Bara två dagar kvar av dessa olympiska sommarspel.
Än kan, och ska, medaljskörden utökas ytterligare.
Men det kan bli lite läge att summera spektaklet, som min morfar skulle ha kallat det hela.
Jag börjar så smått inse att jag börjar bli alltmer lik min underbara morfar som med sin lagoma dos av cynism betraktade sin omgivning på ett jordnära och humoristiskt sätt.
När jag föddes hade han redan fyllt 71 år men jag är glad och tacksam att han fick leva ett långt liv så att vi hann få många år tillsammans. Båda mina söner hann födas och bli uppvisade för hans granskande ögon. De godkändes båda två…. trots att han till en början frågade mig om det inte hade varit roligare med ”en av var sort?” när jag ringde honom från BB och berättade om den yngstes ankomst i denna värld. Det krävs lite år på nacken för att våga säga det där som alla andra förmodligen också tänkte.
Nu skulle det ju dock inte handla om morfar.
Utan vi skulle ju summera.
Mitt medaljtips innan det drog i gång var åtta medaljer. 1 guld, 2 silver, 5 brons.
Två dagar kvar har den svenska truppen kommit upp i sju medaljer och så vet vi att vi snart kan kassera in en handbollsmedalj. Det skulle väl sluta på åtta då. Ja där ser man!!
Sen får man väl bara tacka sin lyckliga stjärna att man inte var tvungen att dessutom gissa kring vilka halsar de där ädla metallerna skulle dingla.
Även jag hade ju trott att det i alla fall skulle bli en medalj i simbassängen och då till Sjöström.
Att Alshammar inte skulle klara det kändes givet redan på förhand. Skada eller inte skada så tror jag inte hon hade klarat pressen. Det är nåt speciellt med Os, tryck och Alshammar. Det har förut bevisat sig inte fungera och jag tror det gått troll i det. Lika bra att nacken krångla så hon i alla fall kunde lämna London med ett nederlag pga yttre faktorer och inget annat. Ge nu upp bara. Snälla.
Vill inte tvingas va med om fler bittra simtårar i Rio.
Skador och sjukdomar ja… det är som vanligt på ett Os.
Aldrig annars pratar vi så mycket om folks tillfälliga febertoppar, trasiga ledband, spökande ljumskar, förkylningar och krassliga magar.
I år fick vi även uppleva hur en medaljfavorit föll bort på grund av tramp.
Det var i alla fall lite nytt och fräscht i sjukrapporterandet, men inte desto mindre surt.
Stackars Rolf-Göran.
Och därmed höll den svenska fanförbannelsen i sig.
I Sydney var det Anna Olsson som fick äran… och därmed inte lyckades i paddlandet.
I Aten var det Frölanders tur. Nu deltog han bara i lagkappen men utan framgång.
I Peking var Christian Olsson den som bar fanan och ja… nej… det gör för ont.
Så kära SOK…. om fyra år när det drar ihop sig för att klura ut vem som ska få uppdraget nästa gång det ska tågas in på Maracanâstadion, välj nån som ändå inte har nån chans. Typ… Alshammar kanske?!!?
Men vem är jag att raljera?
Jag som både före och under dessa spel har hånlett var gång det svenska herrlaget i handboll kommit på tal. Det är bara att erkänna att den där åttonde medaljen var en oväntad överraskning.
Vi verkar alla lite överraskade och tagna på sängen.
Glada och uppsluppna känns det som i fornstora dagar.
Kvällstidningarna och Svt tävlar om vem som bäst kan påminna om hur många missade handbollsguld vi som nation har i bagaget. Kändisar och ickekändisar ska nu tippa slutresultat.
Och hela min blåögdhet protesterar högljutt. Låt oss nu få avnjuta en handbollsfinal och va nöjda i stället. Utan några favorittankar som ska spolieras.
Det räcker så bra om gubbarna på plan är sugna på mer än silver.
En sak finns i alla fall som talar FÖR de svenska.
Inte en handbollshand kom i närheten av den svenska fanan på invigningen.


