Jag ska erkänna det med en gång.
Jag är en periodare.
I olika perioder i livet kan jag inte låta bli att fullständigt berusa mig.
Men när andra envisas med att bli höga på olika mer eller mindre nyttiga substanser så nöjer jag mig med det svenska språket när det har formulerats som bäst.
Mina favoritböcker har jag i efterhand insett inte nått den statusen genom gastkramande mysterier eller tårflödande kärlekshistorier utan för flytet i språket; oavsett om författaren är svensk eller om det är en osedvanligt lyckad översättning. Att njuta språk är nästan som att äta en god krämbulle, se sommarsolen glittra i vattenytan och lukta sig yr på syrenblommorna.
Allt på en och samma gång.
Sen är också jag medveten om att det mest beskrivna i all litteratur är kärleken.
Och om detta outtömliga ämne finns ju en mängd floskler. Mer eller mindre trovärdiga. Mer eller mindre troliga. Och mer eller mindre sanna.
Men sommaren 2001 skulle det visa sig att en av alla dessa floskler är både trovärdig och sannolik.
Nämligen den om att gammal kärlek aldrig rostar. Ja den var ju inte gammal då förstås.
Vätternfestivalen i Motala skulle gå av stapeln och Niklas Strömstedt var ett riktigt dragplåster. Så klart man var tvungen att ta sig dit. Och upp på scenen kom han. Och han drog i gång en ballad. Och så tog han en till. Och en ballad till. Och så ytterligare en ballad som följdes upp med en evinnerligt lång ballad som rundades av med ännu en… ballad. Och gäspandet visste ingen ände.
Man började komma på sig själv med att undra lite över vad som möjligtvis kunde tänkas visas på tv:n därhemma. Och om det var i morron eller dagen därpå som man bokat tvättstugan.
Till slut hade herr Strömstedt kommit till slutet av sin enorma balladskatt och ingen var direkt besviken över att tillställningens höjdpunkt lämnade scenen. Jag och de övriga i sällskapet var mest rädda för att han skulle få för sig att bjuda på extranummer, trots att inte en människa i hela den (trots allt förvånansvärt stora) publiken gjorde något som helst anspråk på att önska det.
Vi hann precis börja undra lite smått varför alla hade valt att stå kvar och lyssna.
Hade alla, liksom vi, tonåringar med oss som vägrade lämna karusellerna på ännu någon timma?!
Eller var de bara helt enkelt sådär gästvänligt trevliga som man bara kan vara när man kommer från Östergötland?! Niklas hade kanske tagit illa vid sig om vi alla hade följt våra instinkter och flytt hals över huvud?
Två ärtiga (ännu ett östgötskt särdrag) konferencierer dök nu upp på scenen och vi började ana oråd helt säkra som vi var på att vi nu skulle uppmanas att uppmana till extranummer.
Vi kunde aldrig ana hur fel vi hade.
Det fanns inte en själ i hela Motala som hade den minsta tanke på tråkmånsens professionella artistsjälvkänsla. Anledningen till att alla troget stannat på sin plats framför scenen hade inte haft ett dugg med balladnissen att göra. Det visade sig att han bara varit ett långt, och nästintill outhärdligt, förspel till en Linköpingsson som inte bara skulle visa sig förgylla den kvällen utan ett otal morgnar, dagar, kvällar och nätter.
Ty gammal kärlek rostar aldrig.
Inte ens när den är så platonisk som den bara kan bli.
Och det ska gudarna veta.
Att är det nån som kan konsten att få det svenska språket att bli vackert som vattenglitter, syndigt som en nybakad krämbulle och njutningsbart som syrendoft så är det underbaraste Lasse.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen, om du lämna mig nu.
Om du lämnade mig nu
Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder.
Hugger i sten
Himlen faller ner, det svider till där kniven skar.
Jag har vart vaken hela natten och känt om hjärtat sitter kvar. Känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på i morron som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor. Om jag gick i andra skor.
Ingen soldat
Jag är hög nu sen dagen när du kom.
Jag är hög nu och kan inte somna om.
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
med dig, med dig, med dig
Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt.
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt.
Det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
med dig, med dig, med dig
För dig
Jag går ner till Årstaviken och sparkar höstlöv med min son.
Gud välsigne hans små fötter där han går.
Stockholms kyss
Och du frågar ”Älska dom dig i kväll?”
Och jag svarar ”De älskar mig bara nu.
Den enda som verkligen älskar mig är du.”
Du frågar ”Tog du dom med storm”
Och jag svarar ”Jag kommer faktiskt inte ihåg
Men mina fingrar säger att det var ett segertåg.”
Du hade tid
Inget värt nåt som inte inger hopp. Jag rusar inte längre erat lopp.
Faller
Ett smartare drag, en lösning, en lanterna på din gungande båt.
Timglas
Jag ville hitta en bra paroll. Nåt som tog mig upp en bit över noll.
Och hon mötte mig med sitt leende. Hon sa ”ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll”
Åt samma håll
Om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig.
Dom sista drömmarna