Archive for december 15th, 2012
15
Dec

Man lär sig så mycket varje dag.
Ibland är det egna erfarenheter som ger kunskaper och ibland kan det vara genom att lyssna till hur andra har det som man får kloka insikter.
Eller så kan det vara genom att följa den heta svenska debatten.
Eller debatterna för de har nu varit några stycken; de skitnödiga ”politiskt in-i-dumheten korrekta” debatterna.

Häromdan var det barn utklädda till pepparkakor som upprörde.
Nån kom på att nån på nåt sätt kunde ta illa vid sig. Eller om det nu bara visade sig vara ett missförstånd då pedagogerna på skolan inte uppfattade att det fanns nån som ville va en pepparkaka.
Jag hoppas det.
För så dumma kollegor vore tragiskt att ha.

Och så igår kom nästa dråpslag.
Censurering av ett av de heligaste tv-ögonblicken vi har under året.
En av mina favoriter ska plockas bort.
Enbart av en anledning… hon är svart.

Jag har aldrig missat att se Kalle på julafton.
Tvärtom. Tillsammans med familjen har jag varje år bänkat mig för denna heliga tradition.
Så länge morfar levde hade han alltid samma kommentarer på samma ställe (nu är älskade morfar borta men kommentarerna lever vidare genom att mamma varje gång säger ”nu sa alltid morfar…”),
vi skickar runt samma typ av chokladask för att alltid plocka på oss för många bitar trots att vi är proppmätta efter mammas julmat och pappa somnar alltid långt innan Ferdinand sätter sig på humlan… som varje år visar sig vara en geting med gadd.

Men det finns en sak vi aldrig gör.
Aldrig under de där åren i samma soffhörn har nån i sällskapet använt ordet svarting eller neger eller ens mörkhyad i samband med den där knasiga lilla dockan som glatt okejar sig själv efter att ha sagt ordet ”mammi”… något som den vithyade dockan inte klarar av några sekunder innan.
Och då har ändå skaran runt chokladasken i tv-flimrandet stadigt växt under åren;
det har nu suttit åtta barn där som alla mer eller mindre växt upp och blivit vuxna.

Mig veteligen har ingen av dom blivit rasister.
Trots denna, tydligen uppenbara, indoktrinering varje julafton.
Och jag tror mig veta varför. Nämligen det som kallas sunt bondförnuft.

De har varit omringade av förnuftiga som inte har stämplat den där söta lilla knasdockan som nåt annat än just söt o knasig. I våra ögon hade hon varit lika söt och charmigt tokig oavsett hudfärgen.

För kära livrädda medmänniskor…
ingen fostras till rasist genom att ta del av gamla serietidningar, tecknade filmer eller versrader i barnsånger så länge det finns vuxna runt om som fortsätter att envisas med att vara färgblinda och godhjärtade.

De som fostras till rasister görs det tyvärr ändå.
De får det med sig i diskussioner vid frukostbordet när de senaste nyheterna levereras genom tidningar eller morronprogram i tv och radio. Nyheter som att pepparkaksfigurer är bannlysta ur lussetåg.

Så det är bara att bocka och gratulera de framtida sverigedemokraterna.
Även om det blåser lite motvind emellanåt bland järnrör och hata-Palme-verser så kan ni nog hava hopp för framtiden.
Dessvärre.

Och när den dan kommer så hoppas jag att ni anammar herr Almqvists ord från presskonferensen där han var vänlig att förklara att ”de som inte höll med skulle passa sig” när partiet växte.
Pax för att stå först i kön!!!
Ge er på mig först är ni snälla. Ty ingenting har vi gemensamt.
För trots era finputsade och fernissade partiord så har jag förmågan att se under ytan.
Jag lärde mig det bland annat i den där tv-soffan. Där tokdockan var betydligt mer tokig än hon var mörkhyad.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu