Archive for februari 3rd, 2012
03
Feb

Har återigen rusat hem efter ett besök hos frisören.
Han var vänlig nog att utan några större ”men-hur-fan-har-du-stallt-till-dig-miner” trolla bort gråa hårstrån och tragiska försök att undvika en icke helt smickrande men dock naturlig utväxt.
Man småpratar lite om jobb, tv-händelser och (gud förbjude) inte att förglömma vädret medan färgen omsorgsfullt penslas i tills man ser ut som en pudelrockare som bara råkat få en treliters hink med chokladsås insmord i hårbotten. 
Schamponerandet är som vanligt alldeles underbart och under själva klippningen är det alltid lika fascinerande att se med vilken koncentration en frisör utför sitt arbete. Då har förlängesen kallpratet liksom sinat ut dessutom så det sker under djup tystnad. Här är enda kruxet att se lagom uppmuntrande ut var gång frisören skickar en en blick genom spegeln; man vill ju inte gärna se skräckslagen, orolig eller förbannad ut, men alltför uppmuntrande inbjudande känns heller inte bra.

Det är vad som händer efter allt detta som tidsmaskineriet oundvikligen sätter in. Då kommer rullborsten och fönen fram för nu ska här SLUTPIFFAS!!
Och jag tänker varje gång….
”nej men herregud människa, du har ingen aning om vad du ger dig in på!!!”
Att föna det här kråkboet till nåt som skulle kunna liknas vid en tämjd historia är nästintill lika enkelt som att korsa Saharas öken utan att ha färsk vatten med sig i bagaget. Det går, men det är ett jävla hästjobb!
Till en början, när man va sisådär i tonåren så tyckte jag alltid att det var så pinsamt att beskåda dessa försök. Jag tyckte liksom synd om dem.
Nu är jag äldre och mer mottaglig för tillfällen för komisk tragedi… även om det nån gång inkluderar mig själv.
Så jag lutade mig glatt tillbaka i frisörstolen och förberedde mig på spektaklet. Och mycket riktigt… det tog inte lång tid förrän herr frisören började få små svettpärlor i pannan och den under klippningen så lugna blicken numer speglade panik när den sökte runt bland de bångstyriga hårtestarna.
Den här gången gjorde det kalla vädret sitt till att skådespelet blev än bättre. Kalluften i lokalen, det blöta håret och fönens varma luft gjorde att för varje drag han gjorde så blossade det upp ett ångmoln runt oss.
Tre gånger hann han fråga mig åt vilket håll luggen skulle fönas innan han lite nervöst fnittrande försökte ursäkta det hela med ”det är mycket hår det här”.
Jag var snäll. Idag igen. Så istället för att svara ”Ja jag vet, det är mitt.” så log jag bara och nickade lite försiktigt.

Men skam den som ger sig!
Det var en synnerligen nöjd liten man som till slut kunde studsa iväg och hämta den lilla spegeln för att jag hänfört skulle kunna bevittna resultatet av hans mödor även bakifrån.
Och återigen hade min frisyr förvandlats till Dallas-Pamelas….
bara sisådär 28 år för sent.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu