Det blir sällan riktigt som man tänkt sig.
Den härliga långpromenaden som var planerad försvann i ett huj när min älskade bil indikerade att nånting inte var till belåtenhet på vägen hem.
Efter ett samtal med kärleken hamnade hjärtat i halsgropen när hans svar var; kör för f-n inte en meter till innan du….
Nånstans där slutade jag lyssna och gick in i nåt stadie av handlingsförlamad Hollywoodbimbo.
I stil med en lättklädd (gärna barbent i halvt söndersliten klänning), med en smakfull makeup och en alldeles fantastisk frisyr fladdrandes i en lätt sommarbris, yppig tös som tillsammans med filmens hjälte överraskats av filmens största skurk. Vad gör en sån dam?
Inte kavlar hon upp de söndertrasade ärmarna och försöker bidra i kampen, jag menar två mot en brukar ju oftast vara bättre än en mot en.
Inte drar hon av sig en av de högklackade skorna som redan visat sig tåla en jakt i svår terräng i fyrtiofem minuter och försöker sig på att pricka tinning, öga, struphuvud, knäskål eller vilken jäkla kroppsdel som helst.
Nej då… hon väljer istället att ställa sig vid sidan av (om än i en bra pose så kurvorna ter sig bäst och med den mest tilldragande sidan vänd mot kameran) och så sätter hon i gång med att skriiiiiiiiiiika.
Nåväl okej….
jag skrek inte så jädra mycket eller högt.
Jag sket dessutom i att ställa mig i en snygg position och jag har aldrig varit medveten om att jag skulle ha en mer attraktiv ansiktshalva men jag gjorde i övrigt allt det som Gudrun Schymans falang skulle hata mig för. Jag gav direkt upp och överlät befälet till vilken man som helst. Han behövde i den stunden inte ens vara filmens hjälte. Bara han visste hur i helsicke man skulle göra för att fylla på tillräcklig mängd vatten och glykol för att få Roffe pigg och alert igen.
Denna gång visade sig mannen i fråga vara närmaste grannen.
Och en en gång har det visat sig att vardagshjältar är betydligt bättre än actionhjältarna. För allt slutade lyckligt utan att nån behövde sätta livet till…. framförallt inte Roffe Saab.


