24
Jul

Jag är den förste att erkänna att jag besitter ett av oxens mest karakteristiska drag.
Dubbeloxe som jag är.
(för er som inte är så bevandrade i astrologins underbara värld kan jag förklara att man är en dubbeloxe om man föds i just det ögonblicket som både sol och måne står i Oxens stjärntecken….
blev du inte klokare av detta (eller om möjligt än mer förvirrad) så kan jag förklara vidare. Men det skulle förmodligen sluta med att du lite uppgivet suckade av uttråkning så vi skiter i det tycker jag).

Jag vet hur man blir upprörd.
Men när man vet hur man blir upprörd så lär man sig rätt snabbt hur man gör för att sluta vara upprörd också.
Det brukar ta sisådär några minuter och sen har det gått över. Om nu ingen vänlig själ envisats med att gnugga in det, tjata in det eller envist påpekat det faktum att man varit upprörd.
Då kan det, förvånansvärt nog, ta lite längre tid.

Men så kan jag också bli hysteriskt upprörd.
Detta mina vänner skiljer sig markant från bara simpel upprördhet.
Denna starkt bubblande ilska gör att man, utan att tänka på att man inte är iklädd mer lämplig klädsel än ett par mysbrallor och en rymlig morronrock, plötsligt kan befinna sig  på Volvojakt.
Eller själva bilen skiter jag väl egentligen högaktningsfullt i.
Men den intelligensbefriade lilla snorvalpen till förare skulle jag gärna få tag i.

Och så när jag fått tag på honom så skulle jag nog sätta mig i hans Wunderbaumsstinkande förarsäte. Lätta på bromsen och behandla honom på samma sätt som han just behandlade en av gårdens kattkrakar.

Med andra ord Askersunds svar på Pamplonas tjurrusning.
I Volvotappning och med ett nötkreatur med tveksam klädsel.

Add reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu