For till Linde i går för att få uppleva en något stillsammare rebuy än den man är van vid på hemmaplan måndagkvällar.
Möttes i dörren av Bobbo som började mumla nåt om bekymmer med att få till… Åh nej, tänkte jag. Det är inte en jäkel som kommer komma… och här har jag och Bergback åkt flera mil för att få chansen att norpa lite norrlänsslantar.
Som tur var visade sig den gode Bobbos veckade panna bero på ett tioandelarstrav som ännu inte finansierats. Bergback och jag ville inte verka ofina (eller rättare sagt vi vågade inte riskera att sitta på läktarplats om vild segerglädje skulle utspela sig i storbildstv:ns ljus några timmar senare) så vi rasslade snabbt fram varsin hundring.
Och den som lär sig att ta skeden i fin mun ska rikligt belönas;
för när alla hästar sprungit, resultaten räknats ihop och vinsten delats upp i tio kom återbäringen ut till oss alla. Hela 14 friska kronor landade således tillbaka ner i myntfacket.
Nå väl.. vid den här tiden gick ju i alla fall pokerspelandet enligt planerna.
Redan vid lottningen stod fru Fortuna vid min sida när jag placerades i position på Bobbo himself.
När första korten för eftermiddan delas ut är jag lilla och hittar AQ ruter.
Bobbo som sitter på knapp höjer i vanlig ordning och får med sig mig och ytterligare en spelare. Floppen visar två tjusiga ruter och betandet är fortsätter, turn nåt oviktigt och så kommer ruter 2 på river.
Jag kan raka in en fin pott trots att Bobbo viker min riverraise.
Jag har vunnit första potten och borde börja ana oråd.
Men allt flöt på sådär fantastiskt som det bara kan göra ibland.
Färgerna fortsatte att ramla in och stegarna sattes. Fick intressanta startkort mest hela tiden, träffade fint och slapp mestadels visa.
Dessutom stod lottohanden AK upp fint och jag kunde tack vare den bland annat slå ut en 77:a.
Enda förlorade showdownen visade sig bli en fyrfärgsträff i hjärter med knekten på hand. Några tusen i marker gick till gossen med damen.
Stämningen runt bordet var lugn och trevlig.
Men ju längre timmarna flöt och ölen likaså börjades det runt om i lokalen att liksom pyra. Folk åkte ut i en stadig takt och när antalet spelare bara räckte till två bord blev placerandet inte det mest lyckade när herr ”jag-har-väl-inte-sagt-nåt-dumt-jag-är-ju-bara-full-och-gla!?!?” hamnade bredvid en av de som inte fann minsta nöje i att bli kallad blatte och apa i var och varannan hand. Smockan hängde i luften tills en av arrangörsvärdarna var smart nog att lyssna till våra råd om att sätta sig mellan de båda herrarna.
Lugnet la sig lagom till det var dags för finalbord och då hade även lugnet lagt sig över mitt kortsnitt. Timman innan hopslagning hade jag inte fått nåt att gå med på. Med undantag för AQ off. Jag provade att ställa en short all in vilket visade sig lyckosamt… men spänningen sjönk när även han visade sig ha just AQ off.
Sju spelare placerade sig runt finalbordet för att göra upp om fem priser.
Herr onykrast av alla kånkade med sig en imponerande stack av chips och jag kunde snabbt konstatera att jag med mina knappa 30.000 inte skrämde nån vid bordet.
Första all-inen på bordet blev en KQ off.
Blixtsyn av herr onykter som slänger upp AA.
Vi var nere på bubblan och direkt började det förhandlas om ett bubbelpris.
Inte mig emot tänkte jag med min lilla stack och föreslog en femhundring.
Spelet fortsatte och herr onykter löste biljett till värsta bergodalbanan då han ägnade sig åt at gå allin i var o varannan hand.
Jag började våndas över korten när jag till slut hittar en bra hand.
AK off. All-in. Fold bordet runt tills vi kommer till big blind.
Givetvis mister onykter. En snabb halvt ofokuserad blick ner på korten.
En sluddrig fråga om hur mycket jag har.
28.2 till.
Den ofokuserade blicken går från mig via korten till den enorma stacken.
”äääähhh… jag synar”.
Och så slänger han upp T5 hjärter.
Inga hjärter hinner jag tänka innan en sexa på river ger honom fyrstege.
Ibland gör det ont att få ta emot en femhundring kan jag lova.
… och fjorton kronor förståss….


