09
Aug

Tro det eller ej.
Men igår hade jag delvis en ”tillbaka till verklighetsdag”.
En ambitiös kollega tyckte att gårdagen var en bra dag att ha höstplanering på.
Jag kan säga att jag verkligen tycker om mina kollegor, men kanske inte alla deras idéer.
Vi som protesterade högst mot detta förslag lyckades i alla fall få till en tidig start så att möjligheten att komma hem till tv-soffan så tidigt som möjligt blev så stor som möjligt.
Vi hann planera både mycket och bra.
Dessutom hanns det med att få hälsa på de småkottar som redan gjort slut på sin ledighet.
Höra lite historier om sommaräventyr, få se hur mycket de växt och se lite av vad de lärt sig.
Men innan jag återvände till min tv-soffa igen så hade jag en sak till på programmet.
För några dagar tidigare hade jag ju fått en inbjudan.
En totalt oemotståndlig inbjudan till en uppvaktning av en alldeles speciell artonåring.
Den där underbara ungen jag lämnade från mig för ett tag sen öppnade dörren och visade sig ha fortsatt att utvecklas och växa.

Så mycket som kan ske på ett o ett halvt år.
Och så kort arton månader kan vara.
Så mycket som kan ske över en sommar.
Och så kort fem semesterveckor kan vara.

Men den där dan var allt lite nyttig.
Även för en Os:oman.
Jag fick chansen att träffa folk som påminde om hur härlig även vardagen är. Med alla dessa möten med underbara människor som jag både får påverka och som påverkar mig.
Det blir gott att återvända till verkligheten.
Om några dagar.
För nu har jag återvänt till tv-soffan igen.
Och tur är nog det. För jösses sicken dålig svenskdag det var i min frånvaro.
Och så slipper vissa bekanta bli oroliga och stanna upp cyklar och bilar och bekymrat ropa
”Men är inte du hemma!”

Add reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu