Jag tror inte det finns nån som är mer värdelös på att stå fast vid sina principer än vad jag är.
Ja inte de där riktigt grundläggande sakerna som att jag tror på lika lön för lika arbete och att färgen på ditt skinn har nada att göra med storleken på ditt hjärta.
Nu menar jag heller inte de där med att jag ska bara äta godis på lördagar eller varje söndagsmorron så tar jag en uppfriskande powerwalk på tre timmar. Finns icke en chans att jag skulle lyckas leva upp till sånt, vilket jag för längesen insett, accepterat och lärt mig leva med.
Nej jag menar alla de där principerna som hamnar i mellanläget.
Principer som alltid är jätteenkla att veta att man kan leva upp till så länge man inte befinner sig i just den situationen.
Vi kan ta ett exempel bara för att det inte ska bli så j-a luddigt;
”jag skulle aldrig kunna köra för fort”.
Det var jättelätt att benhårt påstå så länge jag inte hade nåt körkort… och var väldigt försenad till jobbet.
Nu vill jag nog inte va mer öppenhjärtig än så här.
Ty sist jag bröt mot en sån där ”jag skulle aldrig” så inser jag nu i efterhand att jag fått betala ett högt pris för det.
Just den principen är därmed också inte bara återtagen utan även rejält uppflyttad i kategoriordningen. Så nån jäkla nytta var det i alla fall med det! Tack så mycket.
Med detta i tanke…
att det senaste gången brakade fullständigt åt helvete vore det kanske en god ide att ta sig en eller annan funderare på nästa steg i principtestandet.
Eller ska jag skita i det kanske?
Eller ska det få räcka som det är?
Om det nu ens finns nåt att principtesta runt?
Och skulle jag i så fall tycka att det vore värt det?
Jag önskade lite tydlighet häromdan.
Sån där övertygande tydlighet när man liksom gestikulerar och är… just övertydlig.
Det tycker jag om!
Inga jäkla krusiduller och duttande och dattande.
Och så kommer jag ihåg hur det var sist när jag fick som jag önskade när jag hade en önskan som gick i uppfyllelse!
Nej man kanske bara ska skita i önskningarna.
Bryta sina principer och ännu en gång bevisa för sig själv att man aldrig ska säga aldrig eller få det överbevisat att man hade rätt från början.
Det är bara det att ”va var det jag sa” känns så jäkla platt när man mästrande ska säga det till sig själv.


