de värmländska pojkarna som kämpar därute på isen.
Sen tog det i o för sig inte lång stund från det att pucken släpptes i första matchens första period förräns jag insåg att mina sympatier låg hos Scchellefte.
Vilket ju inte tycks hjälpa över huvud taget. Det ser mörkt ut. Som om nån egentligen bryr sig.
Och jag inser med skräckblandad förtjusning hur det känns att INTE vara en hängiven supporter. Så lugnt och fridfullt. Inga sömnlösa nätter i funderande över hur det ska gå till att vända ett underläge. Inga missförstånd med kollegor när halva ens medvetande är fullt upptaget med att filosofera över byten i femmor och powerplayuppställningar trots att man egentligen borde ha fokuserat helt på pedagogiska dilemman och mer jobbrelaterade problemlösningar.
Vad enkelt det låter….
Och så jäääääävla booooring.
För i sanningens namn så är jag så rysligt avis på alla Brynäs och Skelleftefans nu som får uppleva den stora festen efter en lång och emellanåt lite tradig elitserie.
Må vi vara där igen 2013.

25
Mar

Jag gillar inte det här med sommartidsändring.
Både kroppsligt och mentalt så brukar det ta ett tag för mig att liksom komma ikapp den här timmen som plockas bort från mig.

Sen vet även jag att det blir ljusare kvällstid, som alla positiva människor är snabba att ta upp som argument var gång detta diskuteras. Men ge våren ett par veckor till på sig så kommer det naturligt blir ljusare längre på kvällarna.

Det känns lite som om min helg är för helig för att bara sisådär norpa en timma.
Och sen när den väl ges tillbaka igen i höst… för då vill vi minsann ha det mörkare om kvällen än vi behöver?!?!…. så får man inte ens nån ränta på den där timman.

Nej.. fanken vet om det inte vore på sin plats med lite rejält uppiggande civil olydnad.
Eller för att citera den underbare Ingvar Hirdvall i Potatishandlarn;
”jag gör väl som jag vill… jag är ju för fan myndig”

22
Mar

Det går aldrig att sluta häpna över FBK:s förmåga att ständigt resa sig ur underlägen och envist motbevisa de ”tyckare och vetare” som högljutt och bestämt hävdar att detta inte är Färjestads år.

En knackig seriesäsong där bra resultat blandats med rena bottennapp fick inte ens den trognaste supporter att se ljust på slutspelet. Och när slutplaceringen i ligan blev en sjätteplats mörknade himlen än mer. Ingen chans att själv välja med andra ord och ingen fördel av extra hemmamatch heller.

För motståndet skulle nu HV stå. Ett Hv med en extra spelare i truppen vars minne skulle ge de forna lagkamraterna en jäkla skjuts i baken. Trodde jag.
Men inte ett ord från någon om Stefan Liv och att det var för honom de spelade och krigade därute. Något förvånande för mig när laget valt att dekorera sina tröjor denna säsong med en 1 på bröstet och under hösten hyllat den folkkäre målisen med en vacker ceremoni.
Nu saknades ju inte andra känslor under den här kvartsfinalsserien.
Med en ständigt lika irriterat insiktslös Ledin i spetsen och med en slagskämpe a la ”jag slår på allt som fortfarande ser ut att tänka tanken att röra sig” i form av en överväxt finländare så betedde sig Jönköpings stoltheter så långt från söndagsskolegossar som det bara gick att komma.
Detta till trots inledde Karlstadlaget med att åka ner till Jönköping och vinna match nummer ett och av bara farten så vann man även den efterföljande hemmamatchen.
En riktig smakstart.

Men inför match tre kändes det som om Hv insett nåt.
Med full styrka i Karlstadlaget så hade de ingen möjlighet att vinna.
Och operation ”bortplockning” startade där Christopher Nihlstorp i FBK-kassen var ett hett byte. Taktiken visade sig vara riktigt framgångsrik.
Trots att bortalaget tagit ledningen med två mål så kunde nu Jönköpingslaget sakta men säkert mala ner både motstånd och motståndare. Fem minuter kvar av matchen fick Torpet ledas ut och Hv kunde skörda sin seger.

Två kvällar senare kunde skördandet fortsätta när match i Karlstad stod på programmet men Nihlstorp inte gjorde detsamma. Trots ledning för hemmalaget i tredje kunde gästerna vända och serien var nu helt oavgjord.

Och då vaknade tvivlen i supporterhjärtat ska erkännas.
Det kändes definitivt som om Hv hittat ett sätt att stoppa framfarten.
Match fem kändes plötsligt som en riktig ödesmatch och den fick avnjutas via radiosporten och I-phonen.
Resultaten och kommentarerna gick inte riktigt att få ihop till en början.
I början på andra hade två mål ramlat in i det mål där Nihlstorp äntligen var tillbaka, men enligt tongångarna var det Färjestad som styrde och ställde.
Det fick till slut även visa sig i målprotokollet och en vacker puck dansade in i öppen kasse under matpausen i pokerspelandet.

3-2 i matcher och chans att skicka Jönköpingslaget på sommaruppehåll via match hemma i varglyan. Så blev nu också fallet efter en 2-0 seger och jakten fortsätter om fyra dagar.

12
Mar

Efter en natt med två alvedon och tre täcken i sängen så lyckades man till slut skramla ihop hela tre timmars nattsömn.

Det känns inte helt stabilt.
Därför kommer jag nu lägga min sviktande hälsa i händerna på sjukvårdsrådgivningen.
Är snart i det tillståndet att jag är beredd att prova vilken huskur som helst.

Så länge det inte innehåller kyckling, larver eller suspekta läkemedel/alkoholcocktails.

YouTube Preview Image

11
Mar

Då börjar då äntligen allvaret.
Med allt vad det medför i ångest och hopp.

De regerande mästarna ställs i kvarten mot ett Hv som jag tror kan bli riktigt livsfarligt. Nåt säger mig att Davidssons grabbar kommer spela, inte bara för sig själva utan även för sin före detta lagkamrat Stefan Liv.
Det plus det faktum att de har fördel av en extra hemmamatch gör att favoritskapet bör ligga på dem, men jag hoppas på en rivstart i dagens bortamatch.

29
Feb

För många år sen blev jag av svenska spel ombedd att skapa mig ett nick, ett smeknamn, när jag ville spela poker på deras sajt.
Detta ledde till en del huvudbry.
Det enklaste valet hade ju varit att bara ta nåt som påminde om det egna namnet, men jag hade en känsla av att vissa män i sitt spel skulle bete sig annorlunda om de visste att det var en tjej som satt på andra sidan dataskärmen. Så visade det sig också vara. Dessutom har det visat sig att vissa pojkar/män/gubbar börjar föra en, för dem, inte helt smickrande dialog när de inser att de har kvinnligt sällskap vid bordet. Men det är en annan historia.

Såhär dags i livet hade jag förmånen att dela det med ett alldeles underbart rödhårigt yrväder. Några år tidigare hade jag förälskat mig i hans moster; en tös med ett vackert ansikte, fantastiska kurvor och ett läckert rörelsemönster. Damen i fråga lystrade till just namnet Murkla.
Och därmed var det avgjort. Murkla fick det lov att bli.

På den här tiden, och en hel del år framåt, fanns det ingen människa vid sidan av pokerborden där vid datorn som hade en aning om att det var jag som var just Murkla. Men så en dag råkade jag yppa för en god vän att jag spelade nätpoker och då berättade hon om sina ”underbart roliga” måndagskvällar med livespel.
”Inte en chans”, både sa och tänkte jag. ”Jag följer INTE med!”

Nu kan fröken Taman vara oerhört övertygande och det i kombination med att jag kan vara patetiskt lättövertalad ledde givetvis till att jag följde med en måndag, för att prova nästa måndag också, och en måndag till och så vidare.
Det var någonstans i den vevan som det avslöjades att svampen/Charlotte var en och samma.
Numer finns det till och med människor i den bekantskapskretsen som enbart tilltalar mig som Murkla.
Och inte mig emot. Vem skulle inte trivas med att dela namn med en charmig skönhet?!

Men nu börjar jag så smått märka av baksidan av det här nicket i följd av att jag likt en Murkelsvamp suger åt mig av allt onyttigt.
* I min enfald trodde jag nog att man vid min, aktningsvärda, ålder skulle
ha lärt sig att rycka på axlarna åt vad folk runt omkring anser om en.
Men jag gör tydligen tvärtom. Ju äldre jag blir desto mer lyhörd och
känslig blir jag över tisslande meningar, ordval och nyanser i meningar.
* Folk som har lite bekymmer med att vara för glada i alkoholhaltiga
drycker brukar benämnas som svampar. I det här fallet har jag ingen
egen erfarenhet. Men Coca-Cola däremot. Detta förrädiskt goda påfund.
* Kombinationen att ”suga åt sig allt” och nytt jobb på en förskoleavdel-
ning kunde väl egentligen bara sluta på ett sätt.
En snörvling från ett barn, pang så blir Murklan förkyld.
Magsjuka på avdelning, svampen kramar kräkhink.
Ett barn skickas hem med feber och några dagar senare är det dags för
nästa däckning.
Det var inte helt utan triumf jag mottog samtalet att vattkopporna gick.
Haha!! Det har jag redan haft! TWICE !!!

Men så länge svinkopporna och springmasken inte angripit denna svamp så får nog nicket hänga med ett tag till.

23
Feb

Så kom hon då till slut.
Den där lilla tösen som redan från livets start bär tronarvsansvaret på sina nyfödda axlar.
Och vi blir allihop fullkomligt som galna;
vi saluterar, mumsar rosafärgade bakelser, gissar rojalistiska namn och tittar på arrangerade bilder av hur hon kan tänkas se ut i vuxen ålder.

Och så glömmer vi helt bort en sak.
Vi tycks inte alls komma ihåg att även denna lilla tös – i likhet med alla andra barn som föds i detta rike – äger rätten till sitt eget liv och leverne.
För i vårt land ska inga barn behöva fastna i sina föräldrars sociala status, inga barn ska heller omskäras eller på annat vis mot sin klara vilja indoktrineras i sina föräldrars religiösa tro och dessutom ska det stå varje barn fritt att som vuxen själv välja vem den väljer att ge sin kärlek; man som kvinna.

Så lycka till på DIN väg lilla sessa…
jag har en känsla av att du kommer behöva det.

22
Feb

YouTube Preview Image
Vid ett köksbord i lördagskväll lyckades jag och mina kortvändande vänner få höra en femsekundare av Björn Ranelids så omtalade melodifestivalsbidrag. Anledningen till att vi inte lyckades njuta mer än de fem sekunderna kom sig av att vi samtliga bröt ut i ett hopplöst skrattanfall.
Denna fullständigt självdistanslöse man fick mig dock att söka upp svt.play för att i efterhand, mer i lugn och ro, kunna bevittna eländet.
Det var i ärlighetens namn tragiskt att beskåda.
Mycket möjligt att jag faller i alla klichefäller som bara går att snubbla ner i men en halvrappande prosarabblandes man i sina bästa äldre år blir så generande att se i sina försök att efterlikna en cool snubbe från förorten i sina dansmoves.

Så i fikastundsdiskussioner har jag sedan i söndags ivrigt hejat på de (och det förefaller vara samtliga) som spytt galla på herr Ranelids så välstrukna skjortkragar. Tills en sak plötsligt slog mig… om nu alla schlagerentusiaster är så emot detta bidrag  som de påstår, VEM har då röstat fram det?!?!
Och det slår mig att det vid sidan av den glittriga, evinnerliga lördagsföljetongen finns en motfalang. Någonstans därute med telefonröstandet som främsta vapen har jag allierade!!!
Det finns fler som tycker att det inte gör nåt om vi låter oss skämma ut oss så till den milda grad i eurovisionfinrummen att vi aldrig mer kommer ha mage att visa upp oss i de sammanhangen igen!

Så säg mig kära vänner…
när går denna final av stapeln så ska jag och min I-phone göra vårt för att se till att Björn får bättra på brännan i Azerbadjan. Go Mirakel, go!!!
*jubel och vift med färgglada ballons*

22
Feb

Ja då.
Trots ett hårdnackat motstånd så lyckades jag till slut inte motstå frestelsen att ladda ner WordFeud-appen i mobilen.
Och…*PLING*… vänta lite, ska bara…. nu är man*PLING*…. ojdå måste nog…. obönhörligen *PLING*…. ett öjneblick bara… fast!

Hinner trots spelandet ändå fundera lite;
om folk bara visste hur lätt de genom ord och uteblivna ord kan såra en kan man bara hoppas att de lät bli.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu