03
Maj

Jag skulle verkligen önska att jag kunde komma på knepet hur man ska lyckas konservera den här livslusten, orken och energin som våren kommer med.
Tänk bara att i mörka november skutta ur sängen vid halv sex och känna sig utsövd och sugen på att ge sig iväg till jobbet för att få ta tag i dagen.
Eller att snabba sig iväg ut på rasten för att gå en halvtimmes promenad mitt i smällkalla januari.
Eller lämna jobbet efter en hel arbetsdag och inte ha soffan som första mål när man kliver in genom ytterdörren.

Men det kanske skulle bli tradigt och långtråkigt att vara så hurtig hela tiden också.
Det kan säkert vara så att man även skulle kunna tröttna på våren… om den aldrig tog slut vill säga. (även om jag är smått tveksam till detta)
Nej man får istället passa på att njuta av det hela medan det ännu pågår ett tag till.

Ut i solsken och känna livet spritta.
Ner i säckar för att sprätta jord till höger och vänster som sedan allehanda frön och kärnor petas ner i.  Och bli så barnsligt överlycklig när det sedan växer.
Jobbungarnas ekollon som inte bara grott utan även skickat iväg gröna spretiga små stjälkar med små vackra blad på fick mig att göra små glädjetjut i dag.

Precis som de där älgarna som envisas med att gå över vägen till jobbet var gång man har morronturen.
Jag har nu lärt mig rutinerna när denna älgko lugnt spatserar sisådär fyra-fem meter från vägkanten med sina två fjolårskalvar. Det gäller att åka hemifrån i god tid dessa mornar så att man har tid att krypa fram i så pass sakta hastighet att man hinner njuta av synen.
Eller de bedårande små lammen som spatserar i hagarna runt huset där min särbo bor.
Häromdan var det två stycken som fullständigt fått spatt och som jagade varandra som tokar upp och nerför backen när jag kom körandes. Då gäller det att kolla snabbt bakåt för att se till att det är fritt och sen va tacksam för bra bromsar. Såna små guldkornsögonblick får inte hastas förbi.

För att inte tala om alla blommor, blad, fjärilar och annan livskraft som vi nu bjuds på.
Ja, det skulle väl egentligen bara vara de två små ormarna som höll på att skrämma livet på mig och kollegan häromdan som skulle kunna strunta i att vakna till liv om våren.

Än så länge vet jag som sagt var inte knepet att få vårenergin att stanna.
Så jag väljer att hamstra i stället.
Alla såna där små ”nu-är-det-nästan-för-underbart-för-att-va-sant”-stunder roffar jag åt mig och lagrar på nåt lättillgängligt ställe för att sen ta fram när höstmörkret åter är över mig.

Add reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu