14
Aug

 

En lunchrast i november nån gång på åttiotalet så brakade det loss fullständigt.
Novembertristessen hade väl tagit tag i oss mellanstadieungar ordentligt. Fotbollsplanen var för geggig för att använda, småbollarna som man fick vid terminsstarten hade för länge sen studsat bort, snön lyste med sin frånvaro och ingen av oss iddes försöka oss på att reda ut det tilltrasslade långhopprepet.
Det fanns helt enkelt inget annat för oss att göra än att sitta ner och öva på våra sociala kompetenser. Vilket inte gick nåt vidare. Vi retade ihjäl oss på varann och på våra olater. Och eftersom olater är det farligaste man kan uppleva i den åldern och retligheter ligger överst i verktygslådan kunde det nog bara sluta på ett sätt. Och det gjorde det.
Men även denna rast tog till slut just slut och den välsignade inringningssignalen ljöd.
Intet ont anande stod vår mellanstadiefröken därinne och tog emot oss. Säkert hade hon planerat in nåt alldeles fantastiskt matematiskt som hon på ett pedagogiskt skulle dela med sig av.
Men som den erfarna och kloka lärarinna hon nu var efter så många år inom yrket, så la hon allt annat åt sidan. Hon förstod mycket väl att ingen av hennes upprörda elever var i sinnesmod att lära sig nåt om matematiska begrepp.
Hon satte sig istället ner och började tålmodigt att lyssna igenom alla de oförrätter som vi alla tyckte hade begåtts. När våra upprörda röster gnällt färdigt så log hon lite och så började hon berätta historien om en gammal släkting hon hade;

Hon skulle en dag ta sin kopp kaffe men upptäckte att sockerskålen var tom. När hon sträckte sig upp för att nå det nyinköpta bitsockerpaketet på översta hyllan i skafferiet så råkade hon tippa till det så att det for i golvet och sprack. Hela innehållet for ut där på köksgolvet.
”Ojojoj”, mumlade gumman, ”men det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat varit strösocker”.

Nu är jag rätt förtjust i min gamla mellanstadiefröken.
Vi tillhörde en av hennes sista årskullar men hon lever fortfarande och det händer ibland att vi springer på varann ute i mataffären. Då ler hon alltid och hälsar på en med ens förnamn och så frågar hon hur det är med pojkarna. Det värmer en alltid lite att veta att fröken tänker på en. Hur gammal man än blir.
Därför tar det lite emot att erkänna att den där sockerhistorien kanske inte riktigt gick hem där och då. Men det berodde förmodligen helt på de upprörda känslorna i lokalen.
Man kan säga att hon gjorde en Friggebodlight där.

Nu är det ju ändå så att vissa saker dröjer sig kvar och jag kom att tänka på den där historien i dag efter att ha träffat en kollega som hade tråkiga nyheter.
Vi vet alla att livet inte alltid är så snällt. Det är inte ens i närheten av rättvist ibland.
Men den här kollegan hade gjort valet att titta på sina sockerbitar och tänka att det kunde vara förbaskat mycket värre.
De tyngsta sakerna i livet har vi som människor ingen chans att besluta över, men vi kan bestämma hur de tyngsta sakerna ska få påverka oss.

Inget i livet är för evigt.
Inte ens de utspridda sockerbitarna. Ta fram sopkvasten, sopa upp dem, spara en till kaffet, sätt dig ner med koppen, skicka en tanke till dina gamla lärare vars utlärda anekdoter förr eller senare alltid kommer att bli förstådda och låt livet gå vidare.

Add reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu