Archive for juli 22nd, 2012
22
Jul

Eller också kanske mamma eller pappa inte skulle ha varit så väldigt pedagogiska och tyckt att det var charmigt och kunskapsdanande att skriva själv när önskningarna skulle börja ta form och framföras tidigt i oktober.
För det gällde att va ute i god tid innan jul så tomten inte skulle riskera att missa just mitt brev med heta önskningar och förhoppningar bland alla andra femton miljoner, liksom mitt, mer eller mindre oläsliga.

Nu finns det dock bara två saker jag såhär i efterhand undrar och skulle vilja ha svar på.
För det första;
kanske det ändå är dags att inse att herr Tomten på nåt vis skulle behöva avlastning, medhjälpare, kollegor, samarbetspartner etc.
Det kan inte riktigt va rimligt att det som jag önskade mig för sisådär… ja vi behöver inte va så noga med just räknandet i detta inlägg… som rubriken pekar på är det ju ändå det mer litterära som står i fokus. Vi stannar vid att konstatera att det gått orimligt mycket tid för att de önskningar jag framförde då skulle falla i god jord nu.

För det andra;
finns det möjligtvis nån kopia på  de häringa listorna?
Jag är nämligen sjukt intresserad av att själv se hur jag har lyckats felstava så imponerande.

För jag minns minsann precis vad det var meningen att det skulle stå;
GUNGHÄST
För i den Icaaffären som vi handlade och mina systrar sommarjobbade fanns i förbutiken på översta hyllan just en sån. Den trånade jag väldigt länge efter. Nästan så länge så att jag förmodligen hade slagit knäna i golvet om jag hade fått den.
Men den kanske helt enkelt stod för högt upp på den där hyllan?
Det var ingen Ica-anställd som var tillräckligt lång för att nå den och så kanske de alla led av höjdskräck så ingen vågade klättra upp och hämta den.
Den hamnade vare sig i mitt julpaket eller i nån annans paket på många år.
Sen är jag rätt säker på att jag omprioriterade.
Världen vidgades och jag önskade nåt som inte fanns på nån hylla i nån förbutik, men längtan var lika stor och önskan lika väldig.
EN HUNDVALP

Föga förvånande blev det ingen sån heller.
”Det är sånt där man köper när man blir vuxen” sa min mamma.
Och så blev det.. men det är en annan historia…

För nu vill jag återvända till de där önskelistorna.
Där jag i alla fall gjorde seriösa försök att skriva just gunghäst och hundvalp.
Hur kunde de inte bara bli borttappade så länge utan även så fullständigt feltolkade?
För nåt måste ju ha gjort att det nu (några år senare) med trägen envishet börjar hända saker som är så fullständigt oförklarliga.
Ingen kan förklara varför det bubblar i rör som inte ska bubblas i.
Eller varför det känns när det inte känns ändå.
Eller hur det kommer sig att det rinner uppåt och neråt samtidigt.
Eller att allt blir kvar när allting ändå är reducerat.
Det kan bara va tomten. Som varje jul dök upp på farstubron i mitt barndomshem fast han inte fanns. UTAN att min pappa lämnade vardagsrummet. Och UTAN att min älskade morfar reste sig ur samma fåtölj som han satt i varje jul och sa exakt samma saker till exakt samma grejer i Kalle Anka firar jul.
Så kom inte och försök att få mig att tro att tomten inte finns. För det vet jag att han gör.
Lika säkert som att här bubblar i badrumsrören.

Jag tror… men jag tvivlar.
Jag tvivlar på att tomten är så bra på att tyda förhoppningsfulla barnbokstäver.

Men du är förlåten tomten.
Om du i jul tar och anländer med min högsta önskan så kan jag ha överseende med strul både här och där.

22
Jul

Nästan varje dag hinner jag tänka på att jag är så glad över att jag bor som jag gör.
Att hyra en egen liten stuga är guld värd när man stundom har svårt att låta bli högsta volymnivån på Spotify samtidigt som man lider av fenomenet ”medskrålning” trots de öronbedövande bevisen för att man faktiskt skulle låta bli just detta. Eller när man, för femtonde gången samma månad, kommer på vid läggdags det man helst skulle kommit ihåg redan när tvättmaskinen var klar åtskilliga timmar tidigare; ”jag bara måste torktumla lite”.
Sen kan man dessutom vara glad för att man bor som man gör så att man inte längre tvingas bo som man gjorde.
Nu älskade jag mitt förra lilla hus också. Även om torktumlingschansen inte fanns och egentligen inte skrålningsmöjligheterna heller (vilket jag nog var för dum för att inse. Kan bara ana hur många stackars A-sundare och turister som fick svåra chockskador när de lyckligt ovetande kom promenerande på trottoaren utmed mina fönster.)

Men.
Det fanns gånger varje sommar när man önskade att man inte bodde som man gjorde.
Bor man i en stad som till viss del försöker livnära sig på turister och events så kan man lätt bli lite trött på kissinödiga äldre gentlemän som tycker att vinbärsbuskar på privata bakgårdar kan va den mest lämpliga plats att gemensamt skvätta revir på.
Eller de grottlika beteenden som motorburen ungdom-för-rätt-många-år-sen gladeligen väljer att visa upp i fordon, på fordon, under fordon, bredvid fordon och bakom fordon. Gångerna var rätt många när man till slut önskade att de bara kunde va så vänliga att placera sig framför fordon. Fordon som rullar. Fort.

Men nu slipper vi ju detta.
För nu har vi landat lite mer på landet.

Här finns i o för sig lite verksamhet runt om.
Mitt sovrumsfönster vetter mot en stor lummig trädgård, en handelsträdgård som gudskelov har stängt under de tider jag uppskattar att den är stängd och ett stort gärde.

Det var dock när jag stupade i säng i natt vid halv tvåsnåret som jag plötsligt insåg vad som fanns vid andra sidan det där gärdet. Den lokala cruisingklubben. Som faktiskt kan sägas vara anledningen till att alla de där fordonen dyker upp i Askersund en gång om året.
Nu är ju gångavståndet mellan Askersund och cruisingklubben inte så långt.
Men raggare är raggare;
de har väl aldrig gått mer än från förarsätet runt till passagerarsätet och möjligtvis tillbaka?
Och den gången fick de skoskav av myggjägarna.

Så det har de lärt sig att aldrig göra om.
Därför åker de istället bil. Fram o tillbaka. Mycket och länge.
(Vem har förresten påstått att bensinpriserna är för höga? Eller är det raggarbilar som drar minst soppa i hela fordonsparken?)

Det här evinnerliga åkandet gjorde att locket av avgaser som brukar karakterisera själva Askersund denna helg nu hade flyttat med ut på landet för att på ett effektivt sätt även göra sig påmind i mitt sovrum.
Så det var till tonerna av ett evigt motormullrande, dofterna av en tung avgasridå och fläktandet av en kylig nattvind som man till slut somnade. Och sov som värsta stocken. Inte ens syrrans nattliga Wordfeudläggningar kunde  störa.

Så återkom gärna med era vrålåk, glidarobjekt och rishögar.
Men ge fan i vinbärsbuskarna är ni snälla. Smaken är redan tillräckligt distinkt som det är.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu