Nästan varje dag hinner jag tänka på att jag är så glad över att jag bor som jag gör.
Att hyra en egen liten stuga är guld värd när man stundom har svårt att låta bli högsta volymnivån på Spotify samtidigt som man lider av fenomenet ”medskrålning” trots de öronbedövande bevisen för att man faktiskt skulle låta bli just detta. Eller när man, för femtonde gången samma månad, kommer på vid läggdags det man helst skulle kommit ihåg redan när tvättmaskinen var klar åtskilliga timmar tidigare; ”jag bara måste torktumla lite”.
Sen kan man dessutom vara glad för att man bor som man gör så att man inte längre tvingas bo som man gjorde.
Nu älskade jag mitt förra lilla hus också. Även om torktumlingschansen inte fanns och egentligen inte skrålningsmöjligheterna heller (vilket jag nog var för dum för att inse. Kan bara ana hur många stackars A-sundare och turister som fick svåra chockskador när de lyckligt ovetande kom promenerande på trottoaren utmed mina fönster.)
Men.
Det fanns gånger varje sommar när man önskade att man inte bodde som man gjorde.
Bor man i en stad som till viss del försöker livnära sig på turister och events så kan man lätt bli lite trött på kissinödiga äldre gentlemän som tycker att vinbärsbuskar på privata bakgårdar kan va den mest lämpliga plats att gemensamt skvätta revir på.
Eller de grottlika beteenden som motorburen ungdom-för-rätt-många-år-sen gladeligen väljer att visa upp i fordon, på fordon, under fordon, bredvid fordon och bakom fordon. Gångerna var rätt många när man till slut önskade att de bara kunde va så vänliga att placera sig framför fordon. Fordon som rullar. Fort.
Men nu slipper vi ju detta.
För nu har vi landat lite mer på landet.
Här finns i o för sig lite verksamhet runt om.
Mitt sovrumsfönster vetter mot en stor lummig trädgård, en handelsträdgård som gudskelov har stängt under de tider jag uppskattar att den är stängd och ett stort gärde.
Det var dock när jag stupade i säng i natt vid halv tvåsnåret som jag plötsligt insåg vad som fanns vid andra sidan det där gärdet. Den lokala cruisingklubben. Som faktiskt kan sägas vara anledningen till att alla de där fordonen dyker upp i Askersund en gång om året.
Nu är ju gångavståndet mellan Askersund och cruisingklubben inte så långt.
Men raggare är raggare;
de har väl aldrig gått mer än från förarsätet runt till passagerarsätet och möjligtvis tillbaka?
Och den gången fick de skoskav av myggjägarna.
Så det har de lärt sig att aldrig göra om.
Därför åker de istället bil. Fram o tillbaka. Mycket och länge.
(Vem har förresten påstått att bensinpriserna är för höga? Eller är det raggarbilar som drar minst soppa i hela fordonsparken?)
Det här evinnerliga åkandet gjorde att locket av avgaser som brukar karakterisera själva Askersund denna helg nu hade flyttat med ut på landet för att på ett effektivt sätt även göra sig påmind i mitt sovrum.
Så det var till tonerna av ett evigt motormullrande, dofterna av en tung avgasridå och fläktandet av en kylig nattvind som man till slut somnade. Och sov som värsta stocken. Inte ens syrrans nattliga Wordfeudläggningar kunde störa.
Så återkom gärna med era vrålåk, glidarobjekt och rishögar.
Men ge fan i vinbärsbuskarna är ni snälla. Smaken är redan tillräckligt distinkt som det är.


