Archive for the ‘Toppar o dalar’ Category

22
Jul

Eller också kanske mamma eller pappa inte skulle ha varit så väldigt pedagogiska och tyckt att det var charmigt och kunskapsdanande att skriva själv när önskningarna skulle börja ta form och framföras tidigt i oktober.
För det gällde att va ute i god tid innan jul så tomten inte skulle riskera att missa just mitt brev med heta önskningar och förhoppningar bland alla andra femton miljoner, liksom mitt, mer eller mindre oläsliga.

Nu finns det dock bara två saker jag såhär i efterhand undrar och skulle vilja ha svar på.
För det första;
kanske det ändå är dags att inse att herr Tomten på nåt vis skulle behöva avlastning, medhjälpare, kollegor, samarbetspartner etc.
Det kan inte riktigt va rimligt att det som jag önskade mig för sisådär… ja vi behöver inte va så noga med just räknandet i detta inlägg… som rubriken pekar på är det ju ändå det mer litterära som står i fokus. Vi stannar vid att konstatera att det gått orimligt mycket tid för att de önskningar jag framförde då skulle falla i god jord nu.

För det andra;
finns det möjligtvis nån kopia på  de häringa listorna?
Jag är nämligen sjukt intresserad av att själv se hur jag har lyckats felstava så imponerande.

För jag minns minsann precis vad det var meningen att det skulle stå;
GUNGHÄST
För i den Icaaffären som vi handlade och mina systrar sommarjobbade fanns i förbutiken på översta hyllan just en sån. Den trånade jag väldigt länge efter. Nästan så länge så att jag förmodligen hade slagit knäna i golvet om jag hade fått den.
Men den kanske helt enkelt stod för högt upp på den där hyllan?
Det var ingen Ica-anställd som var tillräckligt lång för att nå den och så kanske de alla led av höjdskräck så ingen vågade klättra upp och hämta den.
Den hamnade vare sig i mitt julpaket eller i nån annans paket på många år.
Sen är jag rätt säker på att jag omprioriterade.
Världen vidgades och jag önskade nåt som inte fanns på nån hylla i nån förbutik, men längtan var lika stor och önskan lika väldig.
EN HUNDVALP

Föga förvånande blev det ingen sån heller.
”Det är sånt där man köper när man blir vuxen” sa min mamma.
Och så blev det.. men det är en annan historia…

För nu vill jag återvända till de där önskelistorna.
Där jag i alla fall gjorde seriösa försök att skriva just gunghäst och hundvalp.
Hur kunde de inte bara bli borttappade så länge utan även så fullständigt feltolkade?
För nåt måste ju ha gjort att det nu (några år senare) med trägen envishet börjar hända saker som är så fullständigt oförklarliga.
Ingen kan förklara varför det bubblar i rör som inte ska bubblas i.
Eller varför det känns när det inte känns ändå.
Eller hur det kommer sig att det rinner uppåt och neråt samtidigt.
Eller att allt blir kvar när allting ändå är reducerat.
Det kan bara va tomten. Som varje jul dök upp på farstubron i mitt barndomshem fast han inte fanns. UTAN att min pappa lämnade vardagsrummet. Och UTAN att min älskade morfar reste sig ur samma fåtölj som han satt i varje jul och sa exakt samma saker till exakt samma grejer i Kalle Anka firar jul.
Så kom inte och försök att få mig att tro att tomten inte finns. För det vet jag att han gör.
Lika säkert som att här bubblar i badrumsrören.

Jag tror… men jag tvivlar.
Jag tvivlar på att tomten är så bra på att tyda förhoppningsfulla barnbokstäver.

Men du är förlåten tomten.
Om du i jul tar och anländer med min högsta önskan så kan jag ha överseende med strul både här och där.

22
Jul

Nästan varje dag hinner jag tänka på att jag är så glad över att jag bor som jag gör.
Att hyra en egen liten stuga är guld värd när man stundom har svårt att låta bli högsta volymnivån på Spotify samtidigt som man lider av fenomenet ”medskrålning” trots de öronbedövande bevisen för att man faktiskt skulle låta bli just detta. Eller när man, för femtonde gången samma månad, kommer på vid läggdags det man helst skulle kommit ihåg redan när tvättmaskinen var klar åtskilliga timmar tidigare; ”jag bara måste torktumla lite”.
Sen kan man dessutom vara glad för att man bor som man gör så att man inte längre tvingas bo som man gjorde.
Nu älskade jag mitt förra lilla hus också. Även om torktumlingschansen inte fanns och egentligen inte skrålningsmöjligheterna heller (vilket jag nog var för dum för att inse. Kan bara ana hur många stackars A-sundare och turister som fick svåra chockskador när de lyckligt ovetande kom promenerande på trottoaren utmed mina fönster.)

Men.
Det fanns gånger varje sommar när man önskade att man inte bodde som man gjorde.
Bor man i en stad som till viss del försöker livnära sig på turister och events så kan man lätt bli lite trött på kissinödiga äldre gentlemän som tycker att vinbärsbuskar på privata bakgårdar kan va den mest lämpliga plats att gemensamt skvätta revir på.
Eller de grottlika beteenden som motorburen ungdom-för-rätt-många-år-sen gladeligen väljer att visa upp i fordon, på fordon, under fordon, bredvid fordon och bakom fordon. Gångerna var rätt många när man till slut önskade att de bara kunde va så vänliga att placera sig framför fordon. Fordon som rullar. Fort.

Men nu slipper vi ju detta.
För nu har vi landat lite mer på landet.

Här finns i o för sig lite verksamhet runt om.
Mitt sovrumsfönster vetter mot en stor lummig trädgård, en handelsträdgård som gudskelov har stängt under de tider jag uppskattar att den är stängd och ett stort gärde.

Det var dock när jag stupade i säng i natt vid halv tvåsnåret som jag plötsligt insåg vad som fanns vid andra sidan det där gärdet. Den lokala cruisingklubben. Som faktiskt kan sägas vara anledningen till att alla de där fordonen dyker upp i Askersund en gång om året.
Nu är ju gångavståndet mellan Askersund och cruisingklubben inte så långt.
Men raggare är raggare;
de har väl aldrig gått mer än från förarsätet runt till passagerarsätet och möjligtvis tillbaka?
Och den gången fick de skoskav av myggjägarna.

Så det har de lärt sig att aldrig göra om.
Därför åker de istället bil. Fram o tillbaka. Mycket och länge.
(Vem har förresten påstått att bensinpriserna är för höga? Eller är det raggarbilar som drar minst soppa i hela fordonsparken?)

Det här evinnerliga åkandet gjorde att locket av avgaser som brukar karakterisera själva Askersund denna helg nu hade flyttat med ut på landet för att på ett effektivt sätt även göra sig påmind i mitt sovrum.
Så det var till tonerna av ett evigt motormullrande, dofterna av en tung avgasridå och fläktandet av en kylig nattvind som man till slut somnade. Och sov som värsta stocken. Inte ens syrrans nattliga Wordfeudläggningar kunde  störa.

Så återkom gärna med era vrålåk, glidarobjekt och rishögar.
Men ge fan i vinbärsbuskarna är ni snälla. Smaken är redan tillräckligt distinkt som det är.

18
Jul

Dolt nummer visade sig sluta vara spännande nån gång på slutet av nittiotalet.

Numer säger det mig bara två saker när det meddelandet syns på min kära I-phone.
Antingen är du en telefonförsäljare som tänker få mig att köpa nåt som jag inte ens skulle köpt om jag sprungit över det billigt ute i affären.

Eller också är du bara en ovanligt insiktsfull tråkig person som inser att ingen skulle vilja prata med dig om du aviserade vem du var när du ringde.

Trots att jag är barnsligt nyfiken till läggningen så måste jag i ärlighetens namn erkänna att  det inte finns en chans att jag skulle svara på dina påringningar för att stilla min nyfikenhet.
Inte ens om du uppgraderar ringandet till tio gånger om dagen, istället för nuvarande fem.

Jag tror nog det är bättre att du tar och inser att det är en massa onödig tid från din sida bara.
Fem gånger om dagen i flera dagar gör ju ändå några minuter. Då du skulle kunna gjort så mycket annat roligt än att lyssna på tystnad.
Nu är det är i o för sig så att du även var gång förspiller lite av min tid.
Det tar sisådär tre o en halv sekund att lyfta telefonen, konstatera ”nu igen” och lägga undan den.
Men å andra sidan så får det mig ju att inse att telefonen fortfarande fungerar alldeles utmärkt bra om det nu skulle va så att ingen annan ringt just den timman.
Hade man dessutom råkat drabbas av liten ångestpanik med inriktning att ”man var den enda levande människan kvar på planeten” så kan det ju vara både tröstande och försäkrande med den där lilla käcka telefontrudelutten.
Men vet du!?!
Bara själva påringningen skulle räcka för att förvissa mig om att mänskligheten fortsätter trava på utanför ytterdörren. Jag behöver inte lyfta på luren hur förvirrad jag än blir vad gäller detta. Det är istället mycket möjligt att jag tar en extra sväng förbi tv:n och kollar så att det fortfarande sänds nåt eller om det i övre delen av tv-rutan rullar nån infotext om att tillståndet på nåt vis  förändrats.

Skulle det nu bara råka vara en telefonförsäljare som envisas med att försöka nå fram med sina fantastiska erbjudanden och oemotståndliga produkter så hoppas jag för guds skull att hans nästa samtal går till nån med större nyfikenhet än min. För annars lär det bli gapande tomt på det middagsbordet till kvällen.

Tjipp tjipp…
och detta föranleder mig att avsluta med ett visdomsord;
”de handlingar som du måste dölja är inte värda att utföra”.

So true, so true.

17
Jul

Är man yngst i syskonskaran lär man sig snart sin plats.
På gott o på ont.
Man lär sig när det är läge att hålla sig på sin plats och man lär sig även när det är dags att dra nytta av sin plats.

Men i det mesta så är det en fördel att ha tre stycken som redan gjort och provat på allting. Man kan lugnt luta sig tillbaka och liksom kolla facit för att sen göra likadant eller annorlunda beroende på resultatet.

Detta har definitivt anammats i en viktig vuxenfråga;
semestervecksvalet.
Var gång de där listorna, med rutor som ska kryssas i efter hur man önskar ha sina lediga veckor, sätts upp så blir ett telefonsamtal till min ena syrra ”high priority”.
Hon har nämligen en skrämmande förmåga att pricka in de vädermässigt sämsta veckorna. Varje år.
Så en snabbcheck med henne avgör allt.
Har hon valt tidig semester klämmer jag till med en sen och vice versa.
Det är SÅ man utnyttjar faktumet att man har syskon för er som ännu inte klurat ut det.

Jag kan avslutningsvis glädja alla som (liksom jag) just nu befinner sig mitt i sitt semestrande att syrran just börjat jobba. Så nu kan man börja leta runt i skåpen efter solkräm, strandattiraljer och myggsprej.
För det är nu det börjar!!

Och va gäller sommaren 2013 börjar firma Erikssonandsister att sälja värdefull info i april.
400:- för fyra veckors vägledning.
Först till kvarn gäller.

15
Jul

På nätet finns möe skit… men ibland har man tur och snubblar över ena riktiga guldkorn.
Som den här sidan med smakprov på svenska dialekter.
Där finns ett antal ställen i vårt avlånga land att välja på. När det valet är gjort går man sen vidare och väljer om rösten ska vara man, kvinna, ung eller gammal.

Tyvärr fanns nu inte något smakprov från självaste Norrköping så det fick bli S:a Anna istället.
Men rösten är fortfarande riktigt lik min kära mosters.
Och tyvärr säger inte smakprovsdamen det som min moster gör så väl och som skulle sammanfatta en hel del rätt så bra.
Nämligen ”mä gu sooåååå daaaant!”

14
Jul

… och därmed blir resultatet detta.

Mest hela tiden faktiskt.
Hade jag varit en målis hade jag blivit utbytt och skamvråsplacerad för längesen.
Vilket kanske hade varit lite bra. För då kanske chansen hade funnits att jag hade lärt mig läxan.
I alla fall efter tionde skämmesbänksnötningen.
Men nej då…
så att det är såhär det mestadels ser ut.
Och nog vore jag en sjukt dålig förlorare om jag surade över att du då skoningslöst väljer att smacka puckfan i krysset.
Så jag är inte det. Jag säger istället ”Grattis. Det var du väl värd!”
And watch out. För snart har jag nog släppt garden igen ska du se och då får du chans att må så där överlägset gött igen.

12
Jul

Den här lilla bloggsidan har hängt med ett tag nu.

Som en liten slaskhink när positiva och negativa saker bubblat över och det liksom kliat lite i tangentfingrarna att få skriva av sig.
Aldrig som nåt som ”varit tvunget att hinnas med” eller skulle ta tid från roligare saker.
Jag tycker själv att jag lyckats rätt bra med det.
Här har utrymmet funnits att fullständigt få vräka ut sig själv och de tankar man har utan att nån annan behövt bekymra sig.

Har jag trott.
Tills jag häromdan började förstå att folk inte bara läser eländet, utan även finner nöje i det.
Eller de som kommenterat har påstått att de funnit nöje i det hela;
men de kan ju givetvis narras lite grann förstås och så kan det ju va så att de som med jämna mellanrum kräks över skriverierna har den goda smaken att inför mig hålla tyst om det (vilket jag tackar ödmjukast för i så fall).

Att man är en total internetnovis insåg jag när jag vid ett av de här ”Åh vet du jag läser din blogg”-tillfällena korkat nog svarade ”Jaha gör du?!?” med ett säkerligen lika förvånande ansiktsuttryck som tonfall.
Personen jag pratade med kontrade med en blick och ett tonfall som fick mig att inse att jag aldrig kommer komma i närheten av titeln som ”Sydnärkes smartaste”.
Tydligen så är det så fiffigt att mina uppdateringar här även blir en liten blänkare på Fejan.
Det har jag tydligen lyckats fixa till i min korkhet.

Nåja….
finns två saker att göra åt det.
1. Censurera innehållet här för att tillfredsställa eller helt enkelt inte bara skrämma slaget på folk eller
2. Räkna med att de som varit sådär magsjuka som tidigare beskrivits undviker att klicka på länken.

JAJAJA jag vet!
Det finns säkert ytterligare ett sätt,
nämligen att ändra om i de där inställningarna så att det INTE länkas till FB var gång.
Men vet du… jag har heller aldrig drömt om att kandidera till den där Sydnärkeutmärkelsen.

Så det får va som det är.
Och till alla er som tydligen läser här kan jag bara säga;
Tack för all uppmuntran.
Glad, överrumplad och sjukt smickrad.

10
Jul

Idag är det meningen att vissa frågetecken ska övergå i utropstecken.
Eller nej förresten. Vi sätter punkt för skiten istället.
Farbror besiktningsman tyckte nämligen att Roffe vacklade lite på tre punkter;
1.  Brustna framfjädrar – här har exsvärfar visat sina magiska mekarfingrar och lyckats fixa nya, hämta och byta på mindre än tre timmar.
2.  Felaktigt monterad lampa i halvljuset – Fabian briljerar med en tillfixning på mindre än tre minuter.
3.  Ingen varningstriangel – och ja det är där som jag själv ska lyckas leverera.

Som i de flesta fall av triangeldraman så kände jag mig rätt tarvlig gentemot stackars Roffe när jag inte sett till att ha ordning på det som jag uppenbarligen skulle ha ordning på. I alla fall enligt farbror Kontrollant. Och han såg rätt noggrann, klok och bestämd ut.
Så jag tror inte jag ska utmana ödet och ställa till med nåt genom att inte ställa till med just en triangel.

I alla fall till bilen.
So far.

06
Jul

2012 års semester är här.

Och jag mottar den med blandade känslor.
Självfallet finns det en stor del av mig som känner stor lättnad och tillfredsställelse inför flera veckors ickebokande. Nattduksbordet är belamrat med spännande deckare som kånkats hem från biblioteket och teförrådet är fyllt till bredden om det nu visar sig att vädergudarna tänkt att bjuda på nederbörd större delen av sommarn.
Skulle de däremot välsigna oss med sol o värme så är inte böckerna tyngre än att jag orkar dra med en av dem till stranden eller hängmattan i skuggan.

Så finns det då en annan del av ledigheten detta år.
Mängder med innehållslösa timmar som kommer kunna fyllas med tänkande. Tänkande som givetvis kommer vara nyttigt men inte bara rosenrött molnfluffigt.
Kloka människor runt mig säger;
”håll dig sysselsatt, hitta på grejer, ta dig tid att fixa nåt du inte annars hinner och gå in helhjärtat så att det inte finns utrymme att fundera”.
Och mitt förnuft försöker lyssna…
men allt i mig säger just nu bara NEJ.
Jag har de senaste dagarna gått och blivit avbokningarnas okrönta drottning. Allt som jag förut gick och såg fram emot är nu överkryssat i kalendern bara för att lusten inte finns.
Och jag tänker att det kanske måste va så ett tag nu.
För nu är det tid att ta sig genom. På vilket sätt och vis det nu ska gå.
Och så tänker jag att det blir nog jäkla bra när jag väl är igenom.
Herrejösses så mycket som kommer bli så kul igen.
Bring on the räkmacka… hela vägen. För jag har då sannerligen betalat notan i förtid.

Nån kanske tycker det låter för jävla dystert.
Fem veckor i det stuket.
Och härmed vill jag genast lugna alla.
Det blir bara tre veckors grubblande. Sen får det banne mig räcka.
Oavsett om räkmackan serverats eller om majonnästuben korkat igen sig.

För efter tre veckor händer det magiska.
Då stängs telefoner av, mailen glöms bort, soffkuddarna fluffas extra mjuka, kvällstidningarnas extrabilagor ligger prydligt på soffbordet, gotterierna står på rad i kylskåpet, katten är färdigmatad, tv-skärmen putsad och tvdosbatterierna utbytta mot sprillans nya för då tänds den olympiska elden i London.
Bättre än så bäst blir det inte i en tvsportsfanatikers blöta drömmar.
Och då får fan livets baksida ursäkta lite….
men då har vi inte nån tid över för krumbuktande grubblerier.

01
Jun

Det tycks som om våra nummerpresentatörer har tvingat  ”jag-ringer-ett-nummer-på-måfå-och-flämtar-lite”-pojkarna att byta jaktmarker.
Det är inte ofta jag utnyttjar min msn, men var gång som jag ska dra i gång den tvingas jag ägna en stund till att avböja inbjudningar om kontakt med en handfull herrar. Man undrar så smått hur de får tag i adressen. Mig veterligen ligger den inte ute på nån sida som samlar kontakttörstande herrar och damer.
Om nu inte nån annan hjälpt mig med det.
Kanske samma person som var vänlig nog att anmäla mig på DIF:s hemsida som intresserad av deras nyhetsbrev. Djurgårdens IF tycks förresten vara en alldeles förskräckligt envis och efterhängsen liten idrottsklubb. Jag har nu, en handfull gånger,  klickat i att jag INTE vill fortsätta prenumerera på dessa utskick men fortfarande dimper de ner i inkorgen.

Men tillbaka till de där kontaktsökande herrarna…
i veckan startade jag en randommatch på WF och lyckades väl hitta en alldeles särskilt törstande man där. Han har nu ägnat hela matchen (han har lyckats formulera ett tiotal ord på fem dagar och övrig tid har han bytt brickor) åt att lägga ord som porr, slyna, onani samt ytterligare ett knippe könsord.
Och efter varje ord har han skickat nån liten förfrågan om huruvida mitt själsliga sinnelag förändrats. Som om inte mina lagda ord; patetisk, tristess, gäsp, huvudvärk och hjälpsökande har sagt honom nåt!?

Men så funderar jag på om man skulle vara en god medmänniska och tipsa honom istället.
Det finns ju så många andra som inget hellre vill än att ha en massa uppmärksamhet via lättklädda bilder på hemsidor och bloggar.
Ja så får det nog bli. Man ska ju trots allt försöka hjälpa sina medmänniskor.

28
Maj

Jag trodde nog att jag insett att man utsätter sig för risken att bli otrevligt överraskad när man lånar en bil. Därför förhörde jag mig ordentligt innan om exakt HUR man lägger i backen och justerade stol och speglar innan det rullades iväg. Jag var till och med så förutseende att jag kollade upp på vilken sida tanklocket satt.. trots att det kluckade halvtank om låneobjektet.
Svågern, till lika bilägaren, var dessutom vänlig nog att informera om att AC:n lever sitt egna lilla liv och att jag inte ska ödsla nån kraft på att ändra den då den tycks tycka att den kan sköta det där på egen hand. Därmed blev jag inte heller överraskad när den valde att dra i gång för fulla muggar klockan kvart i sex i morse trots att yttertemperaturen inte nådde upp i mer än tolv grader.
”Nåja” tänkte jag för mig själv, ”friskt är det och framåt kommer vi”.
Med tanke på att klockan som sagt var rysligt tidigt och livet lite tar emot just nu tycker jag själv att det var imponerande optimistiskt.

Nöjd över denna positivism och i trygg förvissning om att jag inte bara skulle lyckas ta mig till jobbet utan även göra det i tid så lutade jag mig tillbaka i förarsätet, sträckte handen efter bilradion och vred på.
Och där kom den. Sentimentalt så det förslår. Och den visste minsann var den tog.
Så en liten note to myself;
nästa gång bilradion ska nyttjas… se till att va i balans.
YouTube Preview Image

17
Maj

När man tvingas retirera från trädgårdsarbetet till följd av dåligt väder så får man lite tid över att fundera lite över livets stora frågor.
Existentiella spörsmål som meningen med livet, reinkarnation och var universum till slut tar just slut. Eller mer jordnära frågor som vad som kom först; hönan eller ägget. Och exakt vad fästingar fyller för funktion i näringskedjan.
Alla såna frågor kan uppta mycket av ens tid;
men just nu konkurreras de ut av frågan hur Match.com egentligen får ihop det?!
Enligt deras reklam träffar varje dag 55 personer sitt livs kärlek genom deras hemsida.
55?!
Vore inte 54 eller 56 mer troligt?
Är det 1 som finner sig själv och inser att den klarar sig bättre utan tvåsamhet eller är det en sol-o-vårare som lyckas med bedriften att fånga in två stackare.
Eller är det bara nån reklamsnubbe som haft en dålig dag på jobbet?!

03
Maj

Jag skulle verkligen önska att jag kunde komma på knepet hur man ska lyckas konservera den här livslusten, orken och energin som våren kommer med.
Tänk bara att i mörka november skutta ur sängen vid halv sex och känna sig utsövd och sugen på att ge sig iväg till jobbet för att få ta tag i dagen.
Eller att snabba sig iväg ut på rasten för att gå en halvtimmes promenad mitt i smällkalla januari.
Eller lämna jobbet efter en hel arbetsdag och inte ha soffan som första mål när man kliver in genom ytterdörren.

Men det kanske skulle bli tradigt och långtråkigt att vara så hurtig hela tiden också.
Det kan säkert vara så att man även skulle kunna tröttna på våren… om den aldrig tog slut vill säga. (även om jag är smått tveksam till detta)
Nej man får istället passa på att njuta av det hela medan det ännu pågår ett tag till.

Ut i solsken och känna livet spritta.
Ner i säckar för att sprätta jord till höger och vänster som sedan allehanda frön och kärnor petas ner i.  Och bli så barnsligt överlycklig när det sedan växer.
Jobbungarnas ekollon som inte bara grott utan även skickat iväg gröna spretiga små stjälkar med små vackra blad på fick mig att göra små glädjetjut i dag.

Precis som de där älgarna som envisas med att gå över vägen till jobbet var gång man har morronturen.
Jag har nu lärt mig rutinerna när denna älgko lugnt spatserar sisådär fyra-fem meter från vägkanten med sina två fjolårskalvar. Det gäller att åka hemifrån i god tid dessa mornar så att man har tid att krypa fram i så pass sakta hastighet att man hinner njuta av synen.
Eller de bedårande små lammen som spatserar i hagarna runt huset där min särbo bor.
Häromdan var det två stycken som fullständigt fått spatt och som jagade varandra som tokar upp och nerför backen när jag kom körandes. Då gäller det att kolla snabbt bakåt för att se till att det är fritt och sen va tacksam för bra bromsar. Såna små guldkornsögonblick får inte hastas förbi.

För att inte tala om alla blommor, blad, fjärilar och annan livskraft som vi nu bjuds på.
Ja, det skulle väl egentligen bara vara de två små ormarna som höll på att skrämma livet på mig och kollegan häromdan som skulle kunna strunta i att vakna till liv om våren.

Än så länge vet jag som sagt var inte knepet att få vårenergin att stanna.
Så jag väljer att hamstra i stället.
Alla såna där små ”nu-är-det-nästan-för-underbart-för-att-va-sant”-stunder roffar jag åt mig och lagrar på nåt lättillgängligt ställe för att sen ta fram när höstmörkret åter är över mig.

27
Apr

Jag och min kärlek har nu hängt ihop i nära ett och ett halvt år.
Det mesta har börjat bli vardag, sönerna har för länge sen vant sig vid tanken att se ytterligare en vuxen vid frukostbordet och föräldrar och andra anhöriga har upptäckt att det emellanåt är nån annan som svarar i telefonen när man (som man alltid gör när det ringer) befinner sig på olämplig plats.

Det är dock bara en individ som helt vägrar foga in sig i detta arrangemang.
Hans revirhävdande honkatt.

I vår gemensamma flock ingår fyra katter;

  • Torres – en liten översocial gosse som bor hos mig och som nån gång på vägen helt missade att han föddes som katt och trampar på i livet som om han vore en hund. Senaste nöjet är att åka med i bilen.
  • Oskar – åldermannen som bor hos särbon och som inte har några som helst problem med sin kattidentitet. Ska det gosas är det definitivt HAN som bestämmer när, var och hur. Att jag som människa skulle kunna få klappa honom händer bara i undantagsfall. Han har istället utformat en egen umgängesform som går ut på att man som människa sitter hukandes vid köksbordet med hakan lite kutryggigt placerad på bordskivan. Själv liksom spatserar han fram och tillbaka på köksbordet och så emellanåt slänger han sig mot en med pannan före för att sen stryka hela sin kropp mot ens ansikte. Mysigt värre, med untantag för fälltider. Då blir det en del spotta och fräsa efteråt. Och då inte från hans sida.
  • Artur – den ADHDdrabbade kissekatten som bor med husse. Finns ingen katt som tydligare kan förmedla att han vill gå ut och komma in. Och det vill han. Hela tiden vill han det.
  • Ninja – så är det då fröken. Hon som bestämt ska sova på husses arm och som kan ge de längsta och mest genomträngande blickar som en katt kan uppbåda. Emellanåt kan hon liksom lura en att tro att vi är på väg att bli tjenis och bundis, men det är uteslutande i direkt närhet med kattskålen och den illaluktande kattmaten. När den väl är serverad och uppslukad har hon återgått till förmågan att passera en utan att ens reflektera över att man finns och andas.

Tills idag.
Hela dagen började med att jag redan när jag skulle ta mitt första steg på nedervåningen fick en barsk tillsägelse genom en tjusig fräsning. Helt klart riktad mot min högerfots håll. Ansåg jag, men se det ansåg inte särbosen som bestämt hävdade att föremålet för fräsandet skulle ha varit ADHD-Artur.
För husfridens skull så svalde jag förklaringen.
Särbon gav sig sen iväg och lyckades på vägen ut ropa; ta ut katterna sen när du åker.
En enkel match tänkte jag när det började bli dags att dra i väg. Jag som klarat av att bemästra både katter, hundar och folkilskna sköldpaddor förr. Det självförtroendet hade jag ända tills jag kom upp på övervåningen och fann fröken Ninja skönt sovandes på gästsängen.
Fräsandet som för någon timme sen var en engångsföreteelse upprepades.
Om det sen berodde på ett bryskt uppvaknande, mig eller det faktum att ADHD-Artur bars i famnen kommer förmodligen bli en fortsatt diskussion vid vårt köksbord (med Oskar glatt travandes emellan oss).
Efter dryga åtta minuter till, med ett evigt snurrande runt köksbordet med dess stolar kunde jag till slut mota ut fröken bestämd genom altandörren och lämna en klart irriterat stirrande dam sittandes på altanen. Och jag hör mig själv försvara mig på det enda vis som jag bara kan i denna stund; ”Men husse saaaa att jag skulle släppa ut er. Du får skylla på honom!”
Jag gör det svenskaste av allt.
Jag skyller ifrån mig. Även till husets högsta höns.

22
Apr

Min söndagseftermiddag gick raskt från en stillasittande sådan till en vandring genom tid och generationer. Tillsammans med min mamma och snart sjuttonåriga son tog jag en ”infallspromenad” till ett ödetorp som ligger i skogen någon kilometer från mitt föräldrahem.
Nu är inte detta vilket ödetorp som helst… eller det är det ju, men för mig är det ett speciellt litet torp tyvärr i ett långt framskridet skede av förfall och nedgånghet.

Till den lilla ytterdörren, vars vackra glasruta av någon anledning inte längre är hel, går en liten murken trappa upp. Skulle nu dessa två små trappsteg ta på krafterna så finns där en liten sittbänk fastmonterad på den lilla verandan.
Och som jag önskar att hon fick några chanser till att sitta där och njuta i kvällssolen innan den gick ner bakom trädtopparna invid stugknuten.
Just hon som skötte, uppfostrade och vårdade sina sju små barn där i hemmet, helt utan nymodigheter som el eller vatten.
Dörren är öppen och vi kan inte undgå frestelsen att kliva in (olaga intrång säkerligen… så syndig kan man va en söndag om våren) och möts av kvarglömda tandborstar, tidskrifter och leksaker efter de senaste sommargästerna. Och att döma av dammlagret som ligger över böckerna så lär de inte återvända inom de närmaste månaderna.

Murstocken som säkert varit en dyrbar guldklimp under mörka och kalla höst och vintermånader är sprucken, det mögliga innertaket har lossnat i hörnet på det enda rum som kan kallas för sovrum. Det är det enda rummet vid sidan av ”allrummet” och det lilla köket där en ensam eldspis står i ena hörnet. Hur man fått plats med köksbord, stolar och skänkar är en gåta.
Hur är det möjligt att få plats med en stor familj på en yta mindre än mitt vardagsrum.
Och jag ser på spisen där hon stått och bakat, kokat, tvättat barn och byk, donat och utfodrat sina små och sin make.
Vad tänkte hon på?
Tröttnade hon aldrig på allt slit?
Ville hon inte bara öppna den där vackra ytterdörren, kliva nerför de (då ännu inte murkna) trappstegen och vandra iväg genom skogsbrynet och aldrig mer återkomma?

Hon måtte ha varit så tålmodig och strävsam.
För stannade gjorde hon. I alla fall ett tag till. En vår var hon återigen gravid. Familjen skulle utökas till tio och kanske var det tanken på ett åttonde barn i trängseln som gjorde att beslut om flytt togs. Innan sonen föddes i augusti gick i alla fall flyttlasset till ett torp som måste känts som en herrgård när boendeytan mer än fördubblades.

Jag lämnar köket och går ut genom dörren igen.
Ut till fågelsången som numer helt tagit över efter de barnrop som tidigare ekat genom dessa trädstammar. Till vårgrönskan som återerövrat skogen efter den mörka vintern. Till mattan av vit och blåsippor. Till de ståtliga påskliljorna som triumferande står där snödrivan bara någon månad tidigare legat.
Och just som jag försiktigt går nerför trappstegen så ser jag att det även grönskar runt verandan.
Allt annat har stannat upp i och med att människorna gett sig av. Men naturen fortsätter och den börjar så småningom dessutom sakta men säkert erövra det lilla torpet. Skogen kommer allt närmare inpå stugväggen. Men här vid farstutrappan är det inte bara den vilda naturen som stretar på. Tillsammans med påskliljorna växer här en slingerväxt som nån gång planterats dit av människohand. Den här stått här och glatt sin odlare med vackra och väldoftande blommor. Och jag hoppas att just hon hann lukta på de där blommorna ibland.
Kanske till och med tog sig tid att plocka in några av de och unna sig lite extra väldoft i köksfönstret.

Och jag tänker att det kanske går att ta skott på den. Det skulle jag tycka om.
Det skulle påminna mig om henne var gång det grönskar, var gång det knoppas och var gång det blommar.

Vi lämnar sakta torpet och återvänder till skogen.
Åtminstone kroppsligt. Men i tankarna blir jag kvar ett tag.
Jag vill nog i min fantasi tillåta mig att sitta där ett tag. På den söta farstutrappan med de väldoftande blommorna i det värmande solskenet ska vi sitta där hon och jag.
Och kanske kan hon ge mig gåtan till strävsamhet och tålamod.

Och jag kan berätta för henne om hur lite strävsam jag behöver vara nu med mikrovågsugnar, vattenkokare, tvättmaskin, torktumlare och andra mer eller mindre nödvändiga nymodigheter. Jag kunde ta fram min I-phone och visa henne foton på mina barn.
Hennes yngsta barnbarns gängliga tonårsgossar och kanske skulle hon direkt hitta likheter med sina egna söners anletsdrag.

Där vill jag sitta med min farmor tills solen sakta går ner och de väldoftande blommorna sluter sig för natten.

19
Apr

”Livet med körkort kommer bli helt annorlunda”….
fick jag höra upprepande gånger när jag i somras förberedde mig för bilägandet och dess följder.

Och jisses så rätt folk hade.
Visst var det en hel del som ändrade sig men lite förvånande så var det främst mitt musikaliska mästerverkande som geografiskt förflyttade sig.
Förut var det i den akustiskt gynnsamma duschen som schlagerdängorna och de trallvänliga trudelutterna avverkades men numer är det förarsätet som gäller.
Med tillräckligt hög volym på bilradion kan man lura sig själv rätt duktigt. Efter lite kort uppsjungning så tror jag mig nästan vara, minst, lika tonträffsäker som Carola. Minst.

Att det sen är mycket lite som slår Scotts i medtrallande uppåttjack är givetvis självskrivet.
Så för tillfället delar RoffeSaab och jag vardagsmornarna ihop med Maria.

YouTube Preview Image

* * * * Och som vanligt är det inte personerna i filmen som skrivit brevet * * * *

25
Mar

Jag gillar inte det här med sommartidsändring.
Både kroppsligt och mentalt så brukar det ta ett tag för mig att liksom komma ikapp den här timmen som plockas bort från mig.

Sen vet även jag att det blir ljusare kvällstid, som alla positiva människor är snabba att ta upp som argument var gång detta diskuteras. Men ge våren ett par veckor till på sig så kommer det naturligt blir ljusare längre på kvällarna.

Det känns lite som om min helg är för helig för att bara sisådär norpa en timma.
Och sen när den väl ges tillbaka igen i höst… för då vill vi minsann ha det mörkare om kvällen än vi behöver?!?!…. så får man inte ens nån ränta på den där timman.

Nej.. fanken vet om det inte vore på sin plats med lite rejält uppiggande civil olydnad.
Eller för att citera den underbare Ingvar Hirdvall i Potatishandlarn;
”jag gör väl som jag vill… jag är ju för fan myndig”

12
Mar

Efter en natt med två alvedon och tre täcken i sängen så lyckades man till slut skramla ihop hela tre timmars nattsömn.

Det känns inte helt stabilt.
Därför kommer jag nu lägga min sviktande hälsa i händerna på sjukvårdsrådgivningen.
Är snart i det tillståndet att jag är beredd att prova vilken huskur som helst.

Så länge det inte innehåller kyckling, larver eller suspekta läkemedel/alkoholcocktails.

YouTube Preview Image

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu