Min särbo och jag har nu hållt ihop i över ett år.
Kanske mycket på grund av att vi är just särbos och kan låta vara olater få fritt spelrum på hemmaplan i vår ensamhet. Jag behöver inte sucka varje dag över hans nitiska sortering av bestick i diskmaskinens olika fack och han behöver inte kliva över mina omkringslängda badlakan varje morgon.
Sen ska tilläggas att vi minsann under året trots detta haft våra duster. Några små uppfriskande gräl har ibland fått skingra irritationsdimmorna.
När glasrutorna väl skallrat färdigt och krutröken lagt sig så har det dock återgått till det normala utan större krackeleringar i grunden.
Men nu har vi stött på ett rejält hinder….
särbon tittar på Arne Dahls filmatiserade deckare och jag hör Shanti Rooneys röst.
Glatt spricker jag upp och säger ”Åh min favorit.”
Blicken jag får tillbaka säger allt.
Inga följdfrågor krävs och när sen det kalla konstaterandet att ”Persbrandt är bättre!” kommer så fullkomligt kan jag höra hur den första sprickan sakta men säkert gör sitt avtryck i fundamentet.

Vi försöker snabbt rädda upp situationen med att båda ivrigt hävda att Magnus Samuelsson är överraskande bra.
Så nu är frågan om Sveriges starkaste man är tillräckligt stark att få vårat förhållande att hålla. Jag håller tummarna… starkt och hårt.


